När hjärtat säger en sak och huvudet en annan. Levt de senaste 4 åren med vad jag trodde/tror är mannen i mitt liv. Vi rusade fram och skaffade en mindre gård tillsammans, hästar och katter. Alkoholen har legat som ett litet monster under sängen som tittat fram lite då och då till en början. De senaste 2 åren har den varit framme konstant. Värst har det senaste halvåret varit då det har varit dagligen.
Jag har gång på gång gett honom chanser, bett honom att sluta, grälat på honom. Gick så långt att jag ringde hans pappa och bad om hjälp, först då tog han modet till sig och började ta emot hjälp och gå på möten. Här kan man tro att allt är frid och fröjd, men så hände det återfallet. Återigen blev jag besviken arg och ledsen. Denna gången resulterade i att det blev en orosanmälan på mina barn. Blir arg ledsen och besviken på mig själv att jag inte gjort något tidigare. Fast å andra sidan har jag ju det. Det kommer fram att han har varit utan körkort det senaste 1,5 året då det tydligen blivit återkallat som jag inte vetat om.
Nu har jag bett honom att flytta för tre veckor sen han gjorde det utan några protester men känner att jag inte vet om jag har gjort rätt?! Detta har resulterat i att jag måste varannan helg flytta för att han ska kunna ha tillgång till huset med sin dotter. Det är en jäkla soppa.Här kommer kriget mellan hjärnan och hjärtat, jag har ju känslor kvar för honom men vet inte om jag kan stanna och om jag kan lita på honom igen. Vad hade ni gjort?

@Saber en orosanmälan är ett tecken på att systemet fungerar som det är tänkt. Se det som ett stöd. Om utredningen visar att barnen behöver stöd i sin familjesituation är det lättare att få det med en orosanmälan i grunden.