Jag kan höra på hans röst när han tagit ”bara en öl” och undra, hur kan man låta så forcerad o påverkad efter bara en öl …

Sommaren har varit fokuserad på dryck, vin till lunch, starköl till bastun och ännu mer vin till middagen. Snuset har kletat sig i ansiktet, han somnar vid middagsbordet, kissar på sig, blir skrytig, elak och burdus. Faller av stolen, kan inte komma upp utan hjälp. Umgänget håller mestadels masken men det är inte roligt. Att köra bil och båt onykter på glesbygden är uppenbarligen inget problem. Jag har oro, får löften som bryts, skäms.

Överväger att lämna.

@Ledsen o trött, slås av samma tankar som du, här trodde jag aldrig jag skulle hamna! Att man kan städa upp efter snus och annat, hjälpa sin man som ett barn. När flyttades ens gränser för vad man står ut med så här långt och hur långt ska de få flyttas?
Kämpar med att försöka känna var mina gränser är egentligen. Precis börjat försöka ta mig mot förändring men det gör ont. Hoppas du finner kraft att ta steget mot förändring också, hur nu framtiden än blir. Vi verkar vara många som behöver hitta tillbaka till oss själva. Kram!

Nurse

@Ledsen o trött
Vännen, det är som att läsa om mig själv. Har haft det sjukt tungt under de senaste 5 åren med fyllecell, onykter körning, psyket, mm mm och ja man undrar hur ens gränser bara flyttas längre och längre bort. Hur hamnade jag här??? Ofta så är ens alkoholist Dr jekyll och mr hyde, iaf min. Vilket betyder att han är en kärleksfull sambo, ansvarstagande pappa som hjälper till hemma mm men sen....sen kommer han, den onda tvillingen. Han som ser ut som din sambo men är raka motsatsen. Någonstans så längtar man ju tillbaka till den tiden innan allt gick åt hellskotta, man vet ju att han, den riktiga och stabila personen fins därinne på heltid och hoppet är det sista som är överger. Vi sjunger nu på sista versen och jag ger ett sista försök i och med professionell hjälp, går det inte trots det så går jag. Det jag kan råda till är att gå i anhörigterapi och börja sätta dig först sen tar det tid, iaf för mig att bli så stark som jag är idag. Sakta men säkert, sen är det ju bara du som vet om du ska lämna. Allas råd är det värsta för alla vill ju att man lämnar det där kräket...han som är fin bakom all fylla, där bara ni är och lever i vardagen där också fina stunder finns. Kärleken är stark men jag har insett att kärleken till mig måste vara starkare och den måste man odla. Hoppas du är stark och att du inte väntar för länge på dig själv.
All kärlek till dig 🤗😍