vinter02

Hej alla, mitt första inlägg.
Jag har nog alltid vetat att jag haft problem med alkohol. Ända sen jag var ganska liten och började dricka för jag kunde aldrig sluta dricka och blev alltid fullast. Det var målet. Men man var ju inte beroende för då behöver man dricka varje dag trodde man.
Jag och min dåvarande bästa kompis började dricka runt 14 års åldern. Jag har alltid varit ganska blyg och tillbaka som person så alkoholen hjälpte mig att bli en mycket trevligare person tyckte jag. Såhär såg åren ut, man drack på helgerna så ofta man kunde. Men med åren förstördes relationer, ångest. Jag har druckit ensam och kan inte sluta om jag börjar. Som någon sa, det är som rysk roulette. En dag kan man dricka ett glas men inte den 3 e dagen.
Summan av kardemumman. Jag fick barn runt 25 år och slutade då dricka under många år. Men tänkte äsch ja har hållit upp så många år jag har inga problem och började så småt igen. Men upptäckte snabbt att det inte funkade för jag blev jätte full en midsommar och skämde ut mig på fest. Sen dess har jag inte druckit en droppe. Och inte druckit under mina barns uppväxt heller förutom då lite förra våren. Och känner enorm skuld mot mig själv som ”tog ett återfall” efter så många år. Så ligger här ett år senare med ångest då jag förknippar landstället med fylla där jag nyss kom hem ifrån. Vet inte hur jag ska kunna njuta fullt ut av landet för det var där vi alla söp så mycket alla år.
Vet inte vad jag vill egentligen med inlägget. Mer erkänna att jag är alkolist (inte druckit på ett år - innan dess sex år) men minnena gör sig påminda och undrar hur ni andra hanterar er bakgrund i vardagen utan alkohol? Att man grubblar så att säga så hugger ångesten till. Att acceptera att man var sån men att gå vidare så att säga. Finns det nån bra bok eller podd tips?

Sommarstuga

Hej. Känner igen mig med grubblandet etc. Här är ett Podtips, Hedman och Heden. Jag vet inte heller hur jag ska sluta. Någon som vet en bra alkoholterapeuter Stockholm/norr?

Hej! Jag förstår hur du menar men jag tycker att du dömer dig själv orimligt hårt. När jag läser din text läser jag om en mamma som trotsat en svår sjukdom och överkommit ett beroende för sina barns skull. Som varje dag i 6 + 1 år vaknat och tagit rätt beslut för sig själv och sina barn. Som trots ett snedsteg återigen valt rätt väg och nu håller sig där, det är ju otroligt! Du borde vara jättestolt över dig själv. Samtidigt vet jag hur det är med skammen, den biter sig liksom fast och skuggar över allt annat. Men du kan inte göra något åt det förflutna, allt du kan göra är att visa dig själv och dina barn i handling (avstå alkohol) framåt vem du är som person NU och vilka val du gör. Boken ”Jag som var så rolig att dricka vin med” av Rebecka Åhlund tar upp lite av de funderingarna, och jag rekommenderar den varmt, finns på Storytel både att läsa och lyssna på. Även Alkispodden rekommenderar jag, speciellt avsnittet som heter Samtal med Cathleen tror jag skulle kunna passa dig, men alla avsnitt är bra. Stor kram 🌸

vinter02

@Gullranka

Ja precis man har liksom fastnat i fel tänk. Ska försöka omvandla som du skriver att se det positivt. Ska direkt lyssna på podd avsnittet :)
Tack för svar!