av Ecatrina

Ecatrina
sön, 2022-11-06 - 13:05

Exakt @Snödroppen . Väggarna som kryper närmre och närmre. Jag har åkt iväg ensam, behövde få luft och komma bort. Jag tar till mig ditt råd, ska samla ihop mig och sen börja planera. Barnen måste skyddas från detta och det är inte det lättaste. Önskar att vi hade anhöriga (finns tyvärr inga morföräldrar eller liknande) att åka till. Men nu är det som det är. Vet att han inte kommer flytta ut nu på direkten och jag KAN inte lämna barnen där. Så måste planera och göra det bästa av situationen trots vi bor under samma tak. Men det är svårt. Det är hemskt. Det är så tragiskt att han inte förstår hur illa det är. Idag sa han att nåt om att ”jag hämnas för att…” och så tog han upp en mindre händelse som skett i nutid. Som om problem en inte finns utan att jag bara hittar på dem för att ”hämnas” på honom. Hans resonemang skrämmer mig, som jag skrivit innan ser jag nu att han är så mycket sjukare än jag trott. Tycker synd om honom och vill hjälpa. Men först måste jag hjälpa mig och våra barn. ❤️

Hillevi
sön, 2022-11-06 - 13:39

@Ecatrina vad bra att du åkt iväg en stund, och du kommer hitta plan och väg. Såg vad du skrivit ovan och mannens meddelande, och en tanke - att det inte är så att en som anhörig står och tittar på medan ens anhöriga dricker, utan det drabbar en själv/barn eller vilka det nu finns i närheten. Lever en tillsammans är det ju inte som att den drickande är ett autonomt subjekt i rymden, allt som görs spiller i och över på andra. För mig blev det så att expartnerns drickande gjorde mig illa, för det satte en sunkig och destruktiv nivå, fr.a. på alla helger och ledigheter. Det drog mig nedåt. Och partnern var helt uppsnurrad kring drickat. Tror det finns ett rum för en själv att öppna, som handlar om att säga nej tack till det liv som erbjuds med partner + alkoholen. Börja fundera kring och inreda det rummet. Ens partner kanske tror det står "ultimatum" på den rumsdörren, medan det i själva verket står "mitt jag", känslor, tankar, drömmar, omsorg och behov. Ja, det blev lite flummigt, men det jag vill komma åt är att det enda en vill är väl att få lite lugn och tro och trygghet, och att det sällan blir så medan en dricker, och drickandet överskuggar och skjuter undan de andras (i någon mening) liv.

Och alla goda tankar till dig och pepp och du och barnen är värda det bästa :-)

Ecatrina
sön, 2022-11-06 - 15:30

Så bra skrivet @Hillevi . Klokt. Jag ska hitta mitt rum, en väldigt stärkande bild du målade upp för mig.
Ja, just nu är jag hos några vänner som är borta över dagen. Distans just nu var nödvändig. Kommer åka hem senare, för barnens skull. Vill inte skrämma dem och skapa dramatik inför dem.
Min största önskan är att skilsmässan ska skötas på ett moget sätt, med barnen i fokus. Den största rädslan inför tanken på skilsmässa är att han kommer svartmåla mig inför barnen och sin familj. ”Det var mammas fel att det blev såhär, det var HON Som lämnade mig”. Jag är också rädd att han kommer straffa mig ekonomiskt, han har bättre förutsättningar att hitta ett annat boende, få lån etc än vad jag har. Men jag fortsätter smida min plan och hålla mitt sinne så klart som möjligt. Jag känner mig säker på att jag kommer gå stärkt ur detta och att jag kommer bli en mycket mer närvarande och glad mamma (och människa överlag) om jag börjar fokusera på mig själv.

Ecatrina
sön, 2022-11-06 - 15:30

Så bra skrivet @Hillevi . Klokt. Jag ska hitta mitt rum, en väldigt stärkande bild du målade upp för mig.
Ja, just nu är jag hos några vänner som är borta över dagen. Distans just nu var nödvändig. Kommer åka hem senare, för barnens skull. Vill inte skrämma dem och skapa dramatik inför dem.
Min största önskan är att skilsmässan ska skötas på ett moget sätt, med barnen i fokus. Den största rädslan inför tanken på skilsmässa är att han kommer svartmåla mig inför barnen och sin familj. ”Det var mammas fel att det blev såhär, det var HON Som lämnade mig”. Jag är också rädd att han kommer straffa mig ekonomiskt, han har bättre förutsättningar att hitta ett annat boende, få lån etc än vad jag har. Men jag fortsätter smida min plan och hålla mitt sinne så klart som möjligt. Jag känner mig säker på att jag kommer gå stärkt ur detta och att jag kommer bli en mycket mer närvarande och glad mamma (och människa överlag) om jag börjar fokusera på mig själv.

Hillevi
sön, 2022-11-06 - 20:28

@Ecatrina helt övertygad om att allt på sikt blir bättre då kraften inte rinner iväg. Och rörande ultimatum - det en deklarerar är ju en gräns för vad en orkar. Alltså nu går det inte längre ifall det inte blir en förändring. Den andra vuxna människan har då att hörsamma detta, eller låta bli. Att recensera en gräns (mitt ex var utmärkt på detta) och underkänna den, för att t.ex. få fortsätta att dricka, ändrar ju inte känslan eller fakta (ens trötta lekamen och psyke, att ännu en alko-helg känns stressande och dödstrist att tänka på). Det jag famlar efter handlar om gränser och respekt för dem. Kanske: jag kan inte tvinga dig att sluta dricka, men jag kan veta själv vad jag orkar och vill. Och det är hit men inte längre, för att det inte finns mer kraft att hiva in i - och faktiskt - en annan persons alkoholproblem. Och i många fall, även andra problem under och kring.

Önskar dig en god vecka, och allt som är bra, och ett eget rum där luften är klar!

Ecatrina
tis, 2022-11-22 - 08:23

Vill bara skriva av mig lite.
Det har nu gått ca 3 veckor sedan min man drack senast. Vi har gått i parterapi och pratat om hans drickande för första gången tillsammans med en tredje part. Första sessionen var extremt laddad. Efter att ha meddelat honom att jag kommer skicka in skilsmässoansökan om han inte slutar att dricka hade han nästan inte pratat med mig på en vecka.
Efter första terapisessionen kände jag en viss lättnad, terapeuten ställde rätt frågor och vi båda fick berätta hur vi upplevde det. Givetvis upplevde min man MIG som svikaren, som ställer krav och vill kontrollera honom. Ett ofantligt svek mot blixt honom. ”En kniv i ryggen” och ”som en blixt från klar himmel”. Suck.
Det gick ytterligare ca två veckor och han har fortsatt vara nykter. Men vi har inte pratat om alkoholen, om ”elefanten i rummet”. Jag har sakta börjat känna ett hopp, ett lugn i att han kanske förstått vad hans drickande gjort ens mig och vår relation. Jag har känt en ömhet för honom, sagt att jag älskar honom. Vi har inte grälat utan , som jag tolkat det, kunnat samarbeta och jag har kunnat räkna med honom. Jag har inte kunnat ”berömma” honom då jag märkt att han blir sur om jag antyder att jag är tacksam för hans avhållsamhet. Han har ju inga problem så varför ska han tackas?! Jag har varit tyst och visat honom på andra sätt att jag är tacksam.
Och så i går var det dags för vår andra terapisession. Jag var förväntansfull, såg fram emot att få berätta om den positiva skillnaden som det inneburit. Hur mina känslor gentemot honom förändrats till det bättre. Om min lättnad och om mitt framtidshopp.
Jag berättade detta för terapeuten inledningsvis. När det var min mans tur kom bomben (vad NAIV jag är som trodde någonting annat inser jag nu i efterhand).
Han är fortfarande DJUPT besviken på mig för att jag ställt ett ultimatum och HOTAT med skilsmässa. Om nån ska bestämma över hans alkoholvanor så är det HAN och inte jag. JAG har svikit honom och enda anledningen till att han är nykter är för att jag hotat med skilsmässa.
Ännu en gång brast mitt hjärta.
Det enda positiva är att terapeuten fångade upp honom och frågade om han kan tänka sig komma ensam nästa gång för att prata om drickandet. Om vilken FUNKTION alkoholen har i hans liv. Han gick med på det.
Samtidigt fortsätter han förminska problematiken, ljuga om hur ofta han dricker (”bara några glas på fredagar och några på lördagar”). Känns som om INGET av det jag förklarat för honom fastnat.
Är livrädd för att hans ljugande och förnekande kommer fortsätta även om han går i enskild terapi. Inför terapeuten sa han återigen att han älskar mig och VILL fortsätta leva med mig, jag kontrade med att jag känner en total avsaknad av kärlek. HUR kan han älska mig när han ser hur ledsen och förstörd jag blir av hans beteende? ”Som en blixt från klar himmel”. Hur kan han säga så när jag i över 10 års tid har försökt prata med honom, skriva till honom, vädja till honom!
Idag känns de positiva känslorna långt bort. Även om han i praktiken inte dricker handlar den störtats smärtan om att han inte vill förstå problemet.

En dag i taget. Skönt att få ur mig lite…
Kram till er alla fina människor här på forumet. ❤️

Åsa M
tis, 2022-11-22 - 16:32

Förstår att du blev chockad. Jag tror inte man ska förbise hur tätt alkohol och skam är sammanvävt. De 10 år som du upplever att du försökt NP honom har han kanske uppfattat helt olika? Att du varit "tjatig"? Att du varit "tråkig"? Allt är en del av att han inte ser sitt beroende eller kan erkänna det ens för sig själv.

Ecatrina
tis, 2022-11-22 - 18:34

Säkert har du rätt i att han genom åren uppfattat mig precis så @Åsa M. Inser att jag inte ens vet vem han är egentligen, innerst inne, trots alla våra år tillsammans. Alkohol har alltid varit en stor del i åtminstone hans liv, jag har aldrig någonsin sett honom nykter såhär många dagar i rad. I hans familj dricker man vin till maten varje dag, det fick jag snabbt lära mig när jag blev en del i den familjen. Till saken hör ju också att både min mans far och farfar faktiskt var alkoholister. Men de båda var den ”skötsamma” varianten, den som jobbar och tjänar bra med pengar. Men som också haft en biroll i sina barns liv och som utan minsta huvudbry lämnat över ansvar kring barn och hem till sin fru. Jag ser mönstret nu. Min man agerar på exakt samma sätt och jag, jag har valsat med. Varit öppet förbannad på honom ofta men jag har också torkat upp hans piss och städat bort vinglas så att barnen ska slippa se på morgonen. Gömt undan alkohol. Vaknat när vi sovit borta och hjälpt honom in på toa.
Trodde nog verkligen att allt skulle förändras när vi fick vårt första barn, trodde inte jag kunde välja en bättre pappa till mina barn. Och han SKULLE verkligen kunna vara den där pappan också, om han lärt sig att hantera sina känslor på ett annat sätt än att bedöva med vin. Om han kunde PRATA. Berätta vad som pågår därinne.
Terapeuten sa att jag måste låta min man få chansen nu, chansen att undersöka sitt alkoholbehov på egen hand, jag vet att hon vill hjälpa och inte skrämma bort honom. Inte välja ”min sida”. Samtidigt är det så j…la svårt att sitta och lyssna på hur JAG svikit honom! Att HAN inte litar på MIG! Att HAN upplever att jag inte ställer upp för HONOM! Jag som tagit hand om våra barn varenda natt på egen hand i 12 års tid, jag som styrt upp rutiner, haft alla kontakter med skola och förskola. Jag bad min man ge ett exempel på en situation där han upplever att jag inte ställt upp. Det kunde han inte på rak arm. Terapeuten sa att det nog var en ”känsla” hos honom.
En känsla ja. Hur i hela världen kan han själv tycka att mitt ”svek” (vad det nu är) stor i paritet med hans?! Jag vet, skammen. Förnekelsen. Jag vet. Det är bara så ovärdigt att sitta och vara ”slaskhinken” när det är HANS beteende som trasat sönder allt!

Den stora olustkänslan tonar sig upp inuti mig gång på gång. Kommer han NÅGONSIN att förstå?! Just nu kan han lika gärna dricka för min del, bara han FÖRSTÅR och respekterar MINA känslor inför det! ”Förlåt för att jag dricker, jag HAR ett problem! Jag behöver hjälp, jag vet vara inte hur!” De orden hade fått mig att överväga att stanna kvar och stötta honom. Det hade visat att han är ledsen för att han trasat sönder alla mina drömmar om hur en familj ska vara.
Situationen som är just nu; att han förvisso inte dricker, men han tycker att jag mer eller mindre förstör hans liv genom att ”tvinga” honom att vara nykter känns faktiskt mycket värre. Låter det konstigt eller förstår ni hur jag känner i detta?

Återigen, det är guld värt att få skriva här. Vet inte hur många som orkar läsa mina långa texter, men de fina kommentarer jag får känns så tröstande. Och att skriva av mig hjälper för stunden.
❤️

Ecatrina
tis, 2022-11-22 - 18:55

Tillägg: min man sa också att han vill kunna går ut och ta ”en öl” med sina kompisar även i framtiden. ”Visst, jag kanske kan sluta dricka så mycket här hemma men du verkar ju kräva att jag ska bli HELNYKTERIST för resten av mitt liv, och det känns inte OKEJ att du kräver det!”
Efter den kommentaren blev jag helt ställd. Och rädd. För om jag ”går med” på det, att han inte får dricka hemma men däremot då och då vid ”festliga tillfällen” (dvs alla sociala sammanhang, julafton, nyår, middagsbjudningar etc), vad händer då? Kan jag acceptera att han börjar dricka ”normalmycket” och kan jag tycka att det skulle vara ok?
Jag vet svaret själv. Nej. Jag hade önskat att vi hade kunnat dela en flaska vin ibland han och jag. Gått ut på middag ihop. Skålat i bubbel när vi har något att fira. Men jag är också villig att själv bli helnykterist för hans skull. För en alkoholist kan väl aldrig förstå det egentliga problemet även om hen ”drar ner” på alkoholen? Eller? Är hans önskan vansinnig eller är jag faktiskt för hård i mina krav? Någon som har erfarenhet av positivt slag där en alkoholist faktiskt lär sig dricka måttfullt och hålla sig där?

Snödroppen
ons, 2022-11-23 - 11:30

@Ecatrina
En alkoholist kan inte hantera alkohol, det enda jag har hört är att det behövs total avhållsamhet.
Om han hade varit frisk så hade han ju förstått hur alkoholen skadar honom, hans liv, hans älskades liv, hans barns liv men det är vad jag tror de flesta upplevt.
Han vill ha kvar alkoholen, frågan är om du vill ha kvar honom då?
Man kan alltid hoppas att samtalen hjälper honom till insikt men om jag ska vara ärlig så låter det som att han utifrån det du berättar inte riktigt är där än.

Marsvin
tis, 2023-01-03 - 11:00

Jag bestämde mig för att bli medlem här när jag läste ditt inlägg. För en knapp vecka sedan gav jag min man samma ultimatum som du. Antingen söker du hjälp eller så skiljer vi oss. Imorgon ska han gå på sitt första AA möte.
Min situation är oerhört lik din. Vi har tre barn, bra jobb och bra ekonomi. Har levt ihop i 17 år. Hans drickande blev ett problem för några år sedan, då det övergick till dagligt drickande. Jag misstänker även att han dricker mer än vad han visar, i smyg.
Jag är precis i början av min process i det här. Just nu är det mycket sorg och ilska. Jag känner mig lurad på vårt liv tillsammans.

Lora
ons, 2023-01-04 - 19:07

@Marsvin Så här i efterhand kan jag förstå er. Har själv klarat det mesta som jobb, semestrar osv även om alkohol flödat. Nu 5 år senare ser man saker på ett helt annat sätt. Även jag var förbannad på min sambo när det begav sig. Han var den som synliggjort mitt drickande. Fy, vilken otacksam roll! Verkligen
Vårt förhållande blev bättre ganska snabbt. Mitt mående likaså. Det enda jag kan säga är att står man ut så får man nog en bättre människa att leva med än den man var innan drickandet tog fart. Detta för man tvingats rannsaka sig själv på massa plan. Bered er på rock n roll under en period framöver. Det går inte i en handvändning. Tror dock att redan efter 3-6 mån börjar en människa smyga fram som går att älska. Det är som sagt ingen rak stig och graderna i helvetet kan nog se väldigt olika ut. Beroende på hur gravt missbruk vi pratar om. Ta hand om er!

Marsvin
mån, 2023-03-13 - 08:10

@Ecatrina Det går upp och ner, men bättre i alla fall. Min man började med en vit månad, det klarade han. Han gick på ett möte på AA. Det tror jag avskräckte honom. Det här var i januari. Sedan dess har han klarat att hålla drickandet på en hygglig nivå, helger och i måttlig mängd vilket jag tycker är helt okej. Jag vill själv gärna ha ett glas bubbel på fredagskvällen.
Jag tänker att jag måste låta det gå en tid för att se vad som händer. Tycker att förslagen på "nåt extra gott att äta mitt i veckan" ( vilket är en ursäkt för vin till maten) börjar komma nu. Likaså en öl även på söndagkvällen. Ja, du förstår, en sakta ökning. Så just nu är jag avvaktande kan jag säga.

Ishavet
tors, 2023-03-16 - 12:45

@Ecatrina läst igenom din tråd här och känner så starkt med dig. Så mycket igenkänning. Så innerligt ledsen för det du behöver gå igenom. Kan så känna din smärta och sorg, för jag har stått i liknande situationer med min man. Och jag har varit så rädd för hur det ska sluta. Du beskriver så väl hur det är att stå bredvid den man älskar. Och man slår nästan knut på sig själv för att få den personen att förstå. Man vill så gärna nå fram, måste nå fram. Finns det stunder då din man mjuknar inför dig? Tror du att innerst inne har stunder av tvivel kring sitt eget drickande? Tvivlar på om jag ska ställa dessa frågor, för jag tror du kommit långt i din process att lämna och jag vill inte få dig att tveka eller tvivla på dig själv. Men jag känner så igen mig i det du skriver och i min mans ödmjukare stunder kunde vi ändå hitta vägarna framåt. Allt beror förstås på hur långt den som dricker kommit i sitt beroende… och hur benägen den som dricker är att se sig själv i spegeln och personens förmåga att ta ansvar för sitt. Och på hur långt man själv kommit och hur mycket mer man orkar. Det viktigaste är trots allt att rädda sig själv och sina barn ❤️

Jag beundrar din kraft och klokhet. Jag önskar dig all lycka till i fortsättningen. Fortsätt gärna skriva här. Hur går det för er nu?
Värme och kärlek ❤️