Hej!
ugh, var ska jag ens börja.
Jag är 25 år idag och har levt med missbruksproblematik i min närhet sedan jag var ca 13, då min pappa gjorde en gastric bypass med grava alkoholproblem som följd. Hans riskbruk var välkänt innan dess, men det eskalerade efter hans operation. Vår relation är grovt skadad idag, han har inte varit snäll mot mig under perioder. Idag lever han på stödboende då han blev vräkt från sin lägenhet förra våren. Han går behandling för alkoholmissbruket samt rehabilitering efter en stroke förra sommaren. Påstår sig vara helt nykter nu, men jag tvivlar. Sammanfattningsvis: relationen till min far har traumatiserat mig under hela min tonår, och jag har fortfarande mycket saker jag behöver bearbeta.
Nu till mitt primära problem: min mamma dricker också, har gjort i flera år, men är fortfarande i smyga-stadiet. Mamma och pappa separerade när jag var väldigt liten, så de har ej bott tillsammans under tiden pappa missbrukat. Mamma har varit ett enormt stöd för mig under hela min uppväxt och särskilt under tonårstiden när allt var som värst med mitt eget mående i relation till pappas drickande och beteende. Just därför, för att hon varit den enda i världen jag känner att jag kan lita på, har det tagit emot något så enormt att erkänna för sig själv att hon också har problem. Problem som bara eskalerar!
Jag misstänker att hon druckit nu i ca 7 års tid, säkert längre. Det är en lång tid! men ingen annan i familjen har vågat säga något, prata om det.
Jag har konfronterat henne, hon har "erkänt". Hon har fått hjälp via företagshälsan, jag trodde hon skulle börja gå på möten (AA) men sedan hände i n g e n t i n g. Hon är i en sådan förnekelse av sina problem och det gör så ont att se någon man älskar så oerhört mycket bara gräva sig djupare och djupare ner. Jag ser att hon inte mår bra, varken psykiskt eller fysiskt. Hon har enorma sömnproblem, och jag vill bara skrika till henne: "JA MEN FATTAR DU INTE ATT DET ÄR ALKOHOLEN SOM GÖR ATT DU INTE KAN SOVA??" för det är ju så.
Jag har varit arg på henne om hennes drickande en enda gång ansikte mot ansikte, och direkt efter mådde jag så fruktansvärt dåligt. Jag vet ju att hon inte valt att dricka, jag har djup insyn i hur missbruk i allmänhet och alkoholmissbruk i synnerhet fungerar, men det är också det som skrämmer mig. Jag vet att hon är fast...att hon inte kan sluta av egen fri vilja och jag vet också att utifrån hur dåligt hon mår nu kommer hon inte söka hjälp självmant.
Jag ser hur hennes hälsa blir sämre dag för dag. Hon är inte gammal, precis fyllt 46, men jag är livrädd att förlora henne i förtid. Jag vill att hon ska förstå riskerna...den ökade risken för all sorters cancer, hur hjärncellerna dör, hur hennes lever skadas, hjärtat...jag får panik bara av tanken av att hon ska bli sjuk, och om hon inte slutar så kommer hon bli det tillslut. För att inte tala om hur hennes mentala hälsa påverkas.
Vad ska jag göra? Hur pratar jag med henne för att motivera till att hon ska söka adekvat hjälp? Jag tror hon måste in på avgiftning för att kunna sluta dricka, sen behövs det nog sättas in medicinering och ordentlig samtalshjälp. Men hur fan ska jag få henne att inse att hon behöver göra allt detta? Jag vet att jag inte kan tvinga henne eller ställa ultimatum, eller kan jag?
För så som det är nu, jag orkar inte mer. Och mina småsyskon...nej det är för smärtsamt att ens tänka på, men jag tänker på det nu och söker stöd.
Tackar det allra hjärtligaste för alla former av svar (det är välkommet med svar från "andra sidan").
Allt gott.