av gladpålåtsas

gladpålåtsas
lör, 2021-07-10 - 11:54

20 år tillsammans. Han blir nästan alltid elak och ”muckar” med mig eller våra barn men inte med sina vänner. Med mina syskon men aldrig med sina… Lovade i tisdags, efter elakheter på måndagskvällen, att det ska bli slut på elakheter men nu sitter vi här igen, lördag samma vecka efter ännu en misslyckad fredagskväll. Han gråter, ber återigen om förlåtelse och säger att det ska aldrig hända igen. Han ska börja träna! Pust, för femtioelfte gången…Han undrar, även det för femtioelfte gången, vad jag vill ha av honom och jag svarar att han ska sluta vara elak. Så enkelt för mig men en omöjlighet för honom. Med sina kompisar eller syskon kan han dricka och vara hur rolig och trevlig som helst. Men när jag eller jag och barnen eller mina syskon är med blir det nästan alltid otrevligheter. Han har alkoholism i familjen… Han använder alkohol för att varva ner och han blir väldigt påverkad av 1-2 öl vilket gör att jag är övertygad om att han dricker i smyg, han förnekar det. Jag säger att jag ska lämna honom men orkar inte! Vågar inte! Tittar på lägenheter men pallar inte! Har berättat för mina syskon. De tycker jag ska lämna. Äldsta barnet som inte bor hemma tycker att jag ska lämna. Jag vågar inte fråga hemmavarande barn, vill inte att de ska behöva ”ta ställning”. Har miljoner ord kvar att skriva men det blir för långt. Hur tänka när man lever i konstant oro?

TappadIgen
lör, 2021-07-10 - 12:13

@gladpålåtsas Det du verkar ha i ditt fall är ju ändå någon slags insikt om att han gör fel, även om det ännu inte lett till någon förbättring. Det kanske låter som man måste var optimist för att se det positiva i det, men det är ju ändå en klar fördel med sjukdomsinsikt. Det enda som återstår är ju att omsätta insikten i en faktisk förändring och det är väl där det står still. Det blir väl tyvärr lätt så att man fastnar. Man vet att man borde göra förändringar men det är svårt och ofta håller man det mesta av förändringsarbetet för sig själv. Men det finns ju faktiskt hjälp att få. Motsätter han sig hjälp? För om det inte blir någon förändring så ser jag inget annat alternativ från det du beskriver än att lämna. Om du känner att du inte orkar lämna, kanske prova först med att se om han är villig att ta emot hjälp.

gladpålåtsas
lör, 2021-07-10 - 12:28

Tack för svar. Han har sökt hjälp ett flertal gånger men jag tror inte att han är ärlig då. Han söker för depression eller utmattning men jag tror inte han säger hur mycket han dricker. Ett tag åt han antidepressiva samtidigt som han drack, en hemsk period! Då ringde jag hans psykolog och mycket riktigt, de visste inte att han drack. Han har ganska nyligen kontaktat psykolog på nätet efter en blöt och elak helg, på söndagsmorgonen kände han sig självmordsbenägen av ångest.

gladpålåtsas
lör, 2021-07-10 - 12:38

Nu erkänner han att han drack igår när jag inte såg, han vill att jag plockar undan all alkohol och gömmer den för honom. Vi har mängder hemma som han själv har köpt på resor.
Kommer det att hjälpa att plocka undan?

TappadIgen
lör, 2021-07-10 - 12:51

@gladpålåtsas Det är alltid svårt att säga. Det känns ju ändå som sagt som att han förstår att han har problem och vill göra något åt det och jag skulle tro att han faktiskt vill göra något också. Att han vill att du plockar undan alkohol och gömmer den kan delvis vara för att han faktiskt vill ha hjälp men delvis också signalera till dig att han faktiskt gör något, medan det kanske inte hindrar honom från att skaffa nytt.

Det finns ju inga enkla svar här. Du kan ju inte ensam ansvara och hålla koll på honom så att han håller sig nykter. Samtidigt är det väl klart att om du fortfarande älskar honom att du kan hjälpa till om han verkligen är redo för förändring.

Jag skulle kanske inte gömma alkoholen i huset däremot. Det jag tänker spontant är, om du är villig på att göra detta givetvis för prata inte med honom om du inte själv är villig att gå in i det fullt ut, är att på ett vänligt sätt förklara för honom att du är glad att han är redo för förändring och att du är villig att hjälpa honom på det villkoret att han själv gör sin del av jobbet. Förklara att du förstår att det inte är lätt, men att du bara kan hjälpa honom om han låter dig göra det. Om han fortsätter med att smyga med alkoholen, så kan du inte hjälpa honom och då är allt ditt jobb förgäves.

Förklara för honom att när han får ett sug att dricka, kom till dig istället så hittar ni på något tillsammans och du hjälper honom att få tankarna på annat. Men förklara för honom att om han fortsätter att gömma och smyga med alkohol, så kan du inte hjälpa honom. I det fallet får han fortsätta den kampen själv.

Något sådant. Vad tror du om det? I slutändan är det ju han som måste bestämma sig. Jag har själv, som numera nykter i 11 månader, funderat mycket på hur en anhörig kunde ha påverkat och det finns nog inga enkla svar på det. Det här är det bästa tipset jag kan ge dig, men det är ju inte säkert att det fungerar och du får anpassa det efter din situation och hur du känner om du väljer att ta det till dig.

gladpålåtsas
lör, 2021-07-10 - 14:48

Nu är allt undanplockat men det kommer bli andra problem eftersom vi har ett stort socialt umgänge där det intas mycket alkohol. Vi bor dessutom i villa och det är väldigt vanligt att det blir en öl ihop över staketet grannar emellan. Han har försökt sluta flera gånger tidigare, suttit nykter hemma men sedan blivit inbjuden till någon granne på alkohol. Även fast de vet att han har problem vill de ha dryckeskompis. Ett inlärt beteende sedan flera år tillbaka.

gladpålåtsas
tis, 2021-07-13 - 00:37

Ikväll igen. Han sluddrade när jag och barnen kom hem. Vinfläckar i köket men han förnekar. Jag säger att han luktar, han äter chips för att dölja. Han ljuger mig rakt upp i ansiktet och vill få mig att skämmas för att jag tänker så idiotiska tankar om honom. Han sover nu och här sitter jag och är fast i ett skitliv. Hatar att vara en alkoholistfru! Hatar det!

gladpålåtsas
tis, 2021-07-13 - 00:54

Jag har varit hans krycka i så många år. Tänkt att jag är stark, jag klarar det, jag har en bra grund och livsinställning. Men nu är orken och lusten slut. Jag måste få hjälp, någon att prata med som kan stötta mig i de beslut jag måste ta nu. För mig och barnens skull.

Liten tjej
tis, 2021-07-13 - 08:22

@gladpålåtsas jag vill bara krama dig💛Jag hoppas att du hittar någon bra att prata med för som du skriver är det nog ett måste för dig. Klart att orken till sist tar slut även för den som är stark, konstigt vore det annars. 20 år är en lång tid, har det alltid varit såhär med för mycket alkohol och elakheter.

Kram

Livrädd igen
tis, 2021-07-13 - 08:23

@gladpålåtsas Jag känner igen dina känslor. Jag lämnade ett nästan 27-årigt förhållande i höstas. Det krävdes en hel del för att äntligen gå, jag har provat flera gånger tidigare. Just nu kämpar jag med att inte gå tillbaka. Min man var, förutom att han drack även elak och våldsam. Jag har levt i detta under så många år att jag på något sätt tycker att det är normalt. Och att jag kanske inte är värd bättre. De senaste åren har jag börjat tänka att det kanske inte är så långt kvar av livet, jag kan kanske stå ut med detta. Jag fyller 50 i höst... En dag slog det mig som en blixt från klar himmel, att det här går inte längre.
Mitt problem just nu är att ta det sista steget, att få honom att fatta att jag inte kommer hem igen (även om jag vissa dagar inte vill något annat), och försöka få till en bodelning. Jag är livrädd för hans reaktion. Bränner han ner huset, söker han upp mig? Polisen har hittills inte varit till någon som helst hjälp.

Jag önskar att man kunde få träffa någon i samma situation som jag, alla förstår inte detta. En vän frågade varför jag gått tillbaka flera gånger om han är så hemsk.
Jag hoppas att du finner styrka att ta ett beslut. ❤️

gladpålåtsas
tis, 2021-07-13 - 10:48

@Liten tjej Tack för svar. Ja det har dessvärre varit så här hela tiden. Varningstecken kom redan innan vi flyttade ihop men jag var så våldsamt och passionerat förälskad att jag inte kunde stå emot. Något jag ofta önskar att jag gjorde redan då men å andra sidan hade mina fantastiska barn inte funnits.. Det som är annorlunda just nu är att hans elaka kommentarer eskalerat samtidigt som han smygdricker i stort varje dag.

gladpålåtsas
tis, 2021-07-13 - 10:55

@Livrädd igen
”En dag slog det mig som en blixt från klar himmel, att det här går inte längre.”
Det är det här jag behöver få, en blixt, ett rejält uppvaknande att det inte håller längre. Jag närmar mig 60 år och vill framförallt vara en bra förebild som förälder och det är jag ju inte så länge som jag stannar. Han har dock aldrig varit fysisk men den psykiska konstanta oron tär så otroligt mycket. Vågar knappt lämna honom ensam med barnen en kväll.
Så skönt ändå att jag hittat hit, så många som kämpar med samma!
Du har lyckats ta det stora steget, jag är så avundsjuk! Vilken styrka du visar! Stå på dig nu när du kommit så här långt! ❤️

Livrädd igen
tis, 2021-07-13 - 11:18

@gladpålåtsas Någon frågade mig om jag verkligen vill leva tillsammans med honom i 20 år till. Att tänka på hur det skulle vara kändes inte bra. Tänk om man istället hade kunnat känna "wow, vilken fantastisk människa han är, jag längtar efter varje sekund tillsammans med honom!" Och någon sa att det är bättre att lämna allt och ha ett helvete ett tag än att ha det resten av livet.
Jag kämpar som sagt med att inte gå tillbaka trots allt som varit. Mestadels för att jag känner mig ensam, jag är så rädd för att ta sista steget.
Min terapeut gjorde en övning med mig. Hon frågade vad jag vill mest just nu. Jag sa att jag vill känna mig lugn och trygg. Hon skrev det på ett par post-it och satte upp dem på en vägg. Jag fick ställa mig upp och titta på dem. Hon sa att det är ditåt jag vill, det är dit jag ska gå. Sedan fick jag vända ryggen mot lapparna och istället "gå mot mitt gamla liv". Jag fick verkligen känslan av hur fel det är även om det var en väldigt enkel övning. Det blev så visuellt tydligt.
Men jag sitter här ändå med ett rop på hjälp! Jag har svårt att säga nej till honom, jag vågar inte stå upp för mig själv. Detta är pest eller kolera. Fast jag har väldigt lugna kvällar, jag gör vad jag vill, jag äter vad jag vill, jag ser på vilka kanaler jag vill. Och jag pratar med vem jag vill.

Tröttiz
tis, 2021-07-13 - 11:24

@gladpålåtsas
Kram! 💕
Det där är inte hållbart ... Du kan inte rädda någon annan eller fatta beslut åt någon annan, man kan rädda sig själv och sina barn. Prata med någon för att bena ut allt. 🌹🌹Jag har inga barn själv men att fortsätta så där är inte tryggt eller sunt.

Jag har själv varit den som tidigare tänkt att "varför går hon inte då förhållandet ser ut som det gör..".
Jag blev själv en som stannade länge trots förmaningar och frågor från andra vad till exempel förhållandet gav mig. Men - till slut var det bara stopp.

gladpålåtsas
ons, 2021-07-14 - 11:03

@Tröttiz
Mitt förhållande ger mig ändå mycket som jag inte vill förlora. Stabil ekonomi, villa i bra område med väldigt bra grannar även om det ofta är intag av alkohol när vi umgås. Många gemensamma vänner. Vill jag lämna allt detta trygga? Egentligen inte, det känns så ledsamt att behöva skapa något nytt på egen hand. Men vet inom mig att jag hade sagt till någon annan i min situation att det är enda utvägen…

gladpålåtsas
ons, 2021-07-14 - 11:11

Igår var en alkoholfri bra dag. Nu på morgonen är han irriterad, lättstött och väldigt negativ. Åh. Jag önskar att han åkte iväg själv ett tag men han klarar inte att vara utan mig, jag är ”positiv och rolig att umgås med” har han sagt, visserligen för flera år sedan. Men jag orkar inte lyssna hela tiden eftersom han ena stunden vill en sak och nästa vill han något helt annat. Alla tycks vara i maskopi också eftersom han upplever att de flesta jobbar emot honom. Politiker i synnerhet men även vanliga människor. I trafiken, i affärerna, de står till och med i vägen på promenaden. Ingår det också i sjukdomsbilden? Att tro att alla vill honom illa?

Livrädd igen
ons, 2021-07-14 - 12:03

@gladpålåtsas Jag har tänkt exakt samma som du. Hus på landet med eget stall, allt renoverat och utåt sett en tjusig fasad. Men jag kom till den punkten då gränsen var nådd. Jag orkade helt enkelt inte mer. Så nu sitter jag i en liten lägenhet med hästarna inhyrda. Vissa dagar är fruktansvärda, men jag tänker att det bara kan bli bättre nu.
Jag har ställt ett ultimatum för att jag ens ska fundera över att tänka om, och det är att han slutar dricka helt. Är det orimligt?
Han har lovat så många gånger tidigare att han ska dricka mindre, men då har han bara blivit bättre på att smyga med det.
Han ringde igår kväll och det var uppenbart att han hade druckit. Då känns det faktiskt bra att kunna lägga på luren. Han sa bland annat att "ikväll kan du göra vad du vill". Ja, det har jag ju inte kunnat tidigare.

gladpålåtsas
ons, 2021-07-14 - 12:17

@Livrädd igen
Som sagt, jag önskar att jag kommit dit du kommit. Vilken sommar det här kommer att bli… Jag vill kunna sluta bry mig men kan inte det. Så besviken på honom att han låtit det gå så här långt! I början var det tabu att dricka i veckorna men den gränsen är sedan länge passerad. Detta förbannade smygande! Han har erkänt att han letade efter mitt gömställe för alkoholen redan samma kväll han bett mig gömma det. Ibland tänker jag att jag ställer fram allt på bordet så kan han supa hur mycket han vill!

gladpålåtsas
ons, 2021-07-14 - 12:18

Hur ska jag tänka? Kan jag umgås med våra vänner och dricka vin som vanligt? Eller ska jag vara nykter i sommar medan han smyger med sitt? Antar att han åker och handlar nytt om han inte hittar mitt gömställe…

gladpålåtsas
fre, 2021-07-16 - 13:06

Han har varit nykter två hela dagar! En helt annan människa, andra klara ögon, nu minns jag varför jag har valt att leva med honom. Men jag märker att han är rastlös och jag får verkligen prata med min lenaste röst och vara extra glad, tassa lite för att inte reta upp honom. Vi pratar inte mycket, sitter mest bredvid varandra med varsin mobil. Han planerar att vara nykter hela semestern. Jag tar en kväll i taget.