av Hillevi

Citadell
ons, 2021-01-20 - 19:39

Hillevi
Om du har varit medveten om att du är medberoende en längre tid och nu börjar förstå den roll du spelar tror jag att tiden håller på att rinna ut för med beroendet. Man tröttnar helt enkelt på sig själv och på att alltid ta ansvar för den andre. Titta till exempel på YouTube på en sida med doktor Romani. Hon beskriver till exempel narcissister i relation också till drog missbruk och hur de hittar ett lämpligt offer. Offret är ofta empatiskt, positiv, förlåtande, den som vill ändra på den andre mm. Det lärde mig väldigt mycket om mig själv att titta på dessa filmer. Jag förstod plötsligt min egen roll och att jag inte ville ha den rollen längre. Det handlar också om att sätta gränser. Den medberoende har ofta inte lärt sig att sätta gränser vilket utnyttjas av den personen som är i missbruk. Lär dig så mycket du kan och försök sedan ta ett klokt beslut för dig och din framtid. Kram!

Tröttiz
ons, 2021-01-20 - 23:15

Hillevi. Aosch, det där har jag i omgångar tänkt liknande :när ska jag gå? När är det nog liksom.
Jag har varit med om saker jag inte till mina närmaste vänner berättat om. Då är det nog så att man borde iväg. MEN - det är något som håller mig kvar lite till. För den jag är tillsammans med har goda sidor.

Citadell
tors, 2021-01-21 - 20:22

Ingen har enbart dåliga eller bra sidor. Men missbruk tar ju bort de bra sidorna. Man lever med två personer. Den anpassningen kallas medberoende. Detta är också en sjukdom. Beroende sjukdom. Tyvärr. Heja på alla som kämpar! ?

Hillevi
mån, 2021-04-19 - 21:03

Tack kära ni som svarat och tipsat (ska kolla), såg detta först nu! Det betyder oändligt mycket. Jag har bestämt mig för att lämna en drygt sju år lång relation för att helt enkelt inte gå under själv. Min botten är bara min. Och jag orkar inte mera, för då försvinner jag helt. Jag har en dryg vecka för mig själv nu och har tänkt bryta upp i helgen då jag kommer hem, så håll tummarna! Har en plan för mitt liv framåt som handlar om att fokusera på MIG för första gången på länge, och inte på min partners problem (drickande, psykisk ohälsa, och en urballad ekonomi pga detta). Göra fina saker för mig och med vänner. I mitt fall så är jag barn till ett alkoholistbarn som aldrig tog itu med sitt medberoende med sin pappa. Ibland tänker jag att medberoendemönstret i min egen uppväxt (eftersom det inte dracks) tog längre tid att få grepp om, men att det har förstört så mycket just när det gäller förmåga att sätta gränser (även om jag ständigt övar mig) i kärleksrelationer. Men jag börjar väl också känna att jag är för gammal för att inte vara huvudperson i mitt eget liv. Det känns liksom inte värdigt. Och om jag inte förmår leva med någon utan att bli medberoende, så lever jag hellre ensam. Även om det också känns enormt sorgligt att kärleken blir en hälsorisk, eftersom den trasslas ihop med medberoendet. Det är en trasighet att leva med som kan göra mig väldigt nedstämd och känna mig liksom farlig för mig själv, eftersom jag inte kan "hålla gränserna" på ett vettigt sätt. Ja, det blev långt och blurrigt detta, men jag tänker medan jag skriver. Tack för att ni finns, och för att alkohjälpen finns!

Åsa M
mån, 2021-04-19 - 21:17

Tror det är väldigt klokt att du fokuserar på dig. Vi är många som satt andra före oss själva länge och jag tycker det är ett friskhetstecken att landa i "nu räcker det". Ser man ingen förbättring i sikte och energin bara försvinner av att försöka hålla liv i relationen, då är det dags. Heja dig, all styrka till dig, du fixar detta!

Hillevi
ons, 2021-04-21 - 15:53

Har pratat med sambon som nog är i chock nu över att jag lämnar. Skulle plötsligt ändra på allt om bara det ges en chans. Men så har det ju låtit förr. Och jag känner att själva partnerkärleken från min sida inte finns kvar. Att jag är livrädd för att dras ner än mer i en helt (min sambos) ohållbar ekonomi med stora skulder (bla en skuld till mig), alkoholträsket och den psykiska ohälsan. Det känns som tunga stenar som faller över mig, en massa ångest, som att jag ska kvävas. Jag visste heller inte om de stora lånen då vi flyttade ihop, blanco-lån hos olika finansiärer, som medberoende (och livrädda) jag ordnade så att de kunde läggas på en bank. Men ingenting har ju gått ihop ekonomiskt för sambon ändå. Alltid ur hand i mun, vilket för mig är stressande. Smålån av mig. Dock finns alltid pengar för krogen, bag in boxar och hämtmat (eller fyllemat från gatukök). Pendlar mellan att känna mig rasande, totalt maktlös, helt lugn och med hopp om framtiden. Och väldigt ångestriden. Och så enormt, enormt trött. Jag har ett bra ställe att vara på. Jag har fina vänner som jag pratar med. Men känner mig enormt vilsen och rädd emellanåt. Ja, kaos och så öar av lugn. Det är så stora förändringar på gång, på liksom alla plan. Rädd att inte klara av detta. Rädd för det nya. Rädd då jag ser tillbaka. Rädd för min egen medberoendepersonlighet. Känner mig livsfarlig för mig själv. Som att jag borde förse mig med en stor skylt som det står OBS MEDBEROENDE på för att jag inte har förmåga att värja mig själv. Ja, känner mig tragisk och dum och hopplös på kärleksrelationer. Och jag är heller inte ung längre. Tack för att det går att skriva av sig här. Jag skriver dagbok också och det hjälper till i sorterandet.

Hillevi
mån, 2021-04-26 - 21:19

Det pendlar här mellan att känna något slags landning i kaoset, och att känna mycket stark ångest. Försöker tänka här och nu och på de små stegen. Vännerna är fantastiska. Beslutet är rätt, men ett berg av praktiska saker återstår. Jag är trött, men kanske också fri. Eller åtminstone friare.

Hillevi
tors, 2021-04-29 - 09:33

Nu när både beslutet är fattat och steget är taget (fast enormt mycket praktiskt återstår) känner jag (eftersom jag för första gången på mycket länge kan känna själv och inte är riktad mot en annans kännande och görande) hur enormt mentalt trött jag är. Coronan har förstås inte gjort saken bättre, dvs. att vi lever i mycket speciella tider då väl de flesta av oss är i beredskapsläge på ett eller annat vis. Det kommer ta tid att återhämta sig, men det finns tid. Jag är på en lugn och trygg plats, och jag är privilegierad nog att ha goda förutsättningar för att kunna bygga upp mitt eget liv, både socialt och ekonomiskt.
Att landa och att ett landande pågår. Att det är MITT eget landande. Inte jag som ska in och rodda i någon annans väl och ve och fixa och ordna och vara alkomätare, stödperson, bank och storhandlare.
Tänk vad bra jag skulle kunna ha det, om all den där kraften kunde gå till vettiga och möjliga projekt som utgick ifrån mig själv. Om den där tvångsmässiga omsorgen jag är så bra på att kasta ut på andra också kunde finnas för mig själv. Om jag kunde förtjäna min egen snällhet. Eller OMSLUTAS av den (och inte behöva förtjäna den).

Backen123
tors, 2021-04-29 - 13:56

Låter fantastiskt skönt, jag är "fri" sedan 6 månader och jag kände igen mig i det du skriver att vara barn till en redan medberoende förälder, även i min uppväxt var det inget riskbruk. Det tar kanske längre tid att förstå varför man är medberoende. Försök att ta en dag i taget, det kommer gå i vågor, men ångest attackerna blir kortare och kortare och färre och färre. Att gå i terapi är bra för att kunna gå vidare. Jag har skyllt ifrån mig att jag trodde han var deprimerad till att jag såg men jag förstod inte, sen kom erkännandet från mitt ex, hela historien men då var vi både gifta och husägare. Och nu ska han lämna huset vi äger med 3 dagars varsel och lämna över bekymmeret till mig, sälja, tömma etc. Förvånad, nej, tacksam, ja kanske 😊 och som du också har erfarenhet av alkoholism, psykisk ohälsa hand i hand är inte att leka med och rätt svårt att få hjälp med och sjukvården. Där behövs det en kraftansamling, tänk vilka pengar dom skulle spara in på då. Kämpa på, ha det Gott 🌷

Hillevi
tors, 2021-04-29 - 19:39

@Backen123 Tack för ditt inlägg och stöd, det värmer! Och skönt att höra ifrån någon som varit "fri" lite längre. En dag i taget, ja - det behöver jag öva på. Och det kommer definitivt bli en omgång terapi till lite längre fram - och en som då handlar om mig och inte mitt ex för omväxlings skull. För min skull. Intressant också att läsa om att även du har (haft) en medberoende förälder, men inget riskbruk. Hos oss dracks det inte alls, varför jag tror detta med medberoende och beroende inte framstod som så tydligt, för där fanns inget konkret att ta på.
Du kommer förstås fixa detta med huset utmärkt, även med tokkort varsel. Jag önskar sig allt gott!

Hillevi
lör, 2021-05-01 - 11:25

Tänker just nu den första maj. Igår behövde jag inte oroa mig för alkohol. Inte ikväll heller. Det ligger en lång sommar framför då jag inte heller behöver oroa mig för drickande. Det känns vilsamt att tänka så. Att jag kommer kunna ägna mig åt saker jag tycker om utan en mer eller mindre ständig alko-oro. Nästan lite högtidligt.

Nora81
lör, 2021-05-01 - 13:47

@Hillevi vilket bra mindset. Det är så klokt att se det positiva i det. Istället för att tänka på förlusten, sorgen så vänder du på det. Vad skönt att slippa all oro, ängslan, besvikelse... Självklart valde man att gå för att få lugnet, bestämma över sin egna tid och vart man vill lägga sin energi.
Kram

Hillevi
sön, 2021-05-02 - 08:44

@Nora81 tack! Ja, det är så skönt att, om än långsamt och i bergådalbane-form, få och hitta tillbaka sig själv. Efter att ha ägnat år åt att försöka hjälpa någon annan, men mest lyckats att själv må dåligt genom att överösa sig med en annans problem som ändå inte går att förändra om den andre inte vill/kan. Mig själv kan jag ju göra något åt. Det är rimligare. Kram!

Hillevi
mån, 2021-05-03 - 09:53

Att långsamt och skakigt rassla ner i mig själv. Få syn på mig själv. Igår när jag körde bil kände jag en kort stund en sådan tacksamhet och glädje över mitt liv och dess möjligheter. Hur kul det faktiskt kan vara att leva och vara jag. Det var så oändligt längesedan den känslan fanns och inte genast snurrades och surrades kring något som handlade om min sambo istället. På ett praktiskt plan är jag långt ifrån "fri" än, men mentalt har jag redan börjat samla på mig själv och göra fina, bra, snälla saker med människor jag är trygg med. Det kommer ta tid att läka, men när kraften inte rinner iväg genom medberoendet - så kommer jag långsamt kunna läka.