av Ensam1984

Kallekandricka
fre, 2021-07-23 - 00:12

Tankarna att inte duga på grund av ens förflutna eller npf tycker jag du ska släppa. Det är egentligen inte så viktigt att man inte dricker. Eller jo, för en själv, men inte i ett större eller för andra. Det är inte direkt så att vi ställer frågan till folk som kan hantera alkohol och kommer med påtryckningar mot dom om varför de inte dricker på allsköns platser och tillfällen så fort de inte har en öl i handen, eller hur?

Det är heller inte så viktigt om folk känner till din ASD och ADD eller inte. Visst, om det kommer till direkta rainmanbeteende som att inte kunna korsa en väg om det inte finns övergångsställen eller passera dörrar som öppnas av sig själv, ja då spelar det roll, annars är berättelsen om dig något du kan öppna upp på allt eftersom. Din diagnos är inte en etikett på dig eller din personlighet. Se diagnosen som ett hjälpmedel för dig att förstå dig själv bättre, att förstå och din omgivning och hur och varför du reagerar på den som du gör. Man är eller blir inte sin diagnos. Ur text tolkar jag dig som mycket mer empatisk och sympatisk än vad du själv ger dig cred för. Din känslo och moralkompass är det verkligen inget fel på. Jag tänker att ditt snabba och abstrakta tänkande gör att du har lätt för att observera dig själv i ett yttre perspektiv. Gör man det är det lätt att man ser saker eller lägger epitet på sig själv som inte stämmer. Du kommer aldrig kunna ge dig en rättvis bedömning. Som att behöva gå runt med en ljus tröja med en fläck på.

Tänker att fokus får väl vara att i första hand att hitta nån det är trevligt att umgås med, sen får man se om det är partnermaterial eller inte. Att dina tillkortakommanden som du ser dem skulle vara ett problem är som du är inne på inte något man kan eller bör deklarera inför någon eller låta dem avläsa från ett papper. Människor har fördomar och varken kan eller vill förstå NPF alla gånger. Inte förrän efter de lärt känna personen.

Jag är inte säker på att du är en person som behöver förklara varför du gjorde på ett visst vis p g a du har den eller den diagnosen. Som du skriver så har du ett jobb som du egentligen tycker är tvärt emot vad du borde kunna jobba med, och att det är få eller ingen som märkt något avvikande beteende hos dig tidigare, eller har jag missförstått dig? Har du haft vänner du har kunnat slappna av med och bara vara dig själv? Slappna av och låta alla tics och impulser komma ur kroppen när de behöver?

Jag tycker du ska vända på den här datingsituationen också: Tänk om något av det första en man säger till dig är att han bär på något avvikande eller konstigt. Jag själv har ADHD, är alkoholist, f.d drogbrukare, f.d kriminell och haft kaos till och från i mitt liv. Just nu är allt i sin ordning. Men för hur länge tänker man kanske då? Kännedom om sådant skapar trösklar och gör folk osäkra.

Nu ska jag inte leka psykolog eftersom jag inte är någon, men jag känner igen en del tankar och ditt sätt att resonera utifrån mig själv. Därför vill jag säga något du behöver öva på: Skapa inte hinder som inte finns.

Gratulerar till din nykterhet! Har tänkt på hur det gick för dig. Glädjer mig att det går bra för dig!

Ensam1984
lör, 2021-07-24 - 17:35

@Kallekandricka har tänkt på dig, och tack för ditt inlägg. Det är precis det jag behöver höra. Jag behöver ju inte göra det svårare för mig själv. Ang. avvikande och konstigt så är jag nog lite av en anomali där. Vill hellre att en person har haft krångel/har krångel (eller i alla fall är helt uppriktig från början) med sina tillkortakommanden, då vet jag var spelplanen är. Tror tyvärr också att jag har komplex för mina tillkortakommanden och känner mig inte lika mycket värd som vanligt folk. Jag vill inte känna så, men har alltid känt mig så. Så känner väl att jag är mer på samma spelplan om personen i fråga också har ett krångel, och att den andra kanske är värd någon sån som mig, en vanlig person är ju värd så mycket bättre.

Jag vill ju också tro att jag inte är en sån som dömer, men det stämmer såklart inte. Däremot så tror jag att jag inte ger upp om någon för det. Det är bara de med något uttalat krångel som jag har mött eller har haft samtal med hittills som jag har funnit intressanta. Saken är ju den att alla har något, alla har krångel och alla kan vara öppna och sårbara. Men är man inte det så är man tråkig i min mening, att tala om väder och resor ger mig ingenting. Jag vill veta vem den andra personen är på insidan, hur den känner på riktigt, vad deras guilty pleasure är, vad deras tillkortakommande är. För har man inte en diagnos så har man alkoholproblem, eller depression, eller ekonomiska problem eller kanske en dålig relation till sin familj, ett stressigt eller tråkigt jobb etc... Om inte en person kan vara fullkomligt ärlig med sånt från typ start så finner jag dem inte intressanta. Men som du säger så behöver man ju inte börja där, man kan ta det lite lugnt i början.

Nu till anledningen till varför jag kom in här i dag. Jag har ångest.. har kommit på att det jag gått och bärt på i några veckor nu är existentiell ångest. Ända sen detta dateandet drog igång har jag i princip varit snurrig i huvudet och fått ångestpåslag väldigt ofta både nu och då... der håller i sig länge... fast tänkt att det är inre stress.. fast inte vetat varför. Har inget att vara stressad över egentligen. Men satt och läste och då bara klockade det. Det är existentiell ångest. Jag känner ju att jag är på väg in i något nytt, eller att jag öppnat upp för något nytt. Jag funderar mycket på ett sundare liv med rutiner och träning och att jag börjat datea. Alla förändringar ger mig ångest.. eller är det så att jag har ångest för att jag känner att det är för sent för mig... att jag inte kommer klara det.

Måste bena i detta mer, ska till en sjuksköterska som ska bli min samtalskontakt på psykiatrin i början av augusti. Då ska vi tala om vad jag behöver hjälp med. Innan var det mycket att hantera min stress och relationen jobb/privatliv samt bli bekväm i mina diagnoser. Nu känns detta väldigt viktigt.

Det känns som att saker snurrar på för snabbt, och jag har ju inte ens mött någon som jag vill träffa igen. En del av mig vill bara logga av den där appen och undviker den mest hela dagarna men en annan del säger att jag måste... för gör jag det inte nu så kommer jag ju aldrig göra det.

Är också så rädd att inte räcka till, att inte duga.. att vara en sån som ingen vill ha. Både till utseende och det inuti. Det växlar från dag till dag. Utseendemässigt så har jag varit ganska tillfreds ett bra tag nu, och trots mer komplimanger än någonsin så känner jag mig så ful. Avskyr att de där orden från den där killen som förstörde mig fortfarande finns kvar i bakhuvudet; "Ditt ansikte är en 9:a, men kroppen är en 6:a, eller kanske en 7:a, du har ju snygga ben". Jag vet att han var ett asshole! Jag vet det, jag vet att det inte spelar någon roll. Insidan räknas, men fasiken.

Ska göra andningsövningar nu, försöker meditera 10 minuter per dag just nu. Jag är i en sökande fas... all min energi går bara till att leva dag till dag. Sån tur att jag inte dricker på detta, har och har inte haft någon tanke på alkohol eller sug. Tacksam!

Kallekandricka
sön, 2021-07-25 - 02:48

@Ensam1984 Har du haft långvariga förhållanden förut?

Tycker du låter idioten som tog sig rätten att gradera dig så där får för mycket inflytande över dig. Det var bara onödigt av honom att uttrycka sig så.

Den man vill hitta är partnern som med sin blotta närvaro kan lyfta en och göra en glad med alla sina upptåg och liknande när man efter en hård dags slit kommer hem, öppnar dörren och det räcker med att få ögonkontakt med sin partner för att man ska tagga till.

Är du född 84? Jag tycker du verkar spännande och utmanande :) Borde vi ses?

Går det skicka meddelanden anonymt mellan användare för att byta kontaktuppgifter?

Amanda
tis, 2021-07-27 - 14:07

Hej Kallekandricka!

Vad fint att se att du och Ensam1984 har ett givande utbyte! Samtidigt är detta ett forum där vi är mycket måna om våra användares anonymitet. Därför är vi väldigt tacksamma för att ni inte delar era kontaktuppgifter här. Som ni säkert sett på andra håll är vi snabba med att redigera bort uppgifter som riskerar att identifiera den som skriver.

Om två användare båda känner att de vill ha kontakt med varandra kan vi i undantagsfall hjälpa till med det. I så fall behöver båda skriva ett privat meddelande till oss i admin, under rubriken "Fråga oss".

Varma hälsningar,
Amanda, Alkoholhjälpen

Mirabelle G-S
sön, 2021-08-01 - 17:41

Åh Ensam ❤️ Tråkigt att höra att all denna fantastiska utveckling leder till ångest… Utvecklingskris, tänker jag. Man pratar mest i de termerna när det gäller barn och ungdomar, men nog går vi vuxna också igenom utvecklingsfaser vars takt och intensitet lämnar oss vilsna och sökande. Definierande variabler i livet ändras och man undrar Men, vem ÄR JAG nu och vad är egentligen meningen med allt när inget är beständigt? Finns det alls någon mening, eller är det något jag bara inbillar mig för att… Ja varför? Jag är också där nu, i den existentiella krisen. Men jag har varit med tillräckligt länge, genom tillräckligt många stora livsomvälvningar för att ta det med ro, i vetskapen att ”the big picture” klarnar så småningom. Plötsligt skingrar sig den grå dimman och man ser meningen med allt klart och tydligt. Tills dess får man förankra medvetandet vid små, vardagliga, beständiga detaljer och vila i det. Min turkosa muminmugg fin. Min filt är mjuk och go. Jag gillar spaghetti med ketchup. Svårare än så gör jag det inte för mig själv just här och nu 😊

Ensam1984
tis, 2021-08-03 - 16:43

Tack Mirabelle... du har rätt som vanligt :) Utvecklingskris är ordet! Har aldrig upplevt något liknande.

Har nog börjat förstå, eller tro lite att det jag känner som ångest.. är något slags pirr... ett som att jag håller på att vakna. Lite panik kanske.. omvälvande delux... är det känslan av att leva...var det så här det var att leva innan jag gick ner mig när jag var runt 30? Innan det kändes det så här tror jag. Men efter 30 så har jag stängt ute allt. Visst har jag känt saker när jag slutade dricka, det vågade jag... men det här är på ett annat plan. Förut var det bara inåt... nu är det vem jag är, vill vara i universum, gentemot andra. Det känns som jag kan finna en plats och inte bara stå brevid och titta på. Förut har jag känt som om man inte ser eller gör något i eller med sitt liv eller låter sig påverkas av något, vågar satsa så kan heller inget oväntat hända, man kan inte förlora något man aldrig haft. NU känns det precis tvärt om.

Dricker inte såklart.. för vem behöver alkohol när man kan bli beroende av datingappar istället.. suck... Andrahalvlek tror jag varnade för något likt detta. Men än så länge har jag semester och har mestadels faktiskt bara njutit och mitt självförtroende har växt och av att träffa och prata med en herrans massa olika människor.

Är väl just nu inne i en period då jag är allmänt på topp, har massor av energi (för att vara mig), orkar ta tag i saker, är spontan och vill inte vara still. Är inte manisk vill jag tro, men visst tanken har ju slagit mig att jag har ett manodepressivt beteende... jag försätter mig ju inte i några farliga situationer, mig veterligen, just nu så det får väl bara vara som det är.

Tyvärr så brukar ju dessa toppar inte hålla i sig så länge, så det gäller att njuta när energin flödar. När man känner sig oövervinnerlig, lite snyggare än man faktiskt är och lite mer normal än vad som står på pappret :)

Har gått på 5 dater sammanlagt från den där appen som jag har. Ingen har varit min typ helt, eller det har inte känts så där som det gjorde med den som startade allt. En kanske lite, men personen lever ett helt annat liv än jag, och så vill jag inte leva.

Men att datea är spännande, bara att få träffa olika typer av människor, allt från en yogi/filosofistudent till en i princip ekonomiskt oberoende... Självklart var den förstnämnda roligast att hänga med. Men vad svårt det är, det finns så många av alla. Jag kan ju på pappret skriva ner vad jag vill ha (för så funkar det ju... inte) men när det väl kommer till kritan... vad är verkligen viktigt för mig. Jag vet inte?

Flera av männen har varit väldigt lättsamma och trevliga, inte alls dömande. Men jag kan inte komma över att en människa inte har några mål i livet, ingen gnista och även om man inte behöver ha världens jobb eller massor av pengar så måste man vilja saker, utvecklas... vare sig det är genom att plugga, bli bättre i sitt jobb, resa... att bara nöja sig är så lamt. Man måste ha passion och inte strunta bort sitt liv (som jag gjorde så många år, man måste vilja leva). När jag skriver detta så kan det ju inte undgå mig att jag ju speglar min egen resa här. Jag var ju som de var innan jag valde att börja leva lite mer... men kommer denna känsla av att vilja leva lite mer sitta i?

Men det är säkert en lugn, passiv, lättsam, trevlig och trygg och nöjer sig. Som bara älskar en för den man är och inte utmanar. Men just nu vill jag ha någon som är lite svår, som utmanar och bryr sig om sitt yttre, som är charmiga och som vet att de har det där! Det är alltid sådana män jag dragits till... och det finns ju en anledning att det aldrig funkat... för jag funkar inte med såna.. och de vill inte ha en sån som mig.

Nu tänker ni, ja, men välj de där snälla trevliga männen, du är ju ändå 36år. Joo, men nu ska jag komma till saken, det är så att jag känner mig som 26 igen. Eller jag känner i kroppen och i mitt självförtroende som när jag var runt 26år. Jag var så självsäker, jag var attraktiv för det lyste om mig.

Nu känner jag ständigt en pirrande känsla inom mig, fast jag är inte kär... det är ingen kille som jag går runt och tänker på. Jag känner mig bara så levande.

Jag vet inte om det är ett fenomen, men har verkligen slagit igen mitt hjärta och mina känslor och ens tanken på att träffa någon i såååå många år... kanske sedan jag var 30 ungefär. Alltså jag har glömt bort hur det känns, och det känns som att jag har tappat bort manualen för hur jag interagerade med andra, hur jag flörtade och var charmig.. det börjar hitta tillbaka... men det känns så spännande och konstigt.

Vill nog fortsätta träffa män/killar, vare sig de känns som en match för mig eller inte, bara för att öva upp mig. För shit vad jag lär mig! Och när man inte har en egen familj eller ett jättestort socialt umgänge så är det rätt så trevligt att bara möta någon random person och snacka, promenera, laga mat en eller två gånger i veckan. Det känns så enkelt, jag trodde det skulle bli så seriöst... att bara ta en promenad är ju den perfekta daten i min värld

Undrar om jag kommer kunna nöja mig med någon i framtiden???

Är nog bara rädd att få obesvarade känslor också... inte från de jag mött då jag kanske lagt ribban lågt. Det låter hemskt att säga det så, men med mina mått mätta. Men m jag skulle träffa någon... vad händer med mig då? Var gör jag av mig då?

Har som sagt semester denna vecka också, sen startar jobbet. Har aldrig haft en sån bra semester någonsin. Har gjort så mycket mer än förr. Längtar inte alls till jobbet. Skulle kunna leva så här resten av mitt liv känner jag just nu. Så många dörrar har öppnats, jag känner mig som en ny person.. eller jag känner mig som jag var för 6-7 år sen. Det är helt sjukt, det verkligen känns i hela kroppen på samma sätt, och jag hade till och med glömt bort den känslan. Är den känslan känslor?

I morgon ska jag till en kurator, ska börja gå hos henne lite rörande mina diagnoser och försöka strukturera upp mitt liv lite. Det känns svårt just nu då jag kommer komma dit och bara vara glad och inte se några problem i mitt liv. Det är fortfarande lite osäkert vad vi ska prata om. Tog ju kontakt med dom när jag var på botten för 2 månader sen. Nu känner jag mig ju som en helt annan person... fast så fort jobbet drar igång kommer livet att komma ifatt mig och så kommer jag fatta alla mina krångel i vardagen igen. Pust.

Ensam1984
fre, 2021-08-06 - 07:07

Gudars vad några dagar kan förändra saker.

Att vara i en livskris eller på väg framåt av något slag är en underdrift. Har ju gått på en del dater och haft några på gång också. Pratat med jättetrevliga män och börjat känna mig attraktiv igen. Mött många olika men ingen som det pirrat till med, trodde nog inte att det någonsin skulle göra det. Ja, i alla fall inte såhär snabbt. Men det här är nog det närmaste jag kommit kärlek vid första ögonkastet (även om det såklart inte är kärlek utan åtrå).

Har använt en sån där app där båda måste matcha och har mestadels lagt min standard låg.. om man nu kan säga så, det låter pretentiöst och med låg menar jag på många plan. Tänkte väl att jag inte kan möta någon "normal" för varför skulle de vilja vara med en sån som mig typ. Bara för att jag är livrädd för att förlora kontrollen och inte vara den som har övertaget. Jag vet att det låter helt sjukt och att man inte kan prata om sånt, men så känns det i alla fall. Men sen var det en man som såg såååååååå bra ut, brukar aldrig välja att matcha med dem då det känns så onödigt. Men han hade vettiga bilder, inga fiskbilder eller bar överkropp, skrev inte hur lång han är eller något ytligt. Vi började snacka och han ville träffas snabbt, vilket kändes lite som att jaha, det var nog bara en sak han ville ändå. Men vi snackade några dagar och han var så trevlig så jag hav det en chans... tänkte att om det nu är så att han bara är ute efter en sak så kan man ju i alla fall träffas, tvingad till något kommer jag aldrig bli liksom.

Jag kände ett pirr från första stunden jag såg honom och kände direkt att han i princip var det snyggaste som jag någonsin sett. Utseende är såklart inte särskilt viktigt i slutändan, det vet jag med. Men gudars! HERREGUD! Det visade sig (trots att jag fortfarande är väldigt misstänksam) att han gillade mig med. Vi träffades 2 gånger samma dag och det var fantastiskt. Jag berättade om mig och mina krångel och han ryckte i princip på axlarna och berättade om sina osäkerheter. Jag är fortfarande misstänksam för när något verkar för bra för att vara sant så är det ofta också så. Men tänker också att detta måste ju ha hänt någon innan mig, och att personen i fråga inte spelade något spel "the game", var psykopat, seriemördare eller en sol och vårare. För det är exakt så jag tänker - tänker så lite om mig själv att jag knappt kan släppa tanken hur mycket han än sa och visade att han gillade mig.

Har inte känt mig så levande sen jag var kanske 20 typ. Vilket gör mig misstänksam såklart. Men jag kommer ta det väldigt lugnt men känslorna, känner ju väldigt mycket och snabbt och jag behöver verkligen lära känna honom mer. Har inge kärlekskänslor eller är kär nu, det är jag inte men åtrå delux. Får flashbacks till en tidigare relation som sabbade hela min tro på män, och det sa jag till honom. Han lovade att vara ärlig och att han var ute efter något seriöst, att vi provar nu och struntar i appar och andra så länge. Men alla mina tveksamheter måste jag hålla inne nu, för jag märkte att det inte blir bra att jag säger allt jag känner. Hur skulle jag själv känna om jag var genuin och en man sa till mig att "dina ögon ljuger, jag tror du spelar, vad är du ute efter.. mina pengar" typ.. det är ju hemskt om det skulle vara så. Jag hade ju dragit direkt, men det gjorde ju inte han. Men ändå måste jag vara vaksam, lite av mina misstankar känner jag, det vore ju klassiskt mig annars att misstänka någon för något som inte är sant. Försöka hitta undanlyfter för att inte känna - men nej, denna gång så blir jag hellre hjärtekrossad än att inte ens ha försökt. Men kan inte förstå hur en sån som han skulle vilja ha en sån som mig... underliggande motiv, lösa pusslet, ifrågasätta allt är i huvudet. Måste som sagt hålla tillbaka känslorna, för det kan ju faktiskt bara vara en fysisk attraktion, herregud vi har träffats 2 gånger... och då får det vara okej.

Kanske inte ens borde skriva om detta, men nu är det så. Vi får se hur allt går, försöker att chilla och inte analysera allt för det har mina vänner sagt att jag inte ska. Man ska tydligen njuta ;) så ska försöka göra det då.

Annars har jag varit hos kuratorn/sjuksköterskan på psykiatrin. Hon är superhärlig, men kanske inte någon terapeut direkt, mer som en samtalskontakt, men det är bara skönt att jag nu fått någon. Ska komma till henne var 3-4 vecka och prata om hur det går med jobb och livet, om jag har några krångel och försöka hitta strategier runt det. Så skönt!

Ingen längtan efter alkohol... och hoppas för all sin dar att det inte kommer någon sådan önskan om allt skiter sig... men det vet jag och tror jag inte i dag.

Ska ut på Lördag med 4-5 tjejkompisar och jag sa innan att jag är nykter.. ja, de vet ju om det vid detta laget. Har varit ute med några av dem tidigare (en och en) och då har de faktiskt valt att inte heller dricka, och vi har haft så himla kul. Vi har druckit alkoholfria drinkar, snackat strunt, gått omkring och tittat på folk, ätit gott och bara haft så trevligt. Så nu när jag sa att jag var nykter så sa alla andra att de också skulle vara det. Jag känner verkligen inte att de andra behöver vara det, det stör mig inte alls att andra dricker i min närhet. Verkligen ingenting. Men jag blev bara så glad, herregud det är inte konstigt att jag valt dem som vänner. Även om jag vet att de gillar att bli runda under fötterna så kan de ju ha kul ändå. Hade det varit jag för några år sedan så hade jag i princip känt "gud vilka jädra tråkmånsar, hur ska man kunna sitta igenom en hel kväll ute utan att vara på lyset". Så tacksam!

Vilken resa jag gjort, vilken resa jag gör. Det känns nästan inte som jag, eller mitt liv. När jag läser min egen text så känns det som att jag läser någon annans text och samtidigt känner mig avundsjuk på att personen i fråga vågar känna och verkar ha hittat någon att lära känna... Tacksamhet är dagens ord!

Andrahalvlek
fre, 2021-08-06 - 10:40

Jag är så glad för din skull ❤️ Njut! Du har en sund skepcism, och det är bra att du delger honom hur du tänker. Men försök att inte tänka för stort och långt, var bara nu, nu, nu. Allt blir som det blir och går som det går - men man måste våga för att vinna.

Kram 🐘

Mirabelle G-S
mån, 2021-08-16 - 18:58

Vad roligt!!! Det är klart du är misstänksam, eftersom du har ett destruktivt förhållande i ryggsäcken. Men ibland är det inte för bra för att vara sant. Faktiskt. Inte värre än att man upptäcker några pet peeves iaf, typ att han attackerar maten på tallriken som om den skulle springa iväg, eller att han inte kan dansa to save his life, eller att han stoppar tillbaka tomma flingpaket i skafferiet, eller får pruttig andedräkt av kaffe, eller inte tvättar ETT ENDA fönster på 23 år… Nä vänta nu, det här skulle ju inte handla om min man 😂 Fast han var ju en sådan där som var för bra för att vara sann iofs 😊 Jag blir så glad för din skull, att du har hittat pirr, någon att vilja lära känna ❤️

Ensam1984
mån, 2021-09-06 - 19:06

Har inte tid att skriva, så mycket just nu. Plugg, dejting, jobb. Men mår jättebra. Har aldrig varit så lycklig, så glad och så tillfreds som jag är just nu :)

Så ni alla vet att jag håller mig på banan och inte slutat hänga här för att jag sitter hemma och pimplar vin :) Är ute och lever livet...

Ensam1984
sön, 2022-01-09 - 10:46

En liten uppdatering!

Det var inte i går som jag var här inne. Har haft så mycket annat att det inte har prioriterats. Men funderar på att komma tillbaka lite mer då det faktiskt är så skönt att få skriva av sig.

Det senaste halvåret har varit intensivt, jag har börjat dricka igen måste jag vara ärlig med att säga men har lyckats hålla det på en bra nivå. Dricker inte på vardagar, när jag ska jobba och dricker inte de mängder jag gjorde förr. Jag nöjer mig 9/10 ggr med bara något litet. 1-3 öl, en halv flaska vin. Och det sker mer sällan. Innerst inne så känns det bra även om jag är lite rädd att jag kommer falla dit igen på riktigt, men har druckit sen september och än påverkar det mig inte. Men ska i närtid hoppa på en hälsoresa med träning och bra mat och då finns inte plats för alkohol ändå. Vilket känns bra.

Har kommit på att jag mår som bäst när jag kan dricka, inte när jag dricker. Men att kunna dricka en cider eller öl när jag umgås med vänner och få slappna av lite extra är värt det just nu. Men att dricka för att jag är ensam, för att dämpa ångest, känslor och oro är däremot aldrig okej. Det mår jag inte bra av och ska undvika så mycket som möjligt.

Vill tro att jag tagit mig framåt mycket i min personliga utveckling de senaste halvåret. Har funnit mig själv, har dejtat så sjukt mycket män, jag har haft sex för första gången på många år och jag har blivit bekväm i min kropp. Jag har sålt min lägenhet i den andra staden, som jag drog ut på i 2 år, jag har tagit tag i saker, köpt konst och inredning, breddat min vänskapskrets, öppnat upp mig för världen om mina diagnoser. Jag har gjort fillers, botox och trådlyft och näst på tur står en operation som jag funderat på i 20 år. Livskris har jag absolut men varför vänta med att vara den jag faktiskt vill vara.

Har kommit på att utseende är jätteviktigt för mitt välbefinnande, har kollat på bilder från 2 år sen och ännu längre och inser hur nere i skiten jag var då. Jag vägde över 20kg mer än jag gör nu. I dag är jag normalviktig och visst, jag skulle gärna gå ner 10 kg men det går bra ändå. Jag är fin. Då var jag uppsvullen, kunde se hur stor min näsa var av all övervikt och alkoholens påverkan. Det är läskigt att gå tillbaka och se, hur lite jag brydde mig, stoppade huvudet i sanden och bara accepterade ett liv i ensamhet och misär. Hur deprimerad jag var, hur ofokuserad. Så ensam. Jag överlevde, jag levde inte. Då hade jag bara flaskan som enda utväg, det förstår jag i dag.

Det senaste halvåret har varit både bra och dåligt. Har fått kontakt med psykiatrin och går regelbundet hos en sjuksköterska som hjälper mig få perspektiv kring mina diagnoser och mina prestationer. Jag har börjat en masterutbildning på halvfart (vid sidan av mitt heltidsjobb) och jag älskar det, så kul att få plugga och vara duktig. Jag har som sagt innan, mött många män. Flera som varit speciella som jag fallit för men inget som fungerat eller så har de inte fallit för mig. Jag har känt pirr, frustration och gråtit floder. Andra har fallit för mig men inte jag för dem. Nu vet jag vad jag söker och dejtar just nu en kille som är precis det jag vill ha. Som utmanar mig intellektuellt, som inte är helt tillgänglig, som jag får jaga lite och vi har en otroligt bra fysisk relation. Tror inte det kommer bli han och jag för alltid då det emotionella inte helt är där, främst för honom, men försöker leva i nuet och inte oroa mig för mycket. Mitt fokus 2022 är inte på pojkar, det är på mig själv. Detta är året då jag levlar upp, då jag blir den jag alltid velat vara på utsidan och insidan.

Halvåret har inte bara varit bra dock. I November fick jag sjukskriva mig för stress, var i ärlighetens namn utbränd och hade jobbat på sparlåga sen sommaren. Var sjukskriven 3 veckor och skulle sedan komma tillbaka men blev då fysiskt sjuk i 3 veckor sammanlagt (med undantag för runt jul). Har fortfarande problem som jag ännu inte fått hjälp med, men det behöver vi inte ta här. Jag mår psykiskt sätt bra i vilket fall, och det är det viktigaste och tiden som jag var borta från jobbet har hjälpt mig att inse att jag måste förändras. Jag är ju 0 eller 100, jag vill att alla ska gilla mig och säger alltid ja till allt. Jag bryr mig för mycket om vad andra tycker och ger för mycket av mig själv. Detta har jag alltid sett som mina bästa egenskaper. Jag har alltid känt att det är värt att vara slutkörd om jag kan hjälpa andra, att alltid finnas där, att jag tullar på min lycka för att andra ska må bra. Nu måste jag ändra på det tankesättet, jag är där. Fick den insikten när min sjuksköterska på psykiatrin sa till mig "men *****, nu är du ju sjukskriven, då kan du ju ändå inte finnas där för någon. Tänk om du jobbade på 80% kapacitet hela tiden istället för 150%, då skulle du ju ändå finnas där mer för andra, om du inte blev sjuk så ofta". Det är sant, jag måste ta det lugnt, självklart för min egen skull, men då min drivkraft är andra och jag tydligen inte betyder tillräckligt mycket för mig själv, så måste jag göra det för alla andra. Och jag vill göra det! Jag vill bli så bra jag kan. Så nu har jag en plan med jobbet, har skapat nya rutiner och har fått frihet av min chef att jobba som jag vill, var jag vill. Och om jag ska vara ärlig mina 80% är fortfarande mer än 100% för andra :)

Jag är inte i mål, jag har inte alla svar, jag är inte lycklig alla stunder men jag känner mig konstant mer lyckad än misslyckad. Jag kan inte förstå att jag lyckats ta mig från där jag var sommaren 2019 då jag kom in här för första gången. Jag trodde inte det var möjligt. Ja, jag dricker... men kommer det till den punkten att jag inte kan hantera det, då vet jag var jag ska vända mig. Jag vet hur jag gör, jag vet hur jag ska må bättre.

Soffi
mån, 2022-01-10 - 06:30

Tack för uppdatering @Ensam1984!

Jag tänkte på dig alldeles häromdagen, undrade hur du hade det. Jag blir glad när jag ser att det går bra för dig! Även om det ju naturligtvis alltid finns, och kommer att finnas, "saker" att jobba med - dvs oss själva 🙄.

Jag vill också säga tack för att du formulerar och sätter ord på mycket som "snurrar" inom mig nu. Tex: @Ensam1984 skrev:" Jag har alltid känt att det är värt att vara slutkörd om jag kan hjälpa andra, att alltid finnas där, att jag tullar på min lycka för att andra ska må bra." Jo, ja ... jag brukar ju råda andra att hjälpa sig själva först så att de kan finnas för andra mer långsiktigt ... men det där att det gäller mig också 🤔🙄🙄 ...
@Ensam1984 skrev:"Har kommit på att jag mår som bäst när jag kan dricka, inte när jag dricker." Samma här! Jag dricker ibland. Är noga med att reflektera över varför ... Vrider och vänder ... Men det är nog precis som du skriver!

@Ensam1984 skrev:"Jag är inte i mål, jag har inte alla svar, jag är inte lycklig alla stunder men jag känner mig konstant mer lyckad än misslyckad."
Låter ganska härligt!
Visst är vi lyckade, vi som lyckats ta tag i problemet alkohol 😊.

Kram!🧡

Sisyfos
tors, 2022-01-20 - 07:28

Läste din uppdatering för ett tag sen Ensam1984 och det är skönt att höra att du är på väg dit där du vill vara. Jag har en liten reflektion som du kanske blir lite störd på, men jag tar risken ändå. Du skriver att du blev sjukskriven för stress i november. Med det liv du beskriver så känns det inte så konstigt. Jobba heltid, plugga halvtid, datande,fixande med utseendet. Jag blir nästan trött av att läsa om det. Det låter lite hektiskt. Nu är du mycket yngre än jag och då klarar man ett annat tempo, men även när jag var yngre var jag ibland tvungen att bromsa när ”livet snurrade för fort”. Även nu känner jag att jag ibland hamnar i lite ”maniska” tillstånd när det blir för mycket och jag blir då bland annat fixerad vid att göra livet lättare för andra. Se andras behov före mina egna.
Men det är kul att du kommer framåt. Att du börjar hitta dig själv och vem du är.
Och håll koll på alkoholen och känn efter hur den påverkar dig tycker jag. Även små mängder påverkar på olika sätt och ibland är de där glasen helt onödiga när man tänker efter. Jag ska skriva i min tråd om mitt senaste ”återfall”. Vet inte om jag hade låtit bli att falla dit om jag verkligen vänt alkoholen ryggen eller om jag hamnat där ändå. Hur som helst är det riskfyllt och jag tror att man ska vara rätt restriktiv och ha respekt för den.
Lycka till med allt nu!