av Backen123

Backen123
lör, 2021-01-23 - 23:21

Hej alla kämpar!
Jag är frun som separerat från min man pga av hans alkoholberoende och jag jobbar numer med mitt medberoende, går väl sisådär för jag fortsätter att grotta ner mig i perioder för att försöka förstå. Jag har skrivit frågor direkt i trådar här direkt och fått väldigt bra svar. Så nu har jag en fråga till er som kämpat med ert tillfrisknande och fortfarande lever med er respektive, eller ni som har hittat tillbaka till varandra, hur har ni gjort för att få tillbaka tilliten till varandra, gått vidare tillsammans i något bra?
Dricker er respektive fortfarande i annat sällskap, eller är det helt alkoholfritt som gäller för båda? Min man gick på vita knogar i 6mån efter avslutad behandling, med några återfall innan jag gick. Det var för trasigt men jag känner ingen ilska just nu fast jag kanske borde... märker att han vill att jag finns där och drömmarna finns för mig att träffa mannen jag träffade för 4år sedan och som jag sa ja till. Han är nu nykter igen, och ska fortsätta sin resa men hur ska jag då agera för bästa resultat? Jag har varit tydlig och satt gränser med att jag kommer inte flytta tillbaka och att vi måste sälja huset ( han har inte råd att lösa ut mig) men då får jag en sånt infernaliskt dåligt samvete att jag sätter honom på pottkanten, fast det är han som borde berättat om sin sjukdom innan vi gick vidare i en relation. Blev många frågor här, men just nu känns det klokt att fråga er, under rubriken i det vidare livet ❤
Jag har full förståelse om admin tar bort mitt inlägg om det är opassande. Men otroligt tacksam om jag får något svar på hur jag ska tänka, för övrigt mår jag och mina barn gott i vårt nya hem, ingen oro, inget tassande på tå.... kan även tillägga att jag har sagt 1 års nykterhet och ny behandling innan vi överhuvud funderar över fortsättning vi.

Emelinakarina
sön, 2021-01-24 - 07:32

Hej!
Jag har snart varit helt vit i 5 månader. Min man har aldrig slutat dricka helt. Oavsett om vi varit hemma eller borta. Däremot har vi hela tiden diskuterat detta och han skulle aldrig dricka om haft sa att jag inte ville det. Det är mitt beroende och inte hans. Nån gång när mitt sug har varit starkare och han tänkt sig att ta en öl har jag bett honom att inte göra det vilket han respekterat fullt ut. Vi kanske ännu inte hittat en helt färdig lösning på hur vi ska göra framöver men än fungerar det bra.

Adde
sön, 2021-01-24 - 08:56

Backen123 ! Vi har ju haft kontakt tidigare men ursäkta mitt dåliga minne..........Har du gått på nån egen behandling på Familjevecka ? De behandlingshem som använder Minnesotametoden har Familjeveckan som ingående behandling för anhöriga. Annars går det att betala själv.
Ta hand om dig !

Backen123
sön, 2021-01-24 - 09:33

Emilinakarina, tack för ditt svar och grattis till 5 mån?. Med att dricka hemma med mannen är inget jag känner att jag har behov av, utan för oss har det blivit livat om jag har varit på tillställning, och då efteråt. Allt det där kan jag förstå att det kan vars tufft sådär i början men sen.. utan det är nog mer hur ni har fått det att fungera i relationen, går det att bygga upp allt igen efter ett ras och hur gör man då?
Adde ja dig har jag fått svar av tidigare, bra svar och jag lydde dit råd och gick, mannen får klara sig själv. Jag kommer nog åka på anhörig vecka, men skulle väl hoppas att det blev så att mannen hamnar på behandlingshem och det fick bli den vägen, att vi fick reda ur händelser, att han tog sitt ansvar. Min fundering är nog vad som händer sen, om det överhuvudtaget taget går att laga och om någon har råd hur man gjort och tänkt, och vad har den beroende gjort och den anhörig för att kunna mötas ?

miss lyckad
sön, 2021-01-24 - 13:34

Jag tänker att tilliten kan byggas upp igen, men då har den som missbrukat och raserat det största ansvaret..Så funkar det ju med t ex otrohet också..Den som vill få någon att känna tillit till sig själv igen, måste ju visa att man är pålitlig..Såklart måste båda arbeta på det, men den som raserat får ju verkligen visa att den ångrar sig och vill göra rätt..Det sämsta är om den missbrukande inte jobbar med sig själv, eller tar ett annat beroende..Jobb, skärm, träning, etc. Den stora frågan är väl, hur mycket kärlek det finns att bygga på..Och hur mycket svek som behöver bearbetas..???

Adde
sön, 2021-01-24 - 13:45

min egen del så blev det en seriös kris ca ett år (kanske mer ?) in i nykterheten då vi hade helt olika utveckling. Det blev så att jag utvecklades mycket snabbare tack vare många möten och framförallt efterbehandlingsdagarna första året. Medan frun liksom bara sjönk undan efter att ha varit bra engagerad i Al-anon den första tiden.
Tyvärr är det så att det inte är många äktenskap som håller i långa loppet efter att en slutat dricka. Här på forumet vet jag 2. I verkligheten ingen. Fanns ett par i min stad som höll ihop tills hon dog men hon var fortsatt så medberoende att hon var som en liten knähund.

En kille på min behandling fick skilsmässopappren tillskickade till sig i ett brev att skriva under och hade inte vi varit där och kunde stötta honom hade han aldrig överlevt. Vi lever ju tillsammans i samma sjukdom och vi måste lära oss att handskas med den när en bryter stilen. Jag bytte ju livsstil radikalt medan exet stannade kvar i det gamla, det funkar inte då. Och när sen livet ändras än mer iom att barn flyttar ut, jobb kanske ändras, oro som bara en har......då är det lätt att skylla på alkisen.

Av samma anledning är det inte nån höjdare att 2 nyktra alkoholister bildar par eller en alkis och en medberoende.
Var och en har sin utvecklingskurva och det ska mycket till för att få en samstämmighet i dem.

Backen123
sön, 2021-01-24 - 14:32

Ett ämne som är intressant, det finns ju också kärlek med i bilden, iaf för oss. Men det spelar som ingen roll hur mycket det är av den varan om tilliten är borta. Jag tror också på hårt arbete, kanske att leva som särbos eller inte alls. För oss var inte spriten det största problemet, utan dom vita knogarna, ångesten, dumheterna, alkoholen i glada vänners lag, resor etc var ju bara trevligt, inga fyllebråk osv utan otrevligheterna som onykter som har varit jobbigast, att inte förstå.
Och så barnen, mina barn tycker så om sin bonuspappa, han har aldrig visat sig inför dom onykter eller dom vita knogarna, det var nog mera mitt mående som gjorde att dom kanske blev påverkad.
Jag hade nog känslan av att det är fler som klarar av att leva tillsammans efter, än det kanske är.... För om jag läser i anhörigsidan där vi skriver av oss så finns då viljan verkar det som hos dom allra flesta.

miss lyckad
mån, 2021-01-25 - 11:44

Kan också tänka mig att det är många som stretar på i sina förhållanden mot missbruket..Men eftersom beroendet är livslångt, så kan återfall dyka upp även efter många år..På Forumet har vi ju Pi som tog återfall efter 14 år!! Jag har en bror som tog återfall efter 4 år..Brodern och hans fru har/är varit gifta i över 30 år! Så återfallsrisken finns ju hela livet..Tror att många par på sikt inte orkar förlåta och bearbeta all svek och skuld..Helst inte om det pågått i många år..Medberoende partner kan göra saker svårare, eftersom man då reagerar, och agerar på den beroendes känslor..Det blir ett slags känslovågor som böljar fram och tillbaka..Ännu svårare om man inte kan prata om allt..???

Backen123
tors, 2021-01-28 - 08:01

Jag har förstått att återfallen får man räkna med, men att det gäller att snabbt komma upp på banan igen. Men att dessimellan inte bara går på vita knogar är en förutsättning för tvåsamhet. Min (ex) man är nykter nu, men är bara hemma i huset själv, pga av ryggskada. Inget jobb, inga nära vänner, inge familj samt att han går inte på AA längre. Så jag lurar nog bara mig själv. Hade han velat tagit ansvar för oss så hade det nog varit annorlunda, för jag har så svårt att släppa det förflutna, kaoset och gröten. Jag tror jag ger näring i missbruket med mitt medberoende, fixa, trixa, bjuda in på middag och gemenskapen till mina barn för jag tycker så synd om honom i sin ensamhet. Nu är det sälja huset projekt, han bryr sig inte, sitter i orubbat bo och gör inget.

Emelinakarina
sön, 2021-01-31 - 19:37

Om det finns nåt att bygga upp/ bygga vidare på kan bara du svara på. Det måste finnas grundkärlek och tilltro till varandra tror jag. Jag vet ju bara utifrån mig själv. Jag lämnade en alkoholist ( och som medberoende drack jag aldrig utan slet för att hålla fasaden uppe). Vi hade aldrig kunnat fortsätta. Den kärleken var slut för länge sedan. Nu, i mitt nya äktenskap ( som inte heller är så ungt) bygger vi allt på samtal och att våga prata.

Backen123
mån, 2021-02-01 - 23:39

Att börja om kändes för mig som en häftig utmaning med hans nykterhet, hans tillfrisknande. Men hans tillfrisknande uteblev, det blev bara en kamp. Och jag blev sårad, försökte lite till och fick bli den som tog emot skiten och sen kom återfallen. Jag lämnade 2 gånger på 6 mån, nu kommer jag inte bo där mer. 2 första åren såg jag ingenting, förutom några fyllor som gick överstyr vid fest, efter vi gift oss brakade allt löst, kommer aldrig förstå vad som hände. Och därför läser jag här för att kunna se om jag känner igen, men jag gör inte det. Inte det där som han gjorde mot mig, man får vara beroendesjuk, göra tokiga saker men man får inte bete sig som ett svin. Kan inte förstå hur det kunde svänga sådär. Hans vänner hade aldrig anat något, men nu har han dom inte kvar. Hans familj finns inte kvar och han har inget här i min hemby och hämta. Alla är som i chock och det är väl därför jag inte kan lyfta blicken.... Så jag vet egentligen inte, men jag tror kärleken är borta, det blir nog så till slut. Fick veta efter vi gift oss och han gjort behandling att han ätit både antabus och fått samtalsterapi efter en rattfylla med utgång bilolycka. Varför berättar man inte det för den man ska gifta sig med och där han redan hade känt att A-djävulen var väckt. Vi som pratade nätterna igenom, vi som kunde prata om allt som förälskade par gör, vi kunde prata när han gjorde behandlingen också om allt men det blev inte bättre, han blev inte bättre. Och nu känner jag ilskan blossa upp i tid och otid, fyllkörningar, försvunna dygn, bekräftelse behovet från andra kvinnor, lögner från allt vad han hade ätit till middag till ja jag vet inte. All dyr sprit han drack upp som jag köpt el fått, aldrig att han köpte tillbaks något, någonsin. Nä, så nu ska skilsmässoansökan läggas på lådan, det får vara så
Ja jag kommer aldrig få svar, men han hade så chansen att ställa allt till rätta. Och jag har tänkt tanken att det var såhär han ville det skulle gå, att han slutade älska mig el ångrade sig, men det tror jag faktiskt inte, jag tror det är sjukdomen och jag läser här hur livet kan bli bra igen, för han är ju nykter nu men inget mer.

Emelinakarina
tis, 2021-02-02 - 00:23

Jag tycker du är klok som försöker se vad som hände genom att skriva om det. Jag tror nog också att du kanske aldrig får ett svar, men trots det kanske du ser det lite klarare på håll.Du känns som att du ( naturligtvis kan vackla), ändå har fattat ditt beslut. Styrkekramar och lycka till skickas....

Viola canina
mån, 2021-02-15 - 21:30

"Och jag har tänkt tanken att det var såhär han ville det skulle gå, att han slutade älska mig el ångrade sig", skriver du, Backen.
Jag tänker någonting liknande om min sambo, att han tröttnade på familjelivet men var för feg för att rakryggat dra sig ur och att han därför valde bort mig och barnen mer passivt genom att vara ute och festa mer och mer och senare genom att undvika att vara nykter på hemmaplan.
Det är det jag inte förstår, för jag vill inget hellre än att flytta härifrån, men han godkänner inte barnens flytt.
Vi hade ju kunnat separera helt vänskapligt redan för flera år sedan.
Nu är det nog för sent för någonting vänskapligt.
Han vill både slippa oss och få allt hushållsarbete utfört automatiskt.
Jag har svårt att se drickandet som en sjukdom.
För mig känns det som att det är en ursäkt för att bete sig illa.
Å andra sidan var min sambo snäll mot mig innan han började dricka.
Hans numera helt och hållet negativa attityd till mig kom senare, ungefär i samma veva som drickandet började ställa till problem för honom själv (böter, fotboja, återkallad vapenlicens och återkallat körkortstillstånd).
Jag kan inte låta bli att undra vad som egentligen orsakar vad.
Hade det varit annorlunda om jag hade reagerat direkt när han började överskrida gränsen för normalt/onormalt drickande?
Nu spelar det väl ingen roll längre ...

Nora81
mån, 2021-02-15 - 23:05

Jag tror det är viktigt att aldrig ta ansvar /känna skuld för alkoholistens drickande. De dricker helt enkelt för att de är beroende och har själva fullt ansvar för det, det är nog inget vi kunde gjort annorlunda.
Beroendet och förändringarna i hjärnan gör att beroendet och suget slår ut allt annat till och med kärleken till sina barn. Visst finns kärleken där någonstans i dimmorna men besattheten till alkoholen är så stark att blir just en besatthet. Det finns jätteintressanta videos på Youtube som förklarar vad som händer i hjärnan och kroppen.
Det är givande att se för det förklarar en hel del av beteendet som blir helt oförståeligt och smärtsamt för oss som anhöriga.

Viola canina
ons, 2021-02-17 - 10:55

Jag analyserar gärna det som har varit för att kanske få reda på någonting som jag i framtiden kan göra annorlunda.
Det är nämligen så att jag har haft inte bara en sådan relation utan två.
Med andra ord borde det vara någonting i mitt beteende som, även om jag inte kan komma på vad, lockar fram folks sämre sidor.
I vilket fall som helst vill jag inte ha några fler förhållanden.
Jag lärde mig tydligen inte nog mycket av det första, men av det andra ...
Ändå skulle jag vilja veta varför människor beter sig som de gör.
Hur alkohol påverkar hjärnan har jag någorlunda koll på efter att ha studerat ganska mycket biologi och kemi, men däremot har jag inte så bra koll på psykologi och liknande.
Vi människor påverkar ju varandra.
Man beter sig olika i olika sällskap.
Jag tror att man faktiskt väljer att dricka, och då tänker jag att det måste finnas en utlösande faktor.
Det förekommer ju att folk slutar röka/snusa/spela/shoppa trots att olika beroenden i mångt och mycket fungerar likadant.
Att bara acceptera att det föreligger ett beroende känns som ett sätt att ignorera eventuella bakomliggande orsaker.
Kanske har jag fel ...

Nora81
ons, 2021-02-17 - 16:05

Hej Viola. Givetvis är det bra att söka kunskap och förståelse.
Det tror jag vi alla strävar efter genom att söka hos till forumet, samt den fina gemenskapen med andra i samma situation.
Jag hänger inte riktigt med på vad du söker/vill här. Jag svarade på dina sista rader på förra meddelandet om ditt resonemang kring hur du själv kunde gjort annorlunda.
Jag kan tipsa dig om videos på Youtube om alkoholism men även om medberoende.
Må väl/ Nora