Lättnaden var skön, men kortvarig. ”Lösningen” visade sig vara lugnet före stormen. Nu slog ”break it” till med full kraft. Och ja… Livet vi trots all klöst oss fram till rasar ihop. Igen. Jag är så förtvivlat trött. Och jag är så arg på min man, som har satt oss i den här situationen. Just när vi tagit oss igenom sju helvetesår och kunde börja leva igen. Men jag kan inte visa hur arg och förtvivlad jag är. Han straffar sig själv tillräckligt. Om vi ska ta oss igenom det här (huuuuur???) behöver jag lyfta, stötta, bygga upp… Så att han inte ger upp, och flyr in i depressionen igen, utan orkar reda ut skiten han ställt till med. Om det ens går att reda ut. Jo, med is i magen och blicken stadigt fäst på livet efter eländet, så måste det gå. Det tar bara några år till. Jag pratar med Jesus. Biter ihop. Håller ihop. That’s it. Jag är inte ens frestad att titta ner i vinflaskan. Jo, tanken dyker upp ibland, men är snabbt avfärdad med ett hånflin. Vin skulle hjälpa hur? Exakt. Inte alls. Alkohol löser inga problem. Enligt min erfarenhet löser iofs frånvaron av alkohol inga problem heller. Men skit samma. Jag bestämde att jag inte skulle dricka. Och då blir det så.

@Mirabelle G-S Åh, vad jag lider med dig 😢 Önskar jag kunde hjälpa dig på något sätt. Men det går ju inte. Du och din man måste ta er igenom det här. Förstås. Och det gör ni ju. Förstås. Men hur ska du orka? Du måste hitta ventiler, små luftbubblor att andas ut i. Korta pauser här och där som gör att du behåller fötterna i backen. Står stadigt.

Är det lugnt på jobbet just nu? Är det slitsamt hemma behöver det vara lugnt på jobbet och vice versa, om man ska orka. Annars kan det sluta med utmattningsdepression. Säger jag som tyvärr är vis av just den erfarenheten. Två gånger.

Kram 🐘

@Mirabelle G-S Tänk på syrgasmasken på flygplanet. Du behöver få på dig din syrgasmask innan du kan hjälpa någon annan ❤️ Vilka saker i tillvaron är din syrgasmask?

Kram 🐘

@Andrahalvlek Tack ❤️ Ingen kan ju hjälpa tyvärr… Det är ju egentligen aldrig lugnt på mitt jobb. Men jag är rätt bra på att stålsätta mig mot kraven där när det verkligen gäller. Det bleknar liksom i relation till resten av livet. Det är nog snarare så att jobbet håller mig uppe, eftersom det kräver fullt fokus när jag är där. Dessutom ger ju barn och ungdomar så mycket energi till en, om man tillåter dem att göra det. Jag funderar över min syrgasmask. Har tänkt att terapi kanske skulle vara något, men det faller på tidigare erfarenheter. Terapi stressar livet ur mig och gör mig förvirrad. Jag tror min syrgasmask är väldigt enkel. Pyjamasdagar hela helgerna, läsa böcker, bada bubbelbad och promenera i maklig takt utan något mål. Inga sociala kontakter som blir maraton i maskhållning. Hibernation mode, typ. Så kan man ju inte leva för evigt, men mitt i krisen är det vad jag behöver.

Det låter i mina ögon helt orimligt det du beskriver. Gör det inte det? Att en sån händelse ska få så orimliga proportioner. Det har väl gått några år, varför kommer det upp nu och varför får det konsekvenser nu som raserar hela era liv.
För det har betydelse att han blev helnykterist, det har betydelse att han inte begått nåt annat brott. Allt annat är orimligt. Det låter helt absurt och jag tycker att du riktar ilskan åt fel håll. Men den ilskan är kanske förståelig och nåt du aldrig riktigt gett utlopp för? Arg då förstår jag, men arg nu?
Kanske borde du prata med någon annan än Jesus om det här? Någon som svarar? Tycker att han är för tystlåten. Ni har haft den här familjehemligheten pyrande rätt länge nu. Och nu är den uppe i ljuset, men är det rimligt att den ska få så stora konsekvenser? Finns det inget att göra åt det? Även om det är nåt ni skäms över så finns det kanske förklaringar och bot och bättring i det här fallet. Det är inte rimligt med dubbelbestraffning. Så min fråga är, är du säker? Ska det ha betydelse?
Och all styrka till dig. Förstår att du sitter i en jäkla sits och du kanske skulle behöva nån som kunde ge dig perspektiv.

@Mirabelle G-S 🧡
Känner din ångest och förtvivlan 😓
Har vuxna barn som ställt till det på liknande sätt för sig själva och för mig som mamma. Både känslomässigt och ekonomiskt.
Men man får göra det som krävs för att gå vidare. En dag i taget och lösa problemen vart efter. Tror på Sisyfos råd att prata med någon och få perspektiv.
På vårdcentralen har de ju skyldighet att erbjuda krissamtal med psykolog vid behov. Och jag tycker verkligen att du behöver det nu.
Ta hand om dig fina Mirabell 💗
Kram 💚

@Mirabelle G-S Åh,vad jag lider med er ❤️ Förstår din ilska och vanmakt och oro, eller förstår åtminstone pyttelite av den. Fullt ut förstår nog knappt du. Men jag tror att du behöver prata om de jobbiga känslorna, sätta ord på dem. KBT kanske? Någon form av samtalshjälp behöver du nog om du ska orka 😢

Kram 🐘

Åh, så tråkigt. Och oförtjänt. Särskilt oförtjänt för dig så jag kan förstå att du är arg, men ilska är inte en så positiv känsla.
Hoppas du kan släppa det snart nu när det är kört. Hade önskat dig något annat, men du är nykter och stark. Du klarar det här också.

Mmm ilskan ja… När den väl börjar göra sig gällande och kräva utrymme så liksom börjar allt som lagts på hög gällande allt och inget sedan hedenhösarnas tid bubbla fram… Tryckkokar-mode. Inte ett dugg hälsosamt. Inte en funk jag har lust att stanna i. Jag tror faktiskt att jag tar och skiter i skiten, bara fokuserar på mitt liv, mitt jobb, min utveckling, min återhämtning. Han får reda ut sitt i periferin. Om jag stryper alla utgifter till existensminimum kan vi klara oss länge nog för att han ska komma på fötter igen. Så att nån kan klanta till det och rasera allt igen… NEJ. Det var ju inte så jag skulle tänka. Jag gör mitt. Med is i magen. Plöja framåt och igenom. Det kommer att gå den här gången också.

@Mirabelle G-S skrev:"Jag tror faktiskt att jag tar och skiter i skiten, bara fokuserar på mitt liv, mitt jobb, min utveckling, min återhämtning. Han får reda ut sitt i periferin. "

Jag tror nog att det är det klokaste sättet att agera just nu. Låt honom ta ansvar för sitt liv, även om du och resten av familjen drabbas hårt när han inte gör det. Du kan inte styra upp allt. Du måste fokusera på ditt eget mående ❤️

Kram 🐘

Precis det här menar jag med att du nog skulle behöva prata med någon. Ja, skriva funkar kanske också men ibland är det bra om någon kan ställa kloka frågor eller att man lyssnar på vad man själv säger. Du behöver få vara arg tror jag. Släppa ut ilskan du stängde locket på för att det inte gick att vara arg där och då. Utan alkohol är vi mer levande tror jag på gott och på ont. Så var försiktig nu. Ilskan kommer att göra dig lite utmattad tror jag och du har en klok plan om du fokuserar på det enda du kan påverka. Dig och din situation. Kan du se till att andra inte kan ta fler beslut som påverkar dig och din ekonomiska situation?
Sparka honom i häcken tills han reser på sig. Han måste faktiskt inte gå in i en depression av den här anledningen heller. Det är kanske lätt att bli lite ledsen och hjälplös om nån annan tar över rodret, men det förutsätter att nån annan gör det och du byter hellre båt just nu, vilket jag tror du gör rätt i. Det är inte elakt och egoistiskt, det är också att visa tilltro. Tilltro till att han grejar det själv och det stärker i slutändan. Som alla vi härinne som har kraschat… vi har fått borsta av oss och börja om, ett steg i taget. Det går! Men han måste gå själv, du kan inte bära honom.

Tack kära ni ❤️ Jag känner mig redan mycket lugnare och mer balanserad när jag hittade mitt fokus på det enda jag kan påverka. Mig själv. När man är gift sedan många år och har gemensamma barn, skulder och tillgångar blir det ju så att man är ansvarig för varandra, och rent juridiskt påverkas av beslut den andra fattar. Men det finns en gräns även där. Man kan välja att avsluta den symbiosen. Nu tror jag ju fortfarande att vi har mycket bättre chanser att ta oss igenom det här om vill håller ihop och stöttar upp varandra. Nyckelordet är ”vi”. Att ensidigt hålla ihop, hålla upp och stötta upp funkar inte för mig den här resan. Jag tänker vara öppen med min egen oro, besvikelse och sorg. Det måste också få utrymme nu. Självmedkänsla tänker jag ägna mig åt. Det innebär inte att jag ”gör ner” honom, bara att jag är sann mot mig själv. Det ÄR jävligt orättvist och tungt hur den här situationen påverkar mig. Jag måste få känna det. Han måste stå pall för de känslorna och slåss med näbbar och klor för att minimera ”det onda”. Att smita undan är inte ett alternativ.

Fredag kväll… Sjuhelvetes vecka på jobbet. Vid den här tiden sätter lärare prognoser gentemot kunskapskraven i respektive årskurs. Det är alltid fruktansvärt deprimerande, för det finns alltid elever som trots att de kämpar inte har en sportmössa att nå upp till de mål den svenska läroplanen sätter, oavsett hur mycket stöd som sätts in. Grundskolan är inte längre en skola för alla. Det gör mig vansinnig.

Hemma är stämningen iaf stundtals bättre. Gubben har en plan nu, som så sakteliga kommer att få oss på fötter igen. Han gör fritt fall ner i den mörka avgrunden stundvis, men morskar upp sig, ser sanningen i vitögat, tar tjuren vid hornen och är på rätt spår igen relativt snabbt ändå. Jag försöker bara att inte följa med ner i dipparna, och avhåller mig från att servera trösttankar, eller lyfta allt annat som kan kännas jobbigt från hans axlar. Bättre tvingas göra jobbiga saker än att ha tid att vältra sig i elände, tänker jag. Så funkar iaf jag själv. Om det finns utrymme att lägga sig platt på botten och självdö av självömkan är det risk att man fastnar där. Bättre att hållas upptagen.

Ikväll rycker det faktiskt i vin-nerven. Tre glas vin. Sova som en död i ett dygn. Tanken lockar. Men jag vet ju att det inte blir bra i slutänden. Det är en slippery slope som inte leder till något gott. Vin är inte ens gott, tror jag. Minns inte riktigt hur det smakar, men det luktar ju rent överjävligt.

Nog med eländiga ramblings för denna gång. Kram till alla som behöver.

Plötsligt är det fredag igen… Vi är inte lika stukade längre. Gubben lyfte blicken och undersöker några olika spår som kan vara vägar framåt. Det ser rätt lovande ut. Svärföräldrarna reste upp över ett par dagar. Deras emotionella stöd betyder mycket. Det är lustigt det där… hur den trygga förvissningen om villkorslös kärlek från någon som alltid är på din sida kan göra det möjligt att förflytta berg.

Jag är överjävligt sugen på vin just i skrivande stund. Ett tydligt tecken på att jag behöver bromsa. Så jag bromsar. Efter jobbet åkte jag hem och tog en långpromenad i solskenet. Nu har jag självdött i soffan med ett glas kall ginger ale. Det kanske låter helt normalt. Men det normala för mig är att åka hem för att sätta mig vid datorn och fortsätta jobba till sisådär midnatt. Men just idag skiter jag högaktningsfullt i allt jag inte hann med den här veckan. Good enough.

Låter sunt Mirabelle!
Jag kunde inte svara på ditt förra inlägg trots att det berörde mycket. Men skolsystemet och betygssystemet gör mig helt galen och du lyckades beskriva baksidan av det så att det känns än mer i själ och hjärta.
Skönt att svärföräldrarna kom upp. Tänk att kunna tanka trygghet.
Ha en fin helg och kom ihåg baksidan med alkohol. Det finns liksom ingen framsida med det heller.

Låter bra att du bromsar och tar hand om dig. Visst är det så att de vi håller nära och kära betyder allt. Ett arbete är trots allt bara ett arbete, en försörjning. En av mina tidigare chefer sa alltid när något av kollegorna gick in i den berömda väggen, eller sa ifrån. -Kom ihåg att ni alla är utbytbara. Det gjorde mig så arg, men så insåg jag att det var ju bra. Då behövde inte jag känna det stora ansvaret, för jag var utbytbar.

Önskar dig en fin helg och massor av vila :)

@Sisyfos Jag förstår. Människor blir i allmänhet väldigt illa berörda när vi lärare vågar ta bladet från munnen och berätta om otillräckligheten och systemet som är felbyggt från början, och sedan lappat och lagat med helt fel byggstenar. Ihopfantiserat av ämnesfanatiska akademiker, utan en susning om barns faktiska kognitiva förmågor i olika utvecklingsfaser. Skrota hela skiten och börja om från början. Gör om och gör rätt. En grundskola som omfattar alla ska ALLA ha en rimlig chans att klara av. Så tänker jag.

Alkoholen får stanna vid rosaskimrande fantasier. Vi vet ju att verkligheten är kortvarig lättnad, följt av mersmak och så småningom kontrollförlust. Det finns liksom ingen annan utgång av experiment med vinflaskan.

@Rosa-vina Jag brukar också trösta mig med den tanken att man är utbytbar. Tävlingsskalle som jag är blir nästa tanke genast ”Men den människan som ersätter mig skulle inte ens lyckas hälften så bra. Så det så!” 😁 Nu är iaf en riktigt intensiv period över för denna gång. Igår var liksom crescendot. Nästa vecka blir det mest nedvarvning, slutföra diverse, strö ut aptitretare och väcka nyfikenhet inför nästa period.

En spännande effekt av gubbens krisläge är att det kan leda till att vi emigrerar igen. Inte mig emot. Jag är skitless på Sverige. Det är bara ett par år för tidigt. Det är inte läge att flytta ungarna just nu. Men då får vi väl dela på oss ett tag. Inte idealt, men görbart. Livet består väl oftast mer av görbara omständigheter än ideala omständigheter.