av LB73

Slog i botten i lördags. Stoppade i mig massor av tabletter och alkohol för att livet är för jobbigt...ambulans kom och hämtade mig efter att jag fick panik...vill inte dö men det är för jobbigt att leva..har druckit nästan varje dag i 1 år. Att se min son i respirator har tagit knäcken på mig. Han överlevde men kommer jag att göra det? Vill inte dricka...

Pianisten
tis, 2021-04-20 - 15:26

I din situation måste du ta hjälp av vården, NU och ge dig inte förrän du hittar någon som lyssnar. Vården idag för akuta alkoholrelaterade psykiska kollapser är tyvärr tragisk och eftersatt. Jag åkte till psykakuten för 1,5 år sedan efter en total krasch och de tog inte ens emot mig för jag hade alkohol i blodet, de sa att jag skulle kontakta min vårdcentral för att få en psykolog. Väntetiden visade sig vara flera veckor för en telefontid! Men jag gav mig ändå inte och bokade en tid till en vanlig allmänläkare och fick en tid dagen efter.

Den läkaren blev avgörande för resten av mitt liv. Till att börja med bara genom att lyssna. Jag blev sjukskriven, fick ångestdämpande medicin och sömntabletter. Efter några dagar av i princip bara sömn och vila så började jag komma på fötter igen. Ångestdämpande var till stor hjälp de första dagarna när alkoholen skulle ur kroppen. Under sjukskrivningen fick jag mer tid att vila, arbeta med min ångest, i princip gå tillbaka till basic och skapa rutiner. Gå upp, klä på mig, bädda sängen, laga mat, i bara min egen takt.
Senare började jag styrketräna lätt för att få tillbaka energi och det växte till ett jättestort intresse. Sakta, sakta vände allting och mitt liv fick en vändning.

Det går men du måste ta hjälp omgående och ge dig inte innan du hittar rätt.

Li-Lo
tis, 2021-04-20 - 15:57

Hej LB73

Välkommen till oss på alkoholhjälpen. Det låter som att du haft det tufft på många sätt och att det som kändes övermäktigt fick dig att göra något du egentligen inte vill. Du lyckades häva ditt beslut. Du har livet. Jag hoppas att vi här på forumet, trots anonymitet, eller på grund av den, kan vara ett stöd i avvaktan på efterföljande vård från ditt akuta besök i vården. Eller som ett komplement. Bara att sätta ord på vad en tänker och känner kan hjälpa en att reda i saker och därmed finna ett lugn i att ta en sak i taget.

Det du funderar på är att plocka bort alkohol från den ekvation som just nu ter sig olöslig. Klokt val!

Vi finns här, du är inte ensam.

Varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen

LB73
tis, 2021-04-20 - 16:45

@Li-Lo tack för stöd och jag vill verkligen inte dricka en droppe till. Har alltid varit extremt måttfull hela mitt liv pga missbrukande föräldrar så har jag nästan varit nykterist. Vet bara inte hur jag ska våga känna smärtan som nykterhet kanske innebär...

LB73
tis, 2021-04-20 - 17:00

@Pianisten tack snälla för svar. Ja mitt liv har knäckt mig totalt. Jag har hjälp av en fantastisk kurator och det var löftet jag gav henne som gjorde att jag ringde 1177. Jag har hittat mitt barn döende flera ggr senaste åren men har inte bearbetat det utan bara varit stark för att rädda mitt älskade barn. Drack i stort sett aldrig förrän tills ett år sedan då jag skruvade upp korken och skruvade aldrig på den igen. Vill sluta helt med alkohol men är livrädd för hur jag ska känna då....skönt att höra att du fann en väg och var stark.

Nykter2021
tis, 2021-04-20 - 18:17

@LB73 Välkommen hit!
Hoppas du kan hitta tröst och stöd här. Det finns så mycket kunskap och erfarenhet att hitta bland trådarna om du börjar läsa. Tänker att du måste vara helt slut efter att ha druckit varje dag i ett helt år. Skriv gärna lite varje dag som en dagbok. Då kan du bena lite i dina tankar och se dina framsteg. Som plus får du pepp och förståelse. Här finns ingen som dömer. Vi är många här som dövat våra känslor genom livet så du är i gott sällskap. Hoppas höra mer snart!

LB73
tis, 2021-04-20 - 20:30

@Nykter2021 tack...jag är helt slut, hatar att dricka för det bara förstör allt för mig men är som sagt livrädd för att känna....gick till affären nyss för att handla mjölk men det hamnade ändå ett 6-pack i kassen...hatar att jag blivit så svag men glad att jag gick med här...första steget

Pianisten
ons, 2021-04-21 - 14:29

Härligt att du fokuserar på nått positivt, du har ju faktiskt tagit ett aktivt första steg och skriva här. Skönt att höra att du har en kurator också, kan du vara öppen för henne om ditt drickande?
Vad är det du känner när du inte dricker? Förtvivlan över din situation? Sorg över din son? Ångest?
"What you resist persists", det betyder ungefär -det du motstår kvarstår. Med andra ord så länge du försöker kväva de jobbiga känslorna så kommer de leva kvar och plåga dig. Först när du vågar känna dem så kan de besegras.

Det låter som att det är ångest du plågas av och alkohol på ångest är precis som bensin på en brasa. Försök få utskrivet något ångestdämpande och även nått för att sova, sömnen blir lätt kass och orolig när man ska sluta dricka. Vet inte om du jobbar men om du kan få det utskrivet så tycker jag samtidigt du skall sjukskriva dig minst en vecka för att bara vila och återhämta dig. Förutsatt att det är utan alkohol då annars är det bortkastat.
Del 1 är att ta dig igenom de första dagarna utan alkohol sen lugnar det sig förhoppningsvis lite. Del 2 kommer sen men en sak i taget.

Kram

LB73
tors, 2021-04-22 - 21:52

@Pianisten tack för stöd...jag är nog inte helt ärlig mot någon förutom er och mig själv. Jag skulle så gärna våga vara det... jag dämpar min ångest med alkohol för jag orkar inte känna den längre. Min son är en del av det, min skilsmässa en annan, ny man som kallar mig elaka saker för jag beter mig nog inte som man bör. Har man sagt hejdå till sitt barn I respirator så blir man nog aldrig densamma igen. Jag jobbar och mår bra av det. Åt setralin tidigare men tyckte inte att det hjälpte, blev bara tjock... jag står vid ett vägskäl men vet inte vilken väg jag vågar ta. Rädd för att förlora allt. De flesta vänner har försvunnit efter min sons sjukdom och jag är rädd för att förlora de sista som stannat..

Pianisten
fre, 2021-04-23 - 08:34

Ja du verkar inte befinna dig i den enklaste situationen. Jag kan inte leva mig in i att gå igenom något sådant med sitt barn. Det är såklart enkelt för mig att säga men om du vill leva och må bra igen så måsta du på något sätt ta dig igenom det och våga känna. Låta sorgen och känslorna komma, låta dig bryta ihop och bygga upp på nytt igen. Det jag hört andra säger som gått igenom såna här saker är ofta att sorgen försvinner aldrig, man kommer aldrig över det men man lär sig att leva med det.
Låter inget vidare att ha skiljt sig och sen ha en ny man som är elak. Vad betyder elak? Vet såklart inte hur illa du själv beter dig när du dricker eller kanske är lite bakis, är man elak själv så blir man väl behandlad likadant. Om inte så skall du ju aldrig acceptera att bli kränk och nedtryckt även om du känner egen skam och skuld, det är inte samma sak.
Hur har det varit med alkoholen de senaste dagarna? Förstår dig ang jobbet. Jag har också ett jobb jag trivs med och mår bra av. Dock kan det också vara ett sätt att slippa känna. Kväva det andra jobbiga genom att komma bort och tänka på annat. Menade att det kan vara en bra ide om du bestämmer dig för att sluta dricka att vara förberedd på att det kommer bli tufft och du kan komma att må rätt kasst ett tag om du fortfarande dricker väldigt ofta. Tänk på ditt eget bästa och att en liten sjukskrivning är en väldigt liten uppoffring för att satsa på din framtid.
Jag åt något som heter Theralen mot min ångest, kanske kan vara nått att prova.

Blenda
mån, 2021-04-26 - 18:51

@LB73 Hej och välkommen hit. Vill bara säga att jag delvis har varit med om det som du beskriver. I mitt fall handlade om ett barn som själv inte ville leva. Ett rent helvete dagligen under ett par år. Stunder då jag såg hen springa rakt ut på motorvägen. Eller försökte förhindra att hen inte öppnade bildörren för att slänga sig ut på samma motorväg. Dagar då jag inte visste om hen levde.
Mitt barn mår bättre nu, om än inte alltid bra. Men mitt liv kommer aldrig att bli detsamma. Grundtryggheten är borta. Har gjort som du, varit stark för barnen, levt för andras skull, förträngt och dränkt mig i vin. Har nu, efter alldeles för många år insett att jag måste ta tag i min egen själ och framtid och söka all professionell hjälp som jag kan få. Ensam är inte stark.
Nykterheten har jag redan fått hjälp med, och det ÄR jobbigt att tackla livet utan dimman. Men det har samtidigt varit en lättnad att slippa den kemiska ångesten som alkoholen skapar, och just den friheten kommer ganska snart under en helvit period.
Nästa steg för mig blir att söka samtalsstöd. Befinner mig i fritt fall. Alla skyddande murar ska bort och livet måste byggas upp igen från grunden. Det kommer att bli tufft.
Jag önskar även dig kraften att söka hjälp. Tro, hopp och kärlek!

LB73
mån, 2021-05-10 - 11:20

@Blenda tack snälla för att du delade med dig. Vet inte vart jag ska börja... jag lever inte, jag existerar bara. Trött på detta...måste kämpa för mina barns skull. Kram på dig