av Andrahalvlek

Andrahalvlek
tors, 2021-02-11 - 22:40

Vet ni att jag umgås med tanken att outa min nykterhet på jobbet. Det trodde jag aldrig. Men jag har precis börjat tänka tanken, så jag vet inte var jag landar i detta. Har några veckor på mig att tänka klart. Sannolikt gör jag det bara spontant, eller inte.

Jag ska nämligen i ett digitalt sammanhang inför typ alla på arbetsplatsen bland annat berätta om den policy för riskbruk och missbruk som vi har, och som jag själv sammanställde för några år sedan. I det sammanhanget tänker jag att det kan vara en riktig ögonöppnare för många om jag berättar om mina egna erfarenheter. Jag behöver ju inte berätta detaljerat, utan mer på temat ”kunde jag ha problem så kan du”.

Syftet är ju att folk ska få upp ögonen för både sitt eget och andras tidiga symtom på riskbruk och missbruk. Man behöver inte störta till allra lägsta botten i dyn, man kan faktiskt backa från stupet. Innan det går fullständigt åt helvete. Och man kan få ett mycket bättre liv genom att göra det.

Det finns en väldigt tydlig arbetsordning i policyn också, ”så här ska arbetsgivaren agera”. Skyddet för arbetstagaren är starkt, men det är helt nödvändigt att arbetstagaren deltar aktivt. Mig veterligen har den processen bara drivits till sin spets en enda gång. Men jag kan komma på minst tre andra fall historiskt då frågan borde ha drivits. Och minst två fall som jag tror pågår just nu, på hela företaget.

Jag har helt andra glasögon på mig numer. Jag har slutat förneka mitt eget missbruk, och då slutar jag förneka andras också liksom. Jag inbillar mig att jag skulle kunna möta dessa medarbetare på ett mer ärligt sätt om jag outade mina egna erfarenheter. Precis som jag mer ärligt och naturligt kan prata om psykisk ohälsa, ångest och depression med medarbetare som har drabbats av det. Eftersom jag har personliga erfarenheter av samma problematik.

Vi får se. Var sak har sin tid. Jag behöver inte göra det nu om det inte känns okej, det går alltid fler tåg.

Kram ?

Torn
tors, 2021-02-11 - 23:20

Det är märkligt, men för mig så kom det helt naturligt att jag berättade att jag hade slutat dricka. Först till mina kollegor och sedan även till chefen. Det som var det absolut värsta jag kunde tänka mig i början av nykterheten blev helt odramatisk och tvärtom givande. Det hade ju varit riktigt coolt att outa det i samband med det digitala sammanhanget!

Förutom att det känns väldigt bra för min egen del att alla vet om att jag inte dricker så har jag faktiskt kunnat bidra till support till att lösa problem som andra medarbetare har haft med alkoholen. Man ser ju så tydligt nu att någon inte mår bra pga för mycket alkohol. En kollega tex har nu fått hjälp från företagsvården och mår mycket bättre efter att inte ha druckit på 3 månader. Jag har pushat hans chef att göra något åt saken, och till slut vågade chefen få tummen ur och ta tag i saken.

Som sagt, jag tycker helt klart du ska tillfället i akt. Du vinner på det, och de andra vinner på det. Tiden då skam och rädsla bodde i våra skallar är förbi, vi är stolta och glada över våra liv. Kör! ?

Kram

Andrahalvlek
tors, 2021-02-11 - 23:26

Vad bra att du pushade chefen! Det vill jag också göra! Det finns en enorm beröringsskräck på arbetsplatserna. Man väntar på bevis, istället för att ta det första samtalet redan på orosnivån. Jag vill bidra till att det sker en förändring där.

Kram ?

Vin Santo
fre, 2021-02-12 - 10:29

Hade jag varit i dina kläder hade jag inte outat.
Din resa här och dina erfarenheter du har med dig kommer hälpa dig att relatera, förstå och vara insiktsfull i samtal med kollegor - det räcker.
Om det är någon som är uppriktigt intresserad och ni pratar djupare om frågan kan du ju delge en del men jag tror att du riskerar en del att outa och personifiera problemet på arbetsplatsen.
Jepp, bara en liten motfundering :)
oavsett - lycka till!

Andrahalvlek
fre, 2021-02-12 - 10:55

Stort tack för din motfundering!

Jag blev förvånad själv att tanken ens dök upp. Jag har inte tänkt så alls innan. Ytterst få har jag berättat för - min äldsta dotter, barnens pappa, min ex-svärmor och två goda vänner. I övrigt vet ingen IRL. Det är kanske dumdristigt att outa sig så inför ALLA på jobbet. Jag kan nog förmedla mitt budskap ändå - man behöver inte hamna på bottens botten, man kan backa från stupet innan allt går åt helvete.

Kram ?

TappadIgen
fre, 2021-02-12 - 17:33

Men krångligt det där med om att outa eller inte. För mig själv tänker jag att jag tar upp det i de fall då det naturligt flyter in. I samband med att du pratar om en policy som finns på er arbetsplats så tycker jag att det kan bli ett naturligt tillfälle att ta upp det, om det känns rätt. Inte så detaljerat, som sagt, men det kan göra det lite lättare att förstå. Just alkoholproblem är ju något som många annars tenderar att sopa under mattan och hoppas att problemen försvinner på den vägen.

Svår fråga som sagt. Man vill ju inte dra in för mycket personliga saker till jobbet, men samtidigt kan det ju vara bra att få ett konkret exempel. Du har ju lite tid att fundera på det och fattar säker rätt beslut när det är dags :)

Torn
fre, 2021-02-12 - 18:19

Så var det för mig, vi snackade om alkohol rent allmänt, och om den här kollegan som har problem. Då sade jag bara att: Förresten så har jag lagt av med att dricka helt sedan årskiftet. Mår mycket bättre av det och märkte att jag inte mådde bra av alkohol och att det var lätt hänt att det blev för mycket i bland. Det är ju helt sant, och mer än så behöver de inte veta. Helt odramatiskt och naturligt. Hur illa det egentligen var, vet bara ni här och min fru. Det räcker så. Jag vill inte dricka en droppe, för det tillför mig inget positivt. Det är mitt val och om någon har något emot det, tja, det ger jag blanka fan i rent ut sagt.?

Nu har det ju dock visat sig att folk tvärtom för det mesta blir smått avundsjuka för att jag slipper alla nackdelar med bakfylla mm. Jag försöker inte propsa på någon att sluta att dricka. Utan brukar säga: Testa själv någon gång om du vill. (Om någon frågar hur det är.)

Kram

Andrahalvlek
lör, 2021-02-13 - 16:15

På lördagar gör jag precis vad jag vill. Allt nyttogöra får vänta till söndag. Vill jag ligga i sängen hela dagen gör jag det. Vill jag laga mat gör jag det, annars blir det hämtmat. Utgångspunkten är att lusten avgör.

Idag ville jag vakna vid åtta och äta frukost i sängen, och sen ville jag ta dagens första promenad. Efter det ville jag åka iväg med yngsta dottern till en ö i närheten, där vi först tog en lång promenad och sedan fikade. Det var klarblå himmel, strålande sol och gnistrande vacker snö. Sagolikt vackert ? Snacka om förundranseffekt!

När vi fikade ville jag ha en kanelbulle OCH en kladdkakemuffins med grädde, som jag åt helt utan dåligt samvete. Sen ville jag köpa med mig hem smörgåstårta till dottern och räksallad till mig själv. Nu vill jag strax ta en höneblund, och sen ser jag fram emot mello ikväll.

Imorgon ska jag dammsuga, torka golv, diska, laga mat och tvätta. Men idag struntar jag fullständigt i det. Mitt motto är ”Vila först, jobba sen”. Det går så mycket enklare då, och blir faktiskt roligare.

Chill helgkram ?

Andrahalvlek
sön, 2021-02-14 - 00:33

I mitt tidigare liv längtade jag mycket. Efter saker som skulle hända senare. Jag längtade väldigt mycket efter en ny man, som kunde ge mig den kärlek som jag suktade efter så mycket. Idag gör jag inte det längre, inte alls på samma sätt i alla fall. Istället är jag mycket mer tacksam för de nära relationer jag faktiskt har i mitt liv, som på sitt sätt är lika kärleksfulla och betydelsefulla.

Relationen till min yngsta dotter har verkligen utvecklats. Jag har mycket mer tålamod med henne, och vi kan verkligen hänga på hennes villkor mer. Jag kan koppla bort min tillrättavisande ton ibland åtminstone och lyssna mer på henne - och hon är förbannat klok och rolig som sjutton. Hon får mig att skratta hjärtligt varje dag. Och när hon kryper intill och tankar närhet börjar mina händer genast smeka henne på rygg, armar och i hårbotten. Precis som när hon var liten och varje kväll somnade liggande på mitt bröst. Det sitter liksom i kroppsminnet.

Relationen till min äldsta dotter har också utvecklats, trots att hon bor 30 mil bort. Hon har alltid varit klok som en bok, men jag märker att hon har blivit lite mer nyanserad. Allt är inte lika svart eller vitt, hon kan till och med säga ”jag håller inte med dig, men du får gärna tycka så”. Tidigare skulle hon argumentera för att övertala mig att tycka som hon, vilket inte funkade och då blev det trist stämning mellan oss.

Ikväll har vi ”umgåtts” via Messenger genom att kommentera allt som hänt i mello. När hon kommer hem och ska bo i huset hos sin pappa nästa helg, och ska stanna en vecka, vet jag att hon medvetet planerar in flera tillfällen för oss att träffas. För att hon verkligen vill träffa mig. För att hon vill hänga med sin morsa.

Relationen till min mamma har också förbättrats oerhört mycket. Jag har mer tålamod med henne också. Hösten i förfjol trodde jag inte att hon skulle överleva julen ens. Den senaste julen firade hon med oss i familjen, inte ens coronaskräcken kunde hindra henne. Och jag som har trott att hon lider av generellt ångestsyndrom, hon kunde tidigare inte sova på en månad om hon skulle göra vissa saker. Hennes ångest verkar som bortblåst.

Jag ringde henne idag, och vi har inte hörts eller setts på över en vecka. Inget anklagande i rösten för det, istället sa hon ”åh vad roligt att höra din röst”. Sen bestämde vi att vi imorgon ska promenera till en restaurang och äta lunch ihop, och hon blev så upplyft av det och om möjligt ännu gladare.

Relationen till mig själv har också förbättrats oerhört mycket. Jag är snällare mot mig själv, har större överseende med mina egna egenheter. Min tilltro till mig själv och mina förmågor har blivit bättre, vilket ger min självkänsla en boost. Jag känner mig lugnare och tryggare i mina värderingar, jag tar inte vilken skit som helst längre. Mucka inte med mig. Min ångest är som bortblåst, och det är ytterst få saker som kan stressa upp mig. Kanske för stunden, men rätt snabbt blir jag mer laid back igen.

Att som idag vistas i naturen ihop med yngsta dottern och verkligen njuta av klarblå himmel, sol och gnistrande vit snö gör mig helt uppfylld av tacksamhet. För att jag får uppleva det, och verkligen njuta av det. Visst längtar jag efter våren, men just nu njuter jag till max av den underbara vintern som vi har fått som en gåva. Den är inte självklar på något sätt, nästa vecka kan det regna.

Visst längtar jag fortfarande efter att få uppleva kärlek igen, men jag står inte och faller med det längre på samma sätt. Jag mår bra och har det bra. Blir det så blir det, tills dess njuter jag vidare. Och jag tror inte att jag kommer att anpassa mig in absurdum när det väl sker. Jag hoppas verkligen att jag kan hia mig, djupandas, känna inåt, och sen ta beslut som landar väl i mitt nya liv.

Godnattkram ?

Charlie70
sön, 2021-02-14 - 08:00

Tydligen ska vi alkoholberoende finna ytterligare utveckling under vårt andra år av nykterhet. Det är kanske det du skriver om? Läste att Dee fått tillbaka sina hjärnceller. Får jag det, och därmed slutar prata och skriva tvärtom mot det jag vill ha sagt OCH får tillbaka min planeringsförmåga så blir jag innerligt tacksam.

Kram!

TappadIgen
sön, 2021-02-14 - 11:09

Jag har också börjat tänka i de banorna men har väl inte riktigt kommit lika långt som du har. Egentligen är det väl alltid så att vi har mål för framtiden. Det är ju olika för alla, men vi vill kanske ha en befordran, bättre jobb eller löneförhöjning. Vi vill flytta till en bättre bostad, eller få den vi bor i renoverad. Vi har många mål i livet där vi tänker oss att när vi väl uppnår dem så är vi lyckliga.

Men sanningen är att det väl alltid kommer finnas ett gap mellan det vi har och det vi vill ha. Visst, precis när vi har landat toppjobbet så är vi i ett lyckorus ett litet tag, men snart kommer det som tidigare var ett mål att bli till vardag och nya mål siktas i horisonten. Kanske har vi arbetssituationen under kontroll och går inte att förbättra mer än marginellt men det finns alltid andra aspekter av livet som vi kan göra något åt.

Med det sagt så är det såklart inget fel med att ha målsättningar. Det är, tror jag, också en grundförutsättning för att vara lycklig i livet. Men ännu viktigare än att ha mål är att vara lycklig där man är och i resan mot de mål man har, oavsett hur krokiga de är. För kan man inte klara av det så förblir lyckan ett flyktigt element som endast skymtar till då och då i livet.

Jag har väl tänkt lite specifikt om just detta angående nykterheten. Nu har jag 6 månader och det känns bra. 1 år är absolut ett mål, och jag ser väl fram emot det på ett sätt, men samtidigt känner jag att jag längtar inte dit ännu. Jag vill fylla de 6 månader på vägen dit med en massa roligt och sen blir det ju 1 år när det blir.

Andrahalvlek
sön, 2021-02-14 - 11:34

I det här avsnittet av Närvaropodden diskuteras anknytningsmönster i relationer. Spännande! Jag har ingen aning om vilken sort jag tillhör. Positivt i sammanhanget är att ens anknytningsmönster i en relation går att förändra - om man är medveten om det och jobbar på det.

Ska genast leta upp Anna Ekenelds bok ”Tryggare i kärlek”.

Kram ?

Andrahalvlek
sön, 2021-02-14 - 16:20

Jag och dottern firade Alla ❤️ Dag med att bjuda min mamma på lunch. Min mamma blev så glad och nöjd över både promenad- och matsällskap. Hon fick ett fint armband av dottern också. Min mamma ville ha ett glas vin till maten, jag tog alkoholfri öl. Min mamma frågade om jag inte också ville ha vin, men jag svarade nekande och la till ”jag dricker inte alkohol längre”. Tyckte det var dags att hon fick veta nu, efter ett år drygt.

Vid maten fanns det inte mycket möjlighet att prata mer om det, men på promenaden hem pratade vi en del. Hon sa att hon själv i princip också slutat dricka. Att hon slutade handla vin i samband med att hon blev så sjuk hösten 2019 och att hon inte köpt vin på bolaget sen dess.

Det tror jag förklarar att vår relation har blivit så mycket bättre också. Jag blev väldigt taggig när jag märkte att hon druckit när vi pratade på telefon tex. Hennes generella oro över typ allt är också puts väck. Idag sa hon: ”Jag har inget att vara orolig över längre.” Det är som natt och dag, hon förstår inte själv vilken skillnad det faktiskt är. Hennes ständiga oro över allt och ingenting har vi bråkat massor om tidigare. (Vilket kanske inte är så konstruktivt, men jag har inte vetat hur jag ska bemöta det bättre än att försöka överbevisa att hennes oro har varit obefogad.)

Min mamma berättade också att hon faktiskt har varit orolig över mitt drickande - att det blev för mycket och för snabbt väldigt ofta. Och förstås var hon jätteglad för min skull - och för mina barns skull. Att de nu slipper ha en mamma som pratar sönder öronen på folk så fort hon har druckit lite, och som i värsta fall börjar tjafsa. Jag om min mamma har tjafsat mycket när vi båda har varit onyktra. Tjurskallar båda två.

Vi pratade också om många jobbiga minnen förknippade med min pappas drickande. Hur hon led svårt av att vara medberoende i alla dessa år. Hur det på ett sätt var en befrielse för henne när han dog. Jag trodde det var 19 år sedan han dog, men det var visst 21 år sedan. Han var 61 år gammal och de sista 10 år var minst sagt helvetet på jorden för honom. De åren fick jag bara sporadisk inblick i eftersom jag flyttade hemifrån när jag var 20 år.

Jag skulle tvätta idag och någon hade snott min tvättid. Jag ställde lugnt ifrån mig kassarna och gick upp och skrev en arg lapp, som jag undertecknade med namn. Gick upp igen och väntade en kvart, gick ner igen och tvättstugan var ledig. Jag blev knappt arg, bara irriterad. Himmel vad jag har utvecklats även på den punkten, jag minns hur jävla arg jag kunde bli för en sådan sak som att någon snott min tvättid förra våren.

Glad Alla ❤️ Dag allihop!

Kram ?

Torn
sön, 2021-02-14 - 17:41

Man får vara glad för att man har sin mamma kvar i livet. Där påminde du mig om att jag ska ringa min mamma i kväll!

Kram

Andrahalvlek
sön, 2021-02-14 - 19:23

I det här avsnittet av Närvaropodden diskuterar Bengt Renander med psykolog Katarina Blom. Henne har jag hört och sett i jobbsammanhang, jag gillar henne.

Visste ni att studier visar att yttre faktorer endast påverkar 10 procent om vi känner oss lyckliga. 10 procent! Och det handlar mindre om hur vi har det, och mer om hur vi tar det. Och att ge andra gör oss lyckliga på ett sätt som magnetröntgen kan visa.

Otroligt spännande avsnitt, som går hand i hand med mitt inlägg om tacksamhet. Det känns onekligen som år två har en del spännande att erbjuda, om man vill.

Definitionen av lycka är för övrigt att man är nöjd och tillfreds med det man har. Mer himlastormande behöver det inte vara.

Kram ?

TappadIgen
mån, 2021-02-15 - 19:12

Det där med 10% kan jag absolut köpa. Det är ju bra att ha mål i livet och sikta framåt. Men man måste söka lyckan här och nu också och inte bara se den runt hörnet. Sen är det väl kanske inte alltid så enkelt heller. Med alkohol så var det betydligt svårare, för man var nästan aldrig i nuet. Utan alkohol gick mycket tankeverksamhet åt till att längta till och planera inför nästa tillfälle och med alkohol, ja det talar ju för sig självt. Utan alkohol kommer ju inte lyckan automatiskt, såklart, utan man måste ändå jobba på det. För att man är värd det!

Andrahalvlek
mån, 2021-02-15 - 19:35

När man drack var hela livet en enda lång transportsträcka till nästa fylla! Så himla skönt att slippa det ??

Kram ?

Andrahalvlek
tis, 2021-02-16 - 14:41

Åkte till jobbet idag. Vi håller ju på och möblerar om, så jag behövde packa ihop all bröte i mina skåp. Hoppas att jag inte behöver packa upp mer än hälften igen. Vem använder pärmar längre? Jag har allt i mappar i datorn.

Nåväl, passade på att vittja posten också. Vi har gemensam post till avdelningen och i ett vadderat kuvert låg det ett paket. Inget namn på mottagare, utan mer som ett paket till hela avdelningen. I paketet låg ett present-kit med fem olika spritsorter. Några kryddade nubbar, någon whisky etc. Jag höll på att bli helt galen av ilska ? Vem skickar sådant? Som en muta typ. Det kan ju inte vara tillåtet någonstans.

Tänk om ett sådant paket skulle hamna i händerna på någon som har varit nykter i över ett helt år, som har en skitdag, och plötsligt får tanken ”Hmm, det vore kanske en lösning?” Tillfället gör tjuven. Att man inte ska vara fredad på sin egen arbetsplats liksom. Tur att jag inte hade en skitdag ?

Jag gav paketet till en chefskollega, och hon skulle skicka tillbaka paketet pronto med ett argt följebrev. Idioter ?

Kram ?