Jag har druckit länge, och inte riktigt försökt att sluta "på riktigt", alltid varit för viljesvag och fallit tillbaka i gamla mönster. Dricka periodvis, 3-4 dagar i rad, sjukanmäla sig, bete sig som ett svin osv.
Men nu har jag hittat en lösning: jag vägrade länge att ta antabus, nu tar jag antabus och har inget val- jag kan inte dricka. Om jag dricker blir det sjukhus. Första månaden kändes som straff eller fängelse, men nu tredje månaden känns det som en frihet och huvudet börjar klarna lite. Jag börjar njuta om än sakta av nykterheten.
AA hjälpte mycker också förut men pandemin gjorde det omöjligt att besöka AA lika ofta.
Jag har sug men mycket sällan och kan fokusera på mitt familjeliv samt jobb. Jag är skarp i skallen och känner mig stabil (för första gången på sisådär 10-12 år!). Jag är fortfarande ung: 37 år. Men jag är en alkoholist och måste hålla mig i skinnet. Lite orolig hur det kommer gå sen när jag slutar med antabus så jag kommer köra med det ett par månader till tills jag känner mig säkrare.

@Blåhimmel2 Hej o välkommen hit!
Det låter som du har kommit en bra och lång bit på väg i ditt a-fria liv... Är det a-fritt du tänker eller måttligt? Hursomhelst så finns det jättemycket att ta del av här på forumet o även under rubriken "stöd"!
Ser fram emot fler inlägg från dig om hur det fortsätter för dig...
Välkomstkram från mig 🤗

@Blåhimmel2 Välkommen hit! Grattis till ditt beslut och månader av nykterhet. Jag har också insett att jag är beroende och kan inte dricka alkohol och slutade dricka för ca 3,5 månader sedan. Håller med dig det är en frihet att slippa dricka och huvudet har verkligen klarnat. Framförallt har ångest, oro och skammen lyst med sin frånvaro som var en effekt utav alkoholen. Du kan säker få till en en bra plan framåt tillsammans med den som skrivit ut antabus för att säkra din nykterhet. Det är bra att skriva här, det blir ett bra komplement till AA har jag hört från dem som går där.

Ha det gott🌷💕

@vår2022 Tack så hjärtligt! Har läst länge på forumet men vågade skriva först nu och det känns som bra tajming.
Hur gör du för att säkra din nykterhet, om du har lust att dela med dig? Hur bekämpar du suget som kan komma krypande ibland? För mig är det stressen som triggar suget och rädslor o sånt.. Alkoholen var en bra vän som svek mig också många gånger. Listig och farlig.
Ha det bra!

@Blåhimmel2 Tyckte också det var läskigt först så därför heter min tråd ”vågade skriva här”😀. Jag har läst på mycket om hur alkohol påverkar hjärnan och förstått vad det innebär att vara beroende. Jag har druckit på alla typer av känslor mellan glädje, sorg och ilska. Jag har skapat en beroendehjärna, jag kallar den för alkoholdjävulen, som fått fel på belöningssystemet, all belöning sker i form av alkohol. Mitt eskalerande drickande har ökat min tolerans och även min konsumtion, till slut drack jag minst en flaska varje dag och ofta återställare på morgonen pga abstinensen. Signalsubstanserna har blivit skadade som skickat fel signaler till hjärnan som skapat känslor av ännu mer oro, ångest och skam. När jag tex är stressad dricker jag för att dämpa detta, mår bra tillfälligt, hjärnan stressas av alkoholen och skickar signaler om mer stress och då dricker jag ännu mer för att dämpa ännu mer och den onda cirkeln är igång. Så det enda som kan stoppa detta är att inte dricka. Så fort jag dricker sätter hjärnan igång med den onda cirkeln för jag har en kronisk beroendesjukdom, den går aldrig bort. Det tar 3-6 månader för hjärnan att återhämta sig och bli balanserad igen. När suget, som sällan kommer nu, pockar på säger jag högt till alkoholdjävulen stick! Försök inte lura mig! Nu bestämmer jag över mitt liv, inte du! Gå! Det är väldigt effektivt, för då brukar suget försvinna. Annars försöker jag aktivera mig med en promenad eller så och tänka på hur jävligt det är att vakna med ångest, oro och skam.

Jag är också så bestämd och motiverad till ett nykter liv då jag mår så ofantligt mycket bättre på alla sätt och vis nu. Det är en sådan frihet att slippa dricka och jag vill heller inte dricka. Det är som ett nytt liv och en chans till att utforma det till det jag vill att det ska vara. Jag går också hos en psykolog och pratar om mina rädslor, min ångest och min skam. Som nykter får jag tag på mina riktiga känslor och hur jag mår. Jag kan hantera dem på ett helt annat sätt nu och är inte rädd för att möta mig själv. När jag möter mig själv och grottar i det blir det inte längre så farligt. Sedan tränar jag och kör mindfulness övningar regelbundet. Det är bra för måbrahormonerna och gör mig lugnare inombords. Mer om hjärnan kan du läsa om i boken Depphjärnan med Anders Hansen, den gav mig mycket.

Så har jag gjort😀.

Hej Li-Lo!
Tack för att du lade märke till lilla mig, det berör.

Tack, jag behöver någon sorts hjälp. Men jag vet inte vilken. Kvinnofridslinjen i sig kanske, men jag tror jag behöver separera från honom.

Min sambo är väldigt missnöjd med sig själv och tar ut det över mig.
Han säger att jag har förstört vårt liv med alkohol och jag förtjänar att han skriker på mig.
Han vänder ut alla situationer mot mig, som om allt är alltid mitt fel. Och inget är hans.
Jag har nu tagit mod och tar antabus, men han är misstänksam att jag dricker och sa igår: Du är full. Vadå full liksom, man kan INTE drick på antabus. Han vill att jag mår dåligt kanske.
Han är aldrig snäll i samtalet, alltid säger fula ord och när jag säger emot, så säger han att så pratar de i England (han kommer därifrån). Han bråkar om småsaker hemma, höjer rösten lätt och kan bråka på mig i timmar.
Jag känner mig så trött på det.
Det ska tilläggas att han är arbetssökande just nu och jag hjälper honom med alla papper (a-kassa o sånt).
Jag betalar hyran. Jag har sagt, du kan inte skrika på mig, jag betalar ju och du bor här. Helt otroligt.
Jag vill flytta till en annan lägenhet men jag vill inte lämna honom på gatan, vi har ju barn tillsammans. Hon blir väldigt ledsen om jag bara säger gå till honom.
Jag måste alltså vänta att han får jobb och då ska vi leta en lägenhet åt honom, han står ju i bostadskö.
Just nu kommer han inte få något kontrakt, eftersom a-kassa tar slut om 3 månader.
Du ser, jag vill hjälpa, jag kastar inte ut honom. Situationen gör mig ledsen faktiskt. Min mamma säger att jag ska flytta till en annan lägenhet och han ska lösa allt själv, men jag har inte hjärta för att göra så.

Li-Lo

Hej igen Blåhimmel2

Som jag skrev i meddelande hoppas jag att du finner stöd här, det jag skrev syns bara för dig, alltså inte här på forumet. Kanske fint att veta. Inte helt enkelt att veta hur det fungerar här på Alkoholhjälpen.

Du funderar nu på vad som är bäst för alla inblandade. Du vill vara hjälpsam samtidigt som du börjar prioritera annorlunda. Att sätta dig själv och ditt föräldraskap i första rummet låter som en bra idé. I slutänden är det oss själva vi har ansvar för. Du för dig, din partner för sig. Ibland är det snällaste vi kan göra att låta någon ta ansvar för sig själv. Nu vet jag mycket lite om er situation och kan inte veta vad som är bäst för dig. Det är det du nu reder i.

Blir glad av att höra att du har din mors stöd och här på forumet lyssnar vi oavsett vilka steg du tar.

Varma hälsningar och hopp om en bra helg
Li-Lo
Alkoholhjälpen