av Faith

Faith
fre, 2020-02-14 - 09:18

Har äntligen efter flera år av tystnad och gråtande i ensamhet konfronterat mitt livs kärlek gällande hans alkoholvanor. Det stora problemet är bara sättet jag gjorde det på... önskar att jag hade varit mer sansad och förstående men jag handlade bara på känsla. Vi har bott ihop i 7 år och har två barn under 4 år tillsammans. Vi delar allt vad gäller intressen och mål i livet. Min sambo är den underbaraste människa jag träffat så länge han inte dricker, då förvandlas han till ett känslokallt och stöddigt monster. Jag förstod under många år inte varför han helt plötsligt blev elak i en vanlig diskussion vid middagsbordet. Jag förstår nu att han druckit i smyg! Jag ville vara säker innan jag konfronterade honom och kollade därför flaskor och letade andra bevis runt om i huset och garaget. Jag hittade då burkar gömda lite överallt och hela hans arbetsfordon var full av ölburkar (100 tal). Jag började kartlägga hans beteende och upptäckte snabbt att han kvällstid alltid tog bilen till garaget på gården och gärna körde traktorn på kvällstid i mörkret. När han sedan kom in var han tydligt påverkad. Jag har under lång tid sovit redan då han kommit in eftersom vi haft problem med kolik på vår äldsta nattetid. Jag har sedan båda barnen föddes tagit mer eller mindre allt ansvar och sett till att de aldrig hamnat i några situationer där min sambo varit elak med dem. Nattetid när han druckit går han i sömnen och kissar på lite olika ställen runt om i huset, jag vaknar givetvis och försöker hjälpa honom till toaletten och städar efter honom. Helt fel jag vet men jag kan inte låta honom väcka barnen eller låta dem se eländet. Jag är helt slutkörd och just nu känns det som om jag trampar vatten. I perioder är det mindre och då ser jag en glimt av den underbara människa som jag älskar så innerligt. I måndags konfronterade jag honom gällande ölburkar i bilen, smygdrickandet och hans beteende. Berättade även att andra känt av alkohol från hans andedräkt tidigt på morgonen och upplevt honom som full mitt i veckorna. Han blånekar vilket jag visste att han skulle, han säger istället att jag överdriver och ser i syne. Burkarna ligger bara där för att de ska slängas osv. Det som sedan händer är att han fryser ut mig totalt och är otroligt elak på alla sätt. Jag skrek en hel del på honom vilket jag ångrar ofantligt. Jag har försökt förklara att jag endast gör detta eftersom jag älskar honom men han bara rycker på axlarna. Han har alltså på fyra dagar inte pratat med mig alls och så vitt jag vet inte druckit men detta är lika jobbigt som när han dricker. Hur går jag vidare?

Ullabulla
fre, 2020-02-14 - 14:42

Vad du känner för din man.
Titta på den situation du lever i och försök tänka dig att framtiden i värsta fall kan se likadan ut.
Läs omkring härinne och se vitt skilda historier beroende på vad den anhöriga gör.
En del härdar ut just för att de inte förmår att bryta.
Pinas längtar och hoppas på ett bättre liv.

För de flesta blir det inte så.
Många av de som dricker är inte beredda att släppa taget om alkoholen då det är en sjukdom som innehåller mycket förnekelse även inför sig själv.
Att som anhörig stanna kvar i detta är väldigt plågsamt men ändå är det så vi ofta gör.
Vi tror och tänker att de måste ju se.

Men i deras värld så är det ofta ingen fara,de kan sluta när de vill.
De har kontroll och den anhöriga överdriver.

Så att vänta på hans "rätta" reaktion på den situation du beskrivit kan vara rätt meningslöst.

Ta istället din kraft och fortsätt våga se som du gör just nu.
Se vad du kan göra för att förändra din situation till det bättre.

Sök en stödgrupp,kommunen eller någon annan god vän kanske.
För samtal och för att lyfta upp hur du har det i det här.
Den enda du kan påverka är du själv.
Från en som vet och har varit där i många år..

Och Välkommen hit!

Skrållan
fre, 2020-02-14 - 18:04

Ja välkommen hit. Ett bra första steg att börja skriva om det du går igenom.
Läs här inne om olika berättelser, det ger mycket.
Jag har lämnat mannen jag trodde jag skulle leva med livet ut.
Han förnekar fortfarande att han dricker för mycket. Så det är ju så att du bara kan påverka dig själv.
Och din man kommer nog ta till alla medel för att rädda allt vad gäller sitt drickande. Han kommer inte erkänna i första taget. Men du vet ju ändå, lita på det du känner.
Försök att tänka på vad du vill göra.
För du är den enda som du kan bestämma över. Din man bestämmer över sitt liv.

Skrållan
fre, 2020-02-14 - 23:38

Det där känns igen. Min man kunde också få såna utbrott. En kväll när han skulle lägga sig så var det inte bäddat, för jag hade slängt påslakanen i tvätten.
Han blev så arg för att det inte var bäddat. Men det är väl inga problem sa jag. Jag sticker ner och hämtar lakarna.
Medans jag gick ner så hann han bli jättearg. Han hade glömt att jag gick ner och blev arg för att jag inte hjälpte till.
Alltså det blir så konstigt. Det var många sådana konstiga grejjer som hände. Och det var alltid mitt fel.
Alkoholen gör dom konstiga.
Hoppas din morgondag blir bättre.

Faith
lör, 2022-02-12 - 02:15

Tänk att det nästan är exakt två år sedan jag skrev här… önskar att det vore annorlunda men så är inte fallet. Jävla förbannade sjukdom, jag vill bort!!! Inatt har jag skrivit till honom att detta måste få ett slut, vet att annars lämnar jag det därhän imorgon igen. Precis som alla andra gånger när jag farit illa av hans drickande. Känns fruktansvärt men skönt att jag äntligen satt ord på detta, nu väntar högst troligt en vecka av utfrysning men det får gå det med.

Faith
lör, 2022-02-12 - 09:07

Ingen utfrysning nu på morgon men en utskällning inför barnen att jag ljuger! Han har minsann inte gjort vad jag skriver i smset och jag betedde mig som en idiot och därför sprayade han mig med klorin! Helt normalt i hans värld! Denna gången reagerar vår äldsta son och börjar gråta samtidigt som han kramar mig. När sambon lämnat rummet säger han högt, det är lugnt nu mamma, pappa har lämnat. 😭😭😭 Jag vill ta hand om dig mamma! Fy fan vad barnen förtjänar bättre!!

Nora81
lör, 2022-02-12 - 09:10

@Faith det är väldigt tufft att vara i den situationen du är i.
Förstår att du inte står ut längre, jag har kännt så många gånger och jag gissar att fler här har kännt så.
Det kan vara en idé om och när du känner dig redo att börja planera för dig själv om du inte når honom.
Finns det någonstans du kan flytta, kan du få hjälp att flytta?
Det kan vara bra att få distans och kunna bygga upp sig igen. Att kunna stänga dörren om sig och känna sig trygg.
Det är så svårt att tänka klart när man är i det. Man bryts ju ner och följer med i den nedåtgående spiralen när det är på det viset.
Ta hand om dig och skriv. Vi stöttar varandra och vi är/har kännt samma förtvivlan som du gör.
Stor varm kram

Faith
lör, 2022-02-12 - 10:33

@Nora81 tack för att du tar dig tid att skriva till mig. Jag är så förtvivlad, vi driver även företag tillsammans jag och min sambo vilket gör detta ännu svårare. Vi är båda beroende av av varandra för att allt ska fungera. Jag har försökt blunda för allt och tänkt att så länge det bara går ut över mig så är det ok. Men jag har insett att jag inte kan skydda barnen 24/7, de börjar bli så stora att de känner av när han dricker. Även om det än så länge är små mängder i deras närvaro. Jag kan bo kvar men han kommer vägra flytta, han vägrar tom sova på annat våningsplan när han har druckit. Ingen ska bestämma var han sover eller bor. Fy vad trist han låter nu när jag skriver!

Nora81
lör, 2022-02-12 - 11:28

@Faith jag känner verkligen med dig.
Det du säger är att om du skulle göra dig självständig så är det både jobb och bostad du behöver ordna.
Du verkar oerhört stark som har orkat att hålla samman familj och företag, jag tvivlar inte en sekund på att du skulle klara av att skaffa en inkomst och ett nytt boende.
Vad gör du om han inte vill leva sitt liv på ett annat sätt?
Hur gör du vidare?
Kram och tro på dig själv.

Åsa M
lör, 2022-02-12 - 17:11

Det låter som om du har det riktigt tufft. Bra att du skriver här!
Det låter som om det här tär rejält på dig och även börjar gå ut över era barn. Att bära på den stressen är inte bra för dig och kan också göra att det blir ännu svårare för er att prata om vad som händer. Era positioner är låsta. En sak undrar jag, kan du komma bort ett tag? Måste ni bo tillsammans för att driva företaget? Ingen relation är värd att må dåligt över. Ingen.

007?
lör, 2022-02-12 - 17:56

@Faith Känner med dig. Att kunna förneka och förvränga en sådan händelse som klorinet är ju anmärkningsvärt. Ingen ånger och hävda sig. För mig låter det som man har lång väg att vandra och ifrågasätter om en förändring ens kommer ske?

Jag har svårt att tro att man är så fullständigt omedveten om egna handlingar. De skygglapparna måste sitta stenhårt.
Hur får man bort de skygglapparna? Det torde kräva en rejäl kraftansträngning och kanske med hjälp av flera runtomkring. Svårt tror jag för dig att göra detta ensam. Blir även lite fundersam över om han kommer bli våldsam om du fortsätter "provocera" honom på egen hand.

Jag hoppas du inte är den enda som vet om detta utan att du berättat för andra du kan anförtro 🤗

Kennie
sön, 2022-02-13 - 09:33

Hej, jag tycker det låter läskigt att han även i nyktert tillstånd försvarar sitt beteende och skäller på dig inför barnen. Att spraya med klorin är så totalt över gränsen, det skulle han bli fälld för misshandel för tror jag. Det finns så många möjligheter i livet, låt inte företaget hålla dig kvar i en relation som är skadlig för både dig och barnen, du kommer hitta något annat att jobba med. Alkoholism och våld i relationer eskalerar ofta. Ta hjälp av familj och vänner, ta dig ifrån huset med barnen och få lite distans så du kan tänka.

EsterHanna
sön, 2022-02-13 - 13:29

@Faith läser ditt inlägg igen. Du har det tufft. Vänta inte på ett erkännande, det kommer inte komma. Säg vad du ser och sen vad din konsekvens är av det. Punkt.
När min man blev tagen av polis och hade 3,83 promille i blodet, han körde. Grov rattfylla går vid 1,0 så sa jag: "Herregud-att du kunde stå upp vid den promillehalten"... Han svarade: Jag har inte druckit.
Förnekelsen hör sjukdomen till.
Ta hand om dig och barnen, sänder mycket styrka till dig!!!

Faith
ons, 2024-09-11 - 23:05

Två och ett halvt år har gått och här är jag fortfarande… jag har insett att jag inte kommer kunna lämna. Barnen kommer i så fall behöva bo med deras pappa 50% då jag inte har några bevis för hans drickande eller beteende. Jag kan inte låta det ske! Fy fan vilket helvete detta är. Ikväll har han betett sig riktigt illa, egentligen utan att vara särskilt påverkad. Arg på mig så han slagit näven i dörrar och bord, stått i vägen för mig så jag inte kan gå ut från toaletten och även stått extremt nära mig samtidigt som han väste fram vilken idiot jag var. Jag är patetisk och självisk som pga mitt nya jobb förstört vår familj. Jag har valt ett jobb framför familjen och detta ska jag stå till svars för. Sällan som jag har haft sådant pulspåslag och faktiskt blivit rädd som ikväll. Jag önskar mig en fin relation som mina barn kan lära av och skäms över allt jag väljer att stå ut med. Jag vill bort men inte utan mina barn på heltid, de ska inte behöva vara ensamma med en instabil pappa.

User37399
ons, 2024-09-11 - 23:20

@Faith
Nu sätter du stopp!

Annars får du låta barnen bo hos någon annan.

Kontakta polis, social och förskola imorgon.
Anmäl.

Det får inte gå en dag till.

Orkar/vågar du inte så låt den ta över.
Kvinnojour är också ett alternativ.

Gör det direkt utan vidare funderingar. NU

Spara bevis, inspelningar om det finns.
Berätta för alla - kollegor släkt vänner.

Men diskutera inget alls med mannen ifråga.

has
tors, 2024-09-12 - 10:45

@Faith jag blir riktigt orolig för dig och dina barn när jag läser det du skriver.

Min erfarenhet är att ju längre sjukdomen fortskrider desto mer påverkar den alkoholisten. I vårt fall blev tiden då alkoholen var helt styrande rätt så kort, men jag märkte ändå att min mans humör blev mer och mer svajigt. Han skrek och reagerade med ilska oftare och oftare, även när han inte hade druckit.

Efter han blev nykter har han beskrivit det som ett resultat av den enorma inre stress den som är sjuk i alkoholism ständigt bär på. Planerandet för när, var, hur den ska dricka. Skammen för att det blir som det blir. Irritationen för att andra ”står i vägen” för drickandet osv.

Impulskontrollen blir sämre. Personen är inte längre ”sig själv”.

På det du skriver låter det inte som att ni är på väg mot något bättre, snarare som att det skulle kunna spåra ur helt.

Sök hjälp för egen del. Berätta för andra så du har någon att vända dig till om det blir akut.

Förstår så väl att det känns omöjligt att välja annorlunda. Och om du inte klarar att lämna, börja ta små steg genom att öppna upp och be om hjälp!

Håller med @bella70, så här kan du inte ha det! Det är inte din man du ska prata mer med nu, utan andra friska vuxna som kan hjälpa dig.

Verkligen - Ta hand om dig!

Jenny
tors, 2024-09-12 - 14:11

@Faith välkommen tillbaka och tack för att du delar med dig av det svåra som hänt och händer dig.

Det märks verkligen att du har en enorm omsorg om dina barn och fullt fokus på att hitta en lösning som blir bra för dem. Du har så kloka tankar kring deras behov, att de inte ska behöva vara själva med en instabil pappa, att de ska få växa upp i trygghet och med sunda vuxenrelationer runt sig.
Du är rädd för att lämna för att du ser en risk att dina barn får det sämre då. Och samtidigt blir de kvar i allt det som händer här och nu om du stannar.

Att leva med hot och våld är något som ingen ska behöva vara med om, varken du eller dina barn. Vi vet att barn som bevittnar psykiskt eller fysiskt våld tar skada av detta och riskerar att utveckla psykisk och fysisk ohälsa. Att utsätta någon annan för våld när ett barn är närvarande är numera även betraktat som att begå ett brott mot barnet.

Som vuxen kan det vara svårt att ta sig ur sådana här situationer på egen hand. Efter en tid blir våldet normaliserat och man anpassar sig på olika sätt. Det är verkligen en styrka att du skriver här och berättar, det tänker jag kan vara ett viktigt första steg för att komma vidare och börja agera. Hur ser ditt stöd ut kring det här? Finns det någon runt dig som vet om läget?

Det finns professionellt stöd att få, och du har fått en massa konkreta tips från andra användare om var du skulle kunna vända dig. Vad tänker du själv om det? Vad skulle kunna vara ett alternativ för dig just nu?

Ta hand om dig,
Jenny på Alkoholhjälpen

Quila
sön, 2024-09-15 - 17:23

@Faith
Hej
Jag är helt ny här på detta forum. Läst det du skrivit o de svar och råd du fått. Du ska ta de råden på allvar! Bella70 ger dig många bra förslag.
Dina barn mår absolut inte bra när pappan är beroende o nu även har ett ilsket beteende! De ser o de känner av mer än man kan tro.