@Geggan Nej, vad hemskt och tråkigt😢. Bra att han vill kämpa och inte ger upp. Tänker också att det är viktigt för dig att få stöd för att orka vara stöd för honom och att få stöd för dig själv. Alkohol kommer inte att göra det bättre, bara sämre, men det vet du. Massor av kramar och försök ta hand om dig❤️

En otroligt jobbig situation du är i nu ! Ta emot all hjälp du kan nu för din egen skull, det har du igen i det långa loppet. När min far fick cancer så var jag aktiv alkoholist vilket jag ångrat så många gånger. Mitt stöd till honom var ju obefintligt och jag söp bort alla känslor.
Nu har en väninnas pappa leukemi och där finns inget att göra längre MEN jag kan stötta henne med alla mina sinnen utan blockering av spriten. Likaså har en äldre bekant div allvarliga sjukdomar som kan sluta hur som helst men han undviker all hjälp eller stöd och det kan jag acceptera. Jag hade nog inte kunnat se det på samma sätt som aktiv alkis.

Lite offtopic kanske : Jag har med åren blivit allergisk mot ordet cellgift. Det ger så obehagliga vibbar ! Jag använder ordet "Cytostatika" som fritt översatt tolkas som "Livsrum" <3 Eller när jag pratar med utländska vänner : "Kemoterapi" som låter mer vetenskapligt.

Ta hand om dig och fortsätt med dina rutiner som skapar en stabilitet i det som händer nu !

Kram !!

Tack alla för stöd. Det känns bra. Det jobbiga är att man kommer på viktiga frågor först efteråt. Den första läkaren sa att han skulle få antikroppar, den andra inte och då undrar jag varför inte? Det är väl det som är framkant i behandling nu och kan förlänga liv? Ja ni hör- blir lite manisk. Försökte kontakta cancerkompisar men får inte inloggning att funka. Skall leta vidare.

Åh så tråkigt besked, Geggan. Förstår om ni är lite chockade nu. Det är ju helt omöjligt att ta till sig informationen och ställa frågor i det läget. Hoppas ni hittar möjlighet att göra det i efterhand. Skönt ändå att sambon är inställd på att kämpa.
Skönt också att du verkar så stabil i din nykterhet. Hur tufft det än är att leva i det här nykter är det 1000 gånger bättre än att dränka sorgerna. Jag har sällan känt mig så levande som när jag slutat dricka och min pappa blev svårt sjuk. Det var jättejobbigt såklart, men jag var oändligt tacksam över att jag var nykter i det läget. Man behöver ha alla sinnen klara tycker jag. Sen är maktlösheten och ovissheten skitjobbig, men att dricka gör inte saken bättre.
Håller tummarna för er!

@majken_r @Sisyfos tack för stöd. Glad för det- äkta tröst. Ja, jag är glad att jag är nykter. Tänker också att mitt i allt, hur det än går så är detta en viktig erfarenhet som sätter mig i förbindelse med mycket av själva livets villkor. Vi är också extra rädda om varandra, kramas mycket, glada åt att vara tillsammans.

Bästa @Geggan så tufft för dig/för er❤️Även om man kan räkna med att få det beskedet är det ändå en chock, tänker jag.
Hoppas att det löser sig med inlogg t cancerkompisar. Tveka inte att ta kontakt med Cancerfondens stödlinje. Kollade telefonnummer som är 010-199 10 10 telefontid mån, ons - fre 9 -16 och tis 10 -16. När jag behövde stödet så fastän att de inte kände till det som var individuellt med min systers och min mans sjukdom så var det som om de verkligen visste. När jag tyckte att omgivningen inte förstod då förstod dem och dem förstod även att omgivningen inte förstod. Vet inte hur det är för dig men skulle jag hamna i samma situation igen då skulle jag be om hjälp för jag tror inte att omgivningen förstod hur trött och hur tufft det var. Så mitt råd är be om hjälp om det finns ngn som du kan be om hjälp med. Allt det bästa t dig och din sambo🥰

Så strongt och bra att du är nykter💪🏻

Varm innerlig kram 🥰

Tack @Varafrisk ! Ja, det var väl nån sorts chock. O som alltid i såna tillstånd så går allting upp och ner, liksom utan styrsel. Igår vid gott mod, tänkte att det j ha är kommer vi att klara. Idag är jag fött ett lismande trött, känner inte igen mig själv. Helt orkeslös. Nå, vi åker till landet på en vecka i övermorgon. Längtar efter att få vara lite med barn o barnbarn. Väldigt konstigt att tänka tanken: ska jag bli ensam igen? Ja, det är en underlig dag idag. Som ett sorts avstånd mellan mig och allting.

Livet som canceranhörig är verkligen paradoxalt. Mot fonden av allt hemskt är jag ändå glad att ha gått ner ytterligare ett halvt kilo i vikt, sammanlagt 7,5 kg på nio veckor. Och sådär är det hela tiden. Han vill ju leva som vanligt så vi myser och gnabbas med morgonkorsordet osv osv. Idag skall han dra ut två tänder, preventivt inför strålningen. Jag skall äta lunch med kära syskonbarn som är i stan. De har valt min gamla stamkrog där jag har druckit sååå mycket vin. Men nu är det ny ägare och ny inredning. Den trötta gårdagskvällen piggades upp lite av svenska fotbollsdamerna! Allt är helt enkelt lite knasigt.

@Geggan Känner igen mig så mycket i vad du skriver i livet som anhörig till en cancersjuk man. För mig var det dom en berg- och dalbana.

Jag håller tummarna/ber att din sambo ska svara bra på den behandling som han ska få🙏🏻

Kramar av styrka till dig🥰🥰

@geggan jag tror att det är som det ska. Allt i en blandning som inte tycks logisk- men en så allvarlig sjukdom är allt annat än logisk. Såklart du ska glädjas över halva kilon och gnabbas över korsordet. Det finns en tid för allt. Att orka stå mitt i livet och leva det, med allt vad det innebär är inget annat än stor levnadskonst. Kram 😍

Just så är det @Se klart . Det gäller bara att hänga med i svängarna . Under eftermiddagen var jag stand by för hans behov efter tandläkare men han tog en lång promenad o planerade middag m kompis. Sen blev han såklart ändå trött o fick ont o vi åt tillsammans. Anar att det kommer att bli mycket så. Upp och ner. Jag är ännu helt ovan. Vi brukar vara väldigt samspelta med våra planer. Men nu finns det en tredje faktor- sjukdomen.

Nu är vi på landet en vecka innan strålbehandling börjar. Otroligt skönt. Havet. Bada. Liten båtutflykt till kobbe idag. Känns bra att liksom ladda för tuffare tider. Min kära sambo spelar mkt gitarr, också som för att lägga upp lager. Mitt enda problem är att jag är lite yr, kristallyrsel som spökar. Föll igår. Påminner mig om förra sommaren då jag drack hela tiden och ramlade illa flera gånger.

Nu har han åkt, för en massa förberedelser. Jag stannar på landet en vecka till. Dödstrött. Känns som om jag bara faller ihop nu när han har åkt. Oro, tankar på hur allt skall bli. Hur annorlunda allt är. Han är ju handikappad efter operationen. Och kommer att vara ännu värre efter strålning och cellgift. Saknar den gamla killen från förr. Men nu är allt förändrat, det kan inte hjälpas. På ett sätt värre än om man blivit sjuk själv. Jag är samma men allt är annorlunda. Håller ändå hårt i mina två beslut- inte dricka och hålla min matrutin. Kommer däremot att gå o lägga mig klockan åtta.