av Berra

Ångesten tar mitt liv...

Westie
tors, 2010-05-06 - 11:10

Berra, Nu tar du av dig offerkoftan med självömkar brodyren och lyssnar på mig!

Du har klarat av att sluta dricka och med alla jävla vedermödor som följer det paketet - DET klarar man inte om man inte har styrka, självförtroende, självkänsla och framtidstro.

Ser du dig i speglen nu och tänker tillbaka hur du såg ut för 2 år sedan skall du nog se att idag är du rakryggad och kan se dig själv i ögonen!

Du har slutat behandla dig illa - dags att sätta ner foten och ta tag i situationen - annars kommer nästa grejj och nästa grejj.
Eftersom ni jobbar inom ett område med spetskompetens så gissar jag att du innehar värdefull kompetens och är betydelsefull för firman - redan där har du några trumf på hand.
Det är inte roligt och man "syter" inför att ta tag i en sådan här situation men tänk då hur lätt det måste vara jämnfört med att ta tag i ditt alkoholproblem!

Lycka till

Skickar 26 silos med råg du skall fylla upp din rygg med!

/Westie

amerika
tors, 2010-05-06 - 13:49

Hej alla ni
Jag försökte skriva igår men tydligen misslyckades det, eftersom jag inte hittar min text. Jag försöker igen, har läst era inlägg ett tag, underbart att se att man inte är själv. Tyvärr har jag inte kommit så långt som flera av er (Berra tex). Jag måste sluta NU, mår väldigt dåligt och vet alltför väl vad det beror på, det "röda giftet". Hjälp mig att avgifta mig! Jag är en kvinna som fyller 50 i höst känner att jag behöver er.
Stor kram till er alla
Amerika

vana
tors, 2010-05-06 - 16:21

välkommen amerika.Jag gick in här den 20 juli förra året o har snart varit här ett år,o nykter ett år.jag hade bestämt mej.men även om man är osäker inför sitt beslut så har du kommit alldeles rätt tror jag.Läs o skriv,mycket o ofta jag har fått o får jättebra support här.

lillablå
tors, 2010-05-06 - 16:48

amerika,
jag har hållit till mest på sidan för de som har anhöriga som dricker, och vill hjälpa till, men det har varit oerhört värdefullt för mig att få skriva av mig, få bokstäverna att bilda ord av tankarna, och få stöd och råd av andra i samma situation... kanske ska du starta en egen tråd, för din egen skull, så att du också kan få lite konkreta råd, stöd, ett varmt ord ibland och också gå tillbaka och läsa om vad som rörde sig i ditt huvud för en vecka sen, en månad sen och se hur du utvecklas... värmen och omtanken här är fantastisk!
och om berra, mamma-kvinna46, vana, adde och resten av gänget har klarat sin resa, så klarar du din!
kram!

lillablå
tors, 2010-05-06 - 16:50

och du förresten Berra, har du tänkt på hur många det är som börjar skriva just i din tråd? du betyder så vansinnigt mycket för många! tänk att typ 104 personer just nu tänker på dig, håller tummarna för dig, och skickar lite kraft och energi, till dig och bara dig!
kramkram!

Märta
ons, 2010-09-01 - 18:15

Hej Berra

Nej, det finns ingen klitoris i ditt huvud, sorry. Du tänker kanske med ett annat huvud? Skämt åsido, ibland tror jag det kan vara klokt att fundera på vad som är problemet och vem som äger det? Det finns alltid såna där vidriga energislukare och parasiter i ens omgivning, det gäller att identifiera dem och hålla dem kort. De har en enastående förmåga att lukta sig fram till såna som gärna "bistår" dem på olika sätt. Jag avskyr såna människor men de är bara att gilla läget; de finns och det jag kan göra är att se till att de inte suger sig fast i mig.

Kramkram/ Märta

Berra
fre, 2010-05-07 - 10:12

Hej!

...nu vet jag inte vad jag ska skriva om, det är liksom helt "tomt"...
Först av allt vill jag tacka er alla för allt "push", det känns lite bättre av det, ...tack!

Mina inre "stormar" har mojnat något, men jag är fortfarande helt sänkt...
Min inre kamp är utslagen och har givit upp allt hopp...

Kroppen har gått in i något "säkerhetsläge", någon form av överlevnadsinstinkt...
Det jag i stort sett koncentrerar mig på ...är att fortfarande andas...
Fast jag skulle vilja hålla andan för att hålla emot allt det där andra...

Det där andra som inte finns enligt shrinken, men som finns alldeles tydligt i min värld...

Jag önskar att alla kunde få känna känslan någon vecka eller dag, för att kunna förstå...
Hur man känner sig fängslad i sin egen kropp, fjättrad till sorg...
Det allra enklaste av glädjeämnen skänker mig ingen energi alls längre...
Jag tittar ut genom fönstret på naturen som börjar ta fart därute, men det skänker mig inga positiva vibbar ens längre, det är grönt, men ändå "grått"...

Jag har gått i elektronikaffärerna för att söka lite hoppfullhet, lite inspiration...
Men det kittlar inte mina sinnen, de är liksom helt avtrubbade, avstängda i väntan på reparation!
Hela min lekfullhet är satt i läge halt...

Jag har inga förväntningar och inga längtor längre, jag bara finns....

Tänk vad små ord kan bli stora, vilka verktyg vi sitter på, tack chefen!

Okej det var inga glada miner idag heller, men det var det enda jag kunde förmedla...
det var det eller ingenting alls...

Trots att det är en Fredag...tjo ......ho!

Berra

Märta
fre, 2010-05-07 - 11:08

Berra

Hur går det för dig? Vet du, vuxenmobbing är fruktansvärt, det är helt overkligt och obegripligt hur människor kan bete sig mot varandra. Men man slutar aldrig att fövånas över människor. Det är lätt att tappa tron på allt men du är en fin människa som ger andra så mycket och som förtjänar mer. Glöm aldrig det

Kram Märta

lillablå
fre, 2010-05-07 - 11:12

Berra,
när jag för ett gäng år sen var inne i en djup depression, kommer jag tydligt ihåg hur jag inte någonsin kunde tänka mig något annat än grått, rullgardiner framför ögonen, trötthet... tanken på att jag någon dag kunde må bättre finns inte... men jag hade fel! och nu när jag mår bättre, trots honom och allt som varit, kan jag inte rikigt komma ihåg hur det var att må så himla dåligt...
det kommer bli bättre. jag lovar dig, det kommer bli bättre! och nu blir du antagligen lite lätt förbannad, "vad vet hon om det.... " =) men jag tror faktiskt att jag har rätt!
ge det ett par dagar att sjunka in, unna dig under tiden lyxen av varma kramar, frukost i sängen, nya lakan för att bli av med smulorna, en kaffe i solen... ta hand om dig! ska tänka på dig i helgen och försöka skicka lite energi! kram!

Berra
tis, 2010-05-11 - 12:00

Tomma tunnor skramlar mest, jo så är det nog...
Fast jag skramlar inte mycket just nu, trots att jag är "tom"...

Tom på energi, framförhållning, glädje och inspiration...

Jo jag finns, men det är inte mycket mer, har egentligen inte så mycket att skriva om...

Läste någonstans att de var svårt för de andra att läsa om de som är "lyckade"....
Känner mig inte så lyckad någonstans alls just nu...

Har blivit "intagen" igen av chefen på möte, inget skäll, mest en massa konstaterande...
Varför vill han fortsätta förnedra mig?, alla ser igenom glasfönsterna till konferensrummet,
sitter med ryggen emot, men alla kan ju se att jag "hänger", och chefen spänner blicken i mig...
Är det för hans eget pondus han visar för alla andra att han inte tolererar de som inte ger allt...

Vad vet jag?? , ...eller vad bryr jag mig?
Jag koncentrerar mig på att överleva, har brytit kontakten med mina närmaste kollegor...
De ger mig "negativ energi", och litar bara på 4 andra personer som ger mig livskraft...
De som "ser mig" och inte ställer mig utanför...
Mail-korgen är tom, telefonen ringer inte längre, ingen vill ha min hjälp längre...

Känner igen personen i spegeln, men bara hans kropp finns kvar, inget av det inre...

Vi åkte iväg på en "myshelg" med ett par andra vänner till en annan stad i helgen...
Och jag kunde för ett par dygn koppla bort mitt vardagsliv, det var skönt...
Men nu är jag tillbaka igen, och min kropp rister...

jag är så tom, så tom att inte ens luften får plats...

Berra

Märta
tis, 2010-05-11 - 12:11

Men bästa du...

Du verkar så ensam just nu. Det är tufft, riktigt tufft, när man märker/känner av processer runt omkring sig men inte har kontroll över dem. Finns det något du kan göra för att påverka din situation på arbetsplatsen? Eller kanske ska du ta en paus därifrån, sjukskrivning? Själv var jag hos min husläkare i dag, sjukskriven en månad till att börja med och det känns helt rätt mot mig själv.

Så här kan du i alla fall inte fortsätta Berra, varken du, dina nära och kära har någon glädje av att du envist biter dig kvar. Vad säger din samtalskontakt? Var rädd om dig, tänker på dig och de dina....

Kram Märta