Japp. Nu får det vara nog. Jag har blivit min pappa/mina farbröder (och farfar med tror jag fast ingen nånsin sagt nåt - man pratar ju inte om SÅNT heller...).
Skillnaden är att jag är kvinna, 3barnsmamma och håller på o avslutar mina studier parallellt med jobb och INGEN skulle ana hur min verklighet ser ut.
Vintern 2019 kände jag att det där helg-vinet hade eskalerat och jag blev FULL både fredag o lördag..
Mannen tröttnade. Sa ifrån. Och jag hade redan innan det bestämt mig för o ta bort alkoholen (men ha kvar den vid middagar o andra trevligheter).. Men när HAN började peta o bestämma blev det dåligt.. (ni kan läsa i mina tidigare inlägg om ni orkar) Då började jag smyga istället.. Han hittade gömda flaskor och livet var INTE trevligt. Vi gick hela förra året på ganska upprivande parrådgivning men kom ändå rätt långt kände vi. Många byrålådor i vårt gemensamma rum städades ur ordentligt och mycket bra saker kom ut ur det och det kändes hoppfullt. Men smygandet fortsatte ändå lite (uppenbarligen bär jag på massa ångest jag inte tagit hand om och där självmedicinerar jag med vin).
I början på detta året släppte mannen därför bomben att "dricker jag någonsin igen/försvinner inte alkoholen HELT för resten av livet så får vi skilja oss".
Från att ha smugit på helgerna har jag under detta året börjat dricka nästan dagligen istället. Det är SÅ konstigt. (eller kanske inte med andras glasögon) Hade han accepterat min filosofi om "utvalda tillfällen" (vi hade tex en underbar tripp själv i höstas.. med ett glas vin till god mat på restaurang.. inga problem med "bara" ett glas.. DET är för mig ett tillfälle värt att spara) så tror jag inte vi hade stått här idag. Vad hände??
Det känns som han framkallade alkoholisten i mig som jag inte var men han tyckte sig se.
Jag sa där och då att vi kan väl bara börja i den här änden.. ta bort A helt, få må bra och sen får man se...? Jag kanske inte vill ha dom där tillfällena heller sen? Men vi har ju båda gillat dom..
Men nu har jag tröttnat. (igen) Det här är ohållbart. Vi undviker varandra.. Han för att han förutsätter jag druckit, jag för att jag är livrädd att han ska se att jag har det (även dom gånger jag inte har det)
Bokat tid hos kurator (ångesten måste tas om hand och jag måste hitta roten. Har funderat både på om jag är bipolär eller kanske har ADHD?)
Jag är trött på att hjärnan är så bedövad och seg och glömsk.
Jag vill ju träna och må bra.
Jag vill ha kvar min familj (borde jag skrivit först, jag vet, men syrgas på mamman först så mår familjen bättre)
men jag kan INTE släppa att jag känner en stress över att han säger ALDRIG MER och det är där jag tror så mkt ligger...
Jag skulle verkligen behöva hjälp och sällskap på resan!