Jag lever med en sambo som är alkoholist och fullt upptagen av sin förnekelse. Det eskalerade förra året när jag var ensam i min graviditet, naiv som jag var trodde jag att "han tar sig i kragen" när barnet kommer... Vad fel man kan ha. Av någon konstig anledning brukar han hålla upp under semestern och den tiden är så fin. För att i nästa stund återgå till konstant stress, bråk och svek. Jag vet aldrig i vilket tillstånd han kommer hem efter jobbet. Men nu är det jag som har bestämt mig för att börja mitt eget liv med dottern. Vi båda förtjänar bättre. Men innan jag tar det stora steget så vill jag höra mig för om någon här sitter inne på något supertips som har fungerat? Jag har testat det mesta, parpsykolog, icke-dömmande, stötta, ta fram artiklar på personer som har klarat det, ta fram telefonnummer till hjälporganisationer, kastat ut för att ta tillbaka..

Vi har hamnat i en riktigt osund relation och jag känner att jag behöver göra det bästa för vår dotter som är 8 månader. Jag vet att han måste vilja själv och dit har vi aldrig kommit...

@Sviken 💕
Du har testat det mesta skriver du, har det funkat? Nej. Du skriver i din sista mening: " jag vet att han måste vilja själv och dit har vi aldrig kommit".
Ja ... Att sluta dricka måste komma från den dom dricker. Kärlek övervinner mycket men inte allt.
Fundera på hur du vill leva och vad du mår bra av. Och vad du än gör, ställ ultimatum du kan hålla. Skriv gärna och berätta hur det går. 🌷

Tror tyvärr inget fungerar.. jag har testat allt! Likt förbannat har han börjat dricka igen, värre än förut, för varje gång han "skärpt sig". Tillslut har jag tvingats kapitulera. Jag kan inte hjälpa honom! Det gör så vansinnigt ont men det går inte att vinna över beroendet. Har insett att eftersom jag älskar honom måste jag släppa honom, låta honom förstöra allt mer för sig själv. Det är enda sättet. Så grymt, så hemskt, så ohyggligt jobbigt. Se på när den man älskar långsamt dödar sig själv. Snart flyttar jag och hoppas då att spiralen ner går snabbt. Att han når botten innan han hinner skadas fysiskt för mycket. Då finns det en liten chans att det kan ordna sig mellan oss. Jag kan inte ge upp det hoppet. Jag flyttar, skilsmässopapper inskickade, men jag hoppas! Så svårt att förstå hur det kunde bli så här... Tänk på dig själv och er dotter! Visa hur man gör när man mår bra!

@Tröttiz jag har fått ett par dagar för mig själv och landat i att allt kommer bli bra tillslut. Jag klarar det. Har inte velat göra något förhastat på grund av vårt gemensamma barn och för att jag varit så upptagen med mitt medberoende.

Idag har han varit på hjärtutredning något som har framkallat otroligt mycket ångest och fyller de senaste veckorna. Idag fick jag besked att vårt nya liv ska börja nu, i hälsans tecken. Det låter kanske hemskt av mig att tänka att jag har väntat på att han ska nå botten för att vakna. Denna gång kommer jag inte nöja mig med vita veckor och nya träningsrutiner. Det behövs ett proffs utifrån. Hoppas hoppas, men annars så vet jag att det blir helt okej ändå. Känns skönt att skriva av sig.

@ensam optimist det är så mycket enklare att hjälpa någon annan än sig själv. Jag känner så igen mig i att man lever för hoppet.

För mig har det hjälpt att bryta min isolering och träffa bekanta som är i sunda relationer. Att få känna mig som mig själv igen och inte ett offer. Det är skit att det händer men alternativet är att vara kvar i det och se livet passera.

Du har redan tagit ett steg i rätt riktning. Jag ska försöka förtränga det där hoppet och leva redan nu som om jag är ur det. För det där man går och väntar på behöver inte hända.