Jag lever sedan 20 år med en alkoholist som varit aktiv under hela den tiden. Jag har mycket långsamt och i perioder arbetat med mitt medberoende och med att sätta gränser. Minndes, när jag läste igenom den här tråden, den dagen jag bestämde mig för att inte handla öl åt honom. Det är väl en fyra-fem år sedan. Idag kan jag tycka att det verkar otroligt märkligt att jag faktiskt åkte och köpte öl åt honom...

Under det senaste året har vi dagligen "diskuterat" skillsmässa.

Jag har fått mycket hjälp med mitt medberoende under åren, men allt som oftast har jag avbrutit olika insatser. Min man däremot har aldrig tagit någon hjälp och aldrig erkännt att han är beroende. Jo, han gick på AA ett halvår för länge sedan, och har efter det mycket bestämda åsikter om AA och det är helt lönlöst för mig att prata om något som liknar dem.

Idag har min man varit nykter i ca ett halvår. Men på sista tiden har han börjat dricka igen, men det är väldigt smygande och hemligt. Jag hatar att sysselsätta min hjärna igen med misstanken, och funderingarna på hur jag skall agera.

För mig är vår relation måttligt intressant, med eller utan ölen, och jag tror faktiskt att det är ganska ömsesidigt, Men vi har tre goda skäl att fortsätta försöka. De är 6, 8 och 10 år!

Jag har under den senaste tiden först gått i egen terapi och kände mig mycket stärkt, men hoppade av... Sedan har vi just nu gått i familjerådgivnings-samtal. De var väl ganska bra, och jobbiga, men just nu känner jag mig mest resignerad. Som om jag blev övertalad att kapitulera att och finna mig.

Ja, det var mitt första inlägg på den här sidan, det kommer nog fler...

barbalala

Hålla balans:
"huvudet upp, upp och fötterna ner, ner..."
Aj! upp igen, huvudet upp, upp med hakan...'
Aj! .... upp ......
Aj!
Upp, upp med huvudet... en fot framför den andra
Ett steg, i , taget , det viktigaste ...?... först..
Vänta... nu, ..det viktigaste...?
Aj!
Huvudet upp! ... Upp med hakan!

Mie

Barbalala... våga ta emot hjälp från dina nära & kära... du måste inte vara den som håller ihop hela tiden. Ta hand om dej.
Kram från Mie.

barbalala

..Vilka är det? ;) Jo, det finns väl några, men jag lever så väldigt isolerat. Jag flyttade ganska många mil för ca 4 år sedan och har inte byggt upp något nytt kontaktnät här. Min ursprungsfamilj har jag dålig kontakt med. Jag ska dock träffa en del gamla goda vänner ganska mycket i sommar hoppas jag. Sista veckan före 5 veckors semester nu, och det skrämmer mig. Jag kommer att vara så mycket med bara honom... och så barnen förstås! Känner mig annars som en ganska otillräcklig mamma just nu. Jag kommer inte heller att ha tillgång till detta forum så lätt.

Just nu läser och läser och läser och läser jag på "tuvaforum" och får den ena aha-upplevelsen efter den andra! Jag har gjort några bra saker till idag: försöker få en samtalsterapeut av något slag. Jag försöker flera vägar, någon stans ska jag väl få hjälp till slut. Jag börjar förstå att det kommer att vara alldeles nödvändigt för mig att få det, annars kommer jag inte att klara mig hel ur det här.

Tack Mie för dina ord! Kramar!

Lelas

Hej!
Så bra att du börjar ta reda på vilken hjälp du har rätt till och vilka vägar som finns!

Skriv gärna någon rad när du kommer åt, så att vi får livstecken från dig... ok? Vi är många som tänker på dig, vet du.... Kram!
/H.

barbalala

Företagshälsovården gick inte, så nu försöker jag med vårdcentralen. Fick en läkartid på onsdag och ska försöka bli remitterad till en terapeut som är knuten till dem. Vad ska jag säga till läkaren? Jag känner till läkaren litegrann och har lagom förtroende... Jag vet ju att jag bara vill ha remissen, men jag har hört att läkaren har i allmänhet en "pjosk!" attityd. Nåja, hoppas att han bara skriver ut remissen direkt! Kanske får jag inte börja där förrän efter sommaren, men då har jag det att hålla mig i under tiden...
Tish: du ger mig mycket inspiration.
Tack Lelas, för värmen i dina ord! Kramar!

lillablå

Ännu en stark kvinna som tar stora steg framåt!
härligt!
och jag håller med Lelas, skriv när du får chansen, så vi vet att du mår bra!!
ta hand om dig!!!
kramkram!
/k

Tish

Att få vara inspirerande :-). Nu vet jag inte hur saklig jag är, nyfrälst och allt, men har du funderat på en anhöriggrupp? Själv var jag på mitt första Al-anon-möte igår och det kändes så bra. Jag har själv gått hos psykolog några gånger, men det går inte att jämföra med att sitta i en grupp som vet vad man är med om. Att få bekräftande mummel och nickar tillbaka när man gläntar på det som man tycker känns skamligt och förbjudet att tala om. Att få gå till en grupp och prata om sig själv efter så lång tid med fokus på alkoholisten. Ovärderligt. Jag skulle kunna gå varje dag. Jag längtar till nästa gång.

barbalala

Igår bestämde jag mig för att jag ska bli projektledare för min egen förändring. Jag skrev en handlingsplan med 10 punkter. Sista punkten i planen skrev jag först, den låter så här:

10: Hösten 2012
Jag bor bra med barnen, och känner mig trygg och lugn. Jag har jobb, jag har vänner som jag bjuder hem och som jag kan slappna av med och som vet hur jag mår. Jag har fysiska aktiviteter som jag njuter av och trivs med, och jag har mycket närhet till naturen och vatten. Jag har kontroll över min ekonomi.

Sedan arbetade jag mig bakåt till idag (igår), jag ska inte redovisa hela planen, men den första punkten var ungefär såhär:

1: Idag, i morgon och i övermorgon.
Jag ringer mina två bästa kompisar och berättar hur jag har det och om denna planen. Sova ute i "lilla huset" om nätterna.

Detta har jag redan börjat med, jag har pratat med mina kompisar och det var jätteskönt! Idag har jag varit på vårdcentralen och suttit och gråtit en stund hos läkaren, som var snäll. Fick remiss till samtalsterapeut! Det är dock ca två månaders "väntetid".

Nu känner jag mig ganska lugn, för första gången på flera veckor, och kan jobba på bra på jobbet idag.

Kram till er alla!

lillablå

Vilken plan!
Skönt att få det på pränt, eller hur?!
Ska hålla tummarna för dig!!
Kram!
/k

barbalala

Känner mig lugn och trygg att sova ensam med barnen. Han har åkt bort över helgen. Nu har jag upptäckt fler kvinnor som han aktivt söker relationer med. Jag är använd färdigt, och kasserad. Håller fast vid min plan, men funderar över om det verkligen är jag som ska flytta ut i "lilla huset". Egentligen känner jag att han faktiskt inte är välkommen hem alls... Jag har läst mycket på "Tuvaforum" och lyckats komma över en bok: "Men jag då?" och blir mer och mer övertygad om att det är en narcisist jag lever med, sedan 20 år. Inom parantes kan jag säga att alla de nya kvinnorna som dyker upp i hans liv är 30 och han är 60. Själv är jag 40 så jag börjar väl bli för gammal ...

barbalala

Mina underbara barn kommer fulla med morgonpussar och kramar! Katterna gurrar och friden är här. Massor av disk, tvätt och aktiviteter ligger framför. Ska ringa vännerna och fundera över steget idag... Vem av oss ska flytta på sig, och vart. Helst skulle jag inte vilja sova under samma tak en gång till. Men så kommer det ju inte att bli. Hur skruvar man isär dubbelsängen? Har vi några fler sängben någonstans?...Stora och små frågor, som skapar bara en lite fjäril strax under hjärtat just idag. Vad ska jag säga när han ringer... Bäst att jag hinner ringa mina vänner innan!
Kram på er kära vänner!

Lelas

Vilken härlig läsning! Just så där konkret är det som man måste vara... på sängbensnivå.
Jag förstår att fjärilen strax under hjärtat gör sig påmind, men det är härligt att se din styrka lysa ut från din text.
Ha en bra dag, vännen!
/H.

Mie

Skruva bort alla ben så länge... du kommer att bli stark under din resa...Kram från Mie.

barbalala

Idag åker sängbenen av. Just nu ligger jag före min plan! När bollen är i rullning går det visst inte att hejda. Jag har markerat gränser, och jag bara gapar av förvåning över reaktionen. Han finner sig faktiskt! Vi är helt tydligt på väg mot separation, tyvärr finns det ingen utsikt att rädda den här konstellationen. Jag är helt säker på att han snart kommer att vara inne i en ny berusande förälskelse (just nu är de legio). Tyvärr tror jag också att det kommer att innebära att han så småningom kan börja dricka igen, men jag hoppas så klart att jag har fel i det. Nykterheten just nu handlar mycket om att stå framför spegeln och konstatera att han aldrig har mått så bra som vid 60... och ingen ska komma och säga att han inte hade kontroll över sitt drickande, se bara! För barnen har det i alla fall varit ett år som de kan ha som en tillgång i sitt inre, då pappa varit nykter och närvarande, och jag hoppas förståss att det kan fortsätta så, men det enda jag kan råda över är att jag ska fortsätta att vara, eller bli, en hel mamma som står kvar om det blåser.

sängbenen nu så de aldrig mer kan användas !!

Finns nya fina att köpa sen !!