av Berra

Ångesten tar mitt liv...

Berra
sön, 2011-12-18 - 01:41

Första timmen är slagen på Söndagen, och jag sitter här igen...

Mindre än halva helgen är kvar, och man börjar nästan få lite Måndagsfrossa...
Men det är morgondagen och inte nu'et, som jag lever i...

Brukar sätta mig och fundera vad som är viktigt för mig, och vad är viktigt då..?
Att få befinna mig i nu'et faktiskt, att få vara med just där jag är..
Och mitt sinne finns just där jag befinner mig nu, min hjärna är med min kropp som nu sitter på stolen vid datorn, och jag skriver just dessa rader...

Om jag skulle jämföra med hur mitt tidigare liv skulle ha sett ut...
Kanske jag satt just precis här då också, men helgfull som vanligt....
Efter att ha tankat i mig en halv rötjut'sdunk och fem sex burkar öl, slirig...

Min fru hade då säkert gått och lagt sig i vrede efter att ha varit sur på mig,
för att jag drack som vanligt för mycket och för snabbt....
Jag hade varit sur på henne för att hon var sur, och då hade jag säkert suttit och fortsatt trotsdruckigt mer här vid datorn, och tyckt att hon var en jävla surkärring...
Kanske lagt något bitter kommentar på hennes facebook-sida om att hon är en bitterf*tta,
och sedan tyckt synd om mig själv på min egna FB-sida, att man jämnt är hunsad osv..

Naturligtvis hade jag under tidiga morgontimmarna ångrat detta och kanske sparkat igång datorn igen runt femtiden på morgonen när sansen åter kommit mig tillbaka (med kraftiga svettningar), för att försöka radera alltihopa, och hoppas att ingen av hennes (eller mina) vänner lyckats sett det.
Ovetskapen om detta hade plågat mig under hela Söndagen, plus min vanliga fyllågren och i en stilla förundring om när jag och kärestan ska åter bli vänner igen...
Jag kommer kanske inte ihåg allt vad jag sade till frugan, kanske kommer de mig åter i små (eller kraftiga) minneflaschar med ännu mer ångest som följd...
Jag var då alltför stolt för att be om förlåtelse, och det hade givit henne en fortsatt överläge i vidare diskussioner, alltså höll jag käft, och fortsatte lida...

Som ni märker så fanns det ingen som helst utveckling i detta sätt att leva, det var en dödens återvändsgränd där jag stannat så många gånger..och inte kommit vidare...
Mitt val att bli en framtida nykterist ändrade på detta, och mitt liv gick vidare och utvecklades...

Här sitter jag idag, på samma stol, samma veckodag, samma tid, men nykter och medvetande,
och jag vantrivs inte, utan har närkontakt med mina verkliga känslor, och de känns bra..!
Kan idag inte förstå vad jag sysslade med just då, jag var fångad under ett tvångsmässigt drickande som bara ledde till en massa besvär och ihållande problem...

Har jag inga problem idag då?, jovisst, men inga självförvållade, och mycket mindre till antalet..
Idag har jag självdistans och kan se mig ur ett annat perspektiv, hur mår jag?
Känslosvallningarna förändrades när jag inte kunde skjuta på dem med berusningen,
idag måste jag ta hand om min känslor och inte förneka dem, en omställning i sig...

Hade jag tagit hand om dessa tidigare kanske jag inte hade behövt dricka all denna alkoholen,
därför tror jag att många alkisar precis som jag är känslomänniskor, och flyr bort från sina innersta känslor med alkoholen, flyr bort ifrån sig själva..
Istället för att kunna peka på dem och säga, just här gör det ont, varför inte ändra på dem vid sin källa, istället för att försöka släcka elden vid dess flammor, och inte vid brandhärden..?

Jag tittar mycket på mig själv, och försöker förflytta mitt välmående till det som är bättre,
ibland lyckas jag, ibland inte, men det viktigaste för mig har blivit att aldrig ge upp...
Ger jag upp det som känns bra, kan jag lika gärna fortsätta förnedra och smiska mig själv,
det bästa självdestruktiva medlet jag hittils har funnit heter alkoholen...

Jag kommer nog inte finna fler, eftersom jag ständigt söker efter det som gör mig att må bättre...
Det finns gropar i livets stig hela tiden, efter ett tag kommer man lära sig att inte trampa i dem.

Men...det viktigaste för mig har blivit....att aldrig ge upp!

/Berra

Berra
lör, 2011-12-24 - 11:47

...till er alla....

En innerlig önskan om en God och Vit Jul!

Den kan vara på åtminstone ett sätt vit och det är mer på "platoniskt" sätt, ett förhållningssätt till sina nära och kära, men framförallt till sig själv...
Skapa en lucka för en möjlighet till innerlig kärlek mellan våra själsbundna så kan det bli våran bästa Jul på mycket länge...

Jag har lovat mig själv att jag ska ge den bästa av förutsättningar, vara fortsatt nykter och inte låta julen gå mig i en okontrollerbar bana...

Puss i påsk, kram till Jul!

/Berra

Berra
tis, 2011-12-27 - 00:29

..och det är dags att reflektera över den...

Blev den bra?
Hann jag med mig själv och mina tankar, behövde jag offra någonting???

Ja,ja och nej...
Min jul 2011 är nog den bästa någonsin, kanske har jag sagt detta förut, men då var denna bättre än den förra, en utveckling i sig...
Ingen alkohol, ingen berusning, inte ens av våra gäster, bara ett normalt icke själsvådligt drickande...
Hur gick det tilll?

Kanske var det mitt val att inte bidraga till någon fylla, det fanns så att det räckte, till alla, men jag har gjort mitt val för kvällen...
Behöver inte planera längre än så, jag lever i nu'et och där mår jag som bäst...

Har haft tid att umgås med familjen, släkt och vänner, inte varit stressad inför någonting, däri ligger grunden för min nykterhet, inte stressa...
När jag stressar tappar jag min egna självkontroll, när jag stressar tappar jag omdömet, när jag är omdömeslös är jag korttänkt....

Jag lever i nu'et men kan tänka mig längre fram, ett halvt dygn med bakrus, eller ett par timmar kräkfull också, det räcker, jag minns....
Jag offrar det andra så gärna glömmer, alla nackdelar med att dricka alkoholen, från gång till annan...

Min jul innehöll öl till maten <0,5%, och snapsar till sillen med illagrinande min därtill, alkoholfritt...
Det offrade jag ingenting på, bara en okontrollerbar berusning, det går att gå runt problemen, eller att inte ens göra det till ett problem,
Bara det finns alternativ, eller se till att skapa sådana....

De brukar säga att livet behöver inte göras med komplicerat än vad det egentligen är...
Man kan säga som det är, jag kan inte dricka alkoholen, eller så kan man ljuga...

Min grabb ljög idag när han ville vara ensammen inför sina kompisar...
"Pappa, säg att vi får gäster klockan sju ikväll, och att de måste gå då..."
Ska du dra in mig i dina lögner blev mitt svar, dessutom klantade han sig när han bestämmer träff med andra kompisar på telefon senare på kvällen,
Och de första kunde ha möjlighet att höra detta samtal, klantarsel!

Ska du ljuga måste du göra detta med finess, och göra detta konsekvent inför alla, du måste komma ihåg VAD du har sagt till var och en...
Det blir mycket mer komplext att behöva slingra sig ur en lögn där någon har lyckats sniffa fram sanningen....
Om du hade hållt dig till sanningen från första början hade du inte behövt tänka på någonting, pappa är en van lögnare, han vet...

Och det har blivit mycket enklare att hålla sig till en sanning den är lättare att komma ihåg...
Jag dricker inte längre för att jag inte kan hantera den, och att jag inte mår bra av alkoholen längre, sanning!
Jag dricker inte ikväll för att jag kör bil, en halvsanning som kan att omprövas vid nästa tillfälle, igen?
Jag käkar penicillin...., nu igen hur sjuk får man vara egentligen, en lögn...som kan leda till en ny...

Sanningen är den mest kraftfulla, kanske därför folk räds för att berätta den, vara beredd på följdfrågor, och att försvara sitt val...
Men om man ställde motfrågan...varför dricker du?, kanske det kommer i en annan dager...

De som påstår eller antyder att de mår bra av alkoholen...gör de det även morgonen efter?
..eller är det någon mer som förgyller sin tillvaro med osanningar, t.om inför sig själva..?

Min jul blev den bästa någonsin, jag hade inte vilja provat den med alkohol, för då hade jag inte kunnat garanterat utgången...
Jag satte upp egna gränser, och de fungerade, för mig...

God fortsättning!

/Berra

Berra
ons, 2011-12-28 - 23:47

Idag vet jag att jag är en lättkränkt person med kanske alldeles för mycket känslor, på gott och ont...
Jag reagerar starkt på ord som sägs till mig med annan innebörd, eller där jag kan misstolka innehållet...
Jag är en person som vill hämnas och ge igen, bara för att....få tillbaka min egna värdighet...
De gånger jag inte kan det, som brinner jag upp inneifrån, bränns ut och förminskas...

I mitt tidigare liv kunde jag ge igen med en fylla, inte för att den påverkade den som hade sagt eller gjort något,
Men det kändes bättre för mig själv i alla fall....

Det kan jag inte nu, och det är en stressande faktor, och oerhört jobbigt...

Jag har fått lära mig att leva med mina egna känslor, att inte förstora dem, att inte falla för mina kolossala reaktioner...
Jag brukar tänka att "någon" ser mig och kommer att hjälpa mig att ge igen någon gång, Gud eller inte, vad vet jag...

Vid ett tillfälle hade chefen varit elak tidigare och han berättade att hans bil pajade så rejält så att han fick skrota den, var jag tvungen att lämna lunchbordet...
Ett plötsligt toalettbesök (jag som alltid kan hålla mig annars..) fick mig att lämna lokalen, för jag kunde inte bli av med det stora smilbandet...
På toaletten tänkte jag, det finns någon som ser mig däruppe, det finns en rättvisa i alla fall...

Den svenska avundsjukan finns naturligtvis hos mig också, men jag låter den inte få förtära mig, bara hämndlystnad...
Min närmaste kollega som blev min chef har jag i stort sett slutat vara avis på, han har ett helvete och det är rätt åt han...
Jag vill inte ha hans tjänst, men jag ser hur han roffar åt sig alla fördelar han bara kan, och lite till...
Nu vägrar han använda sin privata mobil på jobbet och han vill ha en tjänstenalle, en smartphone ska det vara dessutom!
Jag bara väntar på kravet på en tjänstebil också, men vad ska han med den till om han ska styra sina tre underhuggare med hemifrån?
Jag är sur på honom för att han utnyttjade mitt tillstånd när jag var utmattad till att skaffa sig egna fördelar hos chefen,
Han pratade skit om mina insatser och höjde sina egna till skyarna, ingen tog mig i försvar, och nu hatar jag alla på jobbet...

Jag ska aldrig mer anförtro mig till någon kollega så pass mycket som jag gjorde då, alla är rävar och månar bara om sig själva...
Företaget lastar ner oss med mera ansvar och idag fick jag veta att en till bland oss har gått in i väggen, men jobbar trots att hon är sjukskriven.
Jag sade bara, jag vet hur det känns, och det kommer bara att bli värre tyvärr, och att det kommer att ta år att rehabilitera...
Det är en sjuk arbetsmiljö vi lever i idag, och alla arbetstagare vet att att de är utbytbara om de klagar...
Företagen hotar med att man är illojal mot sin arbetsgivare om man går emot dem, och att idag är en grund för avsked...
Tiden då man fick en ryggdunk och uppskattning (kanske t.om med en julklapp) är förbi, idag är allt bra om du inte får klagomål på dig.

Jo jag är en pessimist, kanske mest för att jag nästan aldrig ser någon förbättring i min dagliga verksamhet.

Jag känner en trygghet i mig själv, min familj, släkt, mina närmaste vänner och grannar, jag vet att det finns en mänsklig värme runtomkring mig,
Och också här på forumet där jag vågar öppna mig, och beklaga mig...

Arbetet körde ner mig, alkoholen förvärrade det tills det brast, och jag förstod inte varför...
Jag tog bort det som förvärrade det, och har självaste grundproblemet kvar, och nästan hanterbart...
Har blivit styrkt genom att förstå hur jag idag reagerar, och jag kan inte komma ifrån mina egna känslor genom att dricka mig bort ifrån det.

Finns kvar i nu'et, och måste finna en väg att orka genomlida det, vet inte vad som är rätt eller bäst...
Vet bara hur det känns för mig, och hur jag försöker påverka det åt ena eller andra hållet, och det går betydligt bättre utan alkoholen...

Ibland så känns jag bara såååå tjatigt....

/Berra

Adde
tors, 2011-12-29 - 06:44

ju lite galet att du drar alla företag över en kam för att du mår dåligt på ditt jobb.

Att gå omkring och vara hämndlysten skapar ju inte en bra arbetsmiljö. Så....vem äger problemet ?

mulletant
mån, 2012-01-02 - 13:11

söndagsinlägg! Som dessutom skulle kunna vara en liten års-sammanfattning... men det är kanske att förvänta sig för mycket:) Hoppas allt är bra med dig, du vet att du och dina inlägg här på forumet betyder... Nyårskram! / mt

Berra
tis, 2012-01-03 - 01:54

Hade tänkt att år 2012 skulle vara ett slut för mig på forumet, håller fortfarande på och överväger detta, vet inte längre vad jag vill få mera sagt här...
Allt verkar vara sagt, och jag känner hur jag maler på i samma ordfraser men i lite olika meningsuppbyggnader.
Det känns hopplöst och jag utvecklas inte mera här,så känns det.

Min nykterhet sitter djupt förankrat och jag vet att det inte finns någon omväg till min lycka, den finns i nu'et och jag måste lära mig att leva med mig själv i alla möjliga och omöjliga situationer, våga hålla fast i något jag tror på, och jag tror på att vara kvar i mitt medvetande, hela tiden...

Jag vet också vad som bryter ned mig, relationer på mitt arbete, och det håller jag "koll" på, i mitt undermedvetna...
Det måste till en förändring och det jobbar jag på, kanske hos mig, eller att jag flyr ifrån det och börjar om från början på ett nytt jobb, vem vet...
Jag är också en som nästan aldrig ger upp på det jag tror på, jag är inte en sådan typ, tyvärr på gott och ont..
Jag är en känslomänniska och det var nog också det som fick mig att ta till alkoholen, alltså måste jag ha koll på min känslosvallningar.

Men jag tjatar mycket om detta och nu verkar mina ord och motiveringar ha sinat...

I grund och botten handlar det om sin egna upptäckt, jag har tappat kontrollen på mitt egna drickande...
Förstå att jag måste ge upp mina tidigare värderingar om vad alkoholen betyder för mig...
Ta ut en riktning, vad vill jag ska hända med mitt framtida drickande, minska, sluta helt?
Hur ska jag uppnå detta?, vad kan jag göra för att skapa en förändring, vad måste hända?
Skapa praktiska runtomkring-händelser som kan bryta rutinerna, för det är mycket rutiner och o-vanor som måste brytas...
Finna alternativa lösningar för korta lösningar, och sedan för ett litet längre perspektiv.

Efter en tids uppehåll upptäcka positiva skillnader mellan nu och då, hur har mitt liv förändrats, märker jag något, eller jämför jag med hur det kunde ha varit?
Har jag fortfarande en längtan till alkoholen?, är allt bara en väntan på nästa alkoholtillfälle?
Om det blev skillnad, känns det bättre eller är det en mental förändring som ska till?
Min alkoholism är min ensak, jag kan inte falla in i mönstret gentemot alla andra, alkoholism är väldigt personlig, vi är inte alla beroendetyper!!!

Jag är en alkoholallergiker, och jag har börjat acceptera detta, mitt liv har blivit bättre utan den...
Det tog mig tre år att förstå det, nu har jag fått nya vanor i mitt liv, och jag är stolt över att äntligen ha förstått detta....

Ikväll kunde jag på ett kalas förklara att jag inte mår bättre med alkohol i mtt liv, och de andra gratulerade mig till det...
Mitt nyår var nog det bästa på länge, jag hade närkontakt med mina känslor, och jag var ett varnade exempel för andra hur stor skillnaden var mellan oss..
05:45 stod klockan på när jag tills slut törnade in, jag hade inte haft det tråkigt, och jag vaknade upp mycket fräsch...

Det är skillnaden mot mitt tidigare sätt att misshandla mig mentalt, när ångesten höll på att ta mitt liv...

Jag "vann" antalet inlägg och läsningar på forumet, dryga 44 000 innan förändringen och nu 25 000 till, nästan 70 000 gånger har mitt liv bekräftast,
Men under vilka omständigheter....alkoholisten Berra, föga meriterande kan tänkas...
Men likt väl en väldigt stor bit av mitt liv, en stor förändring som idag genomsyrar mitt sätt att leva...

Alkoholen är idag inget stort problem för mig, nu är det bara "resten" kvar, att ta hand om mitt tänk, en fortsatt förändring...
Alkoholen ledde till mitt nya sätt att fundera på, nu måste jag vidare...

Jag vill fortsätta skriva, men inte som alkisen Berra, utan som den nyktra alkisen Berra, en minnesbeta att komma ihåg...
Tänkte kanske starta en blogg någonstans ute i cybern bland många andra andra skrivare, men öppnar jag mig det minsta mera här så riskerar jag att röja min identitet,
Och då är forumets grundstenar verkligen i fara, så länge jag är den anonyme alkisen så känner jag mig säker...
För jag skäms över min och den stora folksjukdomen alkoholism som finns nära nästan alla i vårat sociala umgänge, som påverkar oss så svårt.
Jag tog mitt ansvar, och minskade min påverkan runtomkring mig, och jag mår bättre idag när min skuld till de mina minskar och trovärdigheten ökar.

Mitt nick tog jag ifrån Berra ifrån sällskapsresan 1 som idagarna går som en serie på en av tv-kanalerna, bära hem Berra...
Det slipper mina anhöriga göra numera....

santorini
tis, 2012-01-03 - 07:25

för dina kloka inlägg som betyder mycket. Jag förstår dina tankar att du funderar på att lämna forumet men hoppas ändå att du fortsätter ett tagg till. Jag kan tänka mej själv att med en längre tids nykterhet bakom sej vill man släppa sin identitet som "alkoholist" och gå vidare. Det hoppas jag kunna göra en dag också. Nästa år vid den här tiden kanske. Jag är den här gången övertygad om att jag kan klara det, finns ingen annan väg att gå.

mulletant
tis, 2012-01-03 - 08:54

för mig har du "alltid" varit nykter - på samma sätt som t ex viktoria, Adde och fredde-s "alltid" varit det - under min bekantaskap med er (och andra) och "i min värld". Svårt att förklara så att det blir rätt. Även om det här är Alkoholhjälpen och många kämpar för nykterheten / med medberoede så är det för mig mycket av ett livsforum. Så mycket handlar om att orka leva sitt liv. Hoppas det här inlägget inte missförstås, blir fel - ville gärna skriva det här. Med djupaste respekt! / mt

Stigsdotter
tis, 2012-01-03 - 14:36

...lyssna på ditt hjärta, följ magkänslan så ska du se att det blir bra oavsett vilken väg du väljer. Lätt att säga ack så svårt att leva efter. Tack för alla dina kloka ord och tankar. Att detta i mångt och mycket är ett livsforum som MT skriver är mycket din förtjänst!

S

viktoria
ons, 2012-01-04 - 10:49

Berra det här med huruvida du ska stanna på "forumet" eller inte, jag känner igen mig i tankegångarna. Ibland är det som om jag snurrar runt, runt och fastnar i samma ältande. Har liksom inget nytt att komma med. Men så rätt som det är lossnar något, det blir en diskussion och nya tankar föds med nya insikter om mig själv. I perioder känner jag mig inte längre hemma här, men å andra sidan har jag mött ett par av de viktigaste människorna i mitt liv här, och dom vill jag inte lämna.
Har funderat lite på det här att det är viktigt att vi är en bra mix här, för att forumet ska fungera som självhjälp. Nykomlingar, de som kommit en bit på väg, de som varit nyktra en längre tid, och inte minst de anhöriga. Tror det är ett måste, men ibland får jag också känslan av att jag ska backa.

Jag håller med Stigsdotter när hon skriver att det till stora delar är din förtjänst att detta är ett livsforum, många läser dig och känner igen sig i din situation, du har nog peppat en del att slutligen ta steget att iallafall försöka, visat att det går! Vi har inte alla samma inverkan, alltid. Det handlar om igenkänning och där verkar du vara det många kan identifiera sig med utan att känna sig hotade. Hur du än väljer ang forumet, borde du använda dig av bla den egenskapen när du tar ut den nya riktningen nu. Mod, Berra, mod...Blogg i all ära (eller föresten enl min högst personliga åsikt ingen ära alls) de har ju idag en tendens att drunkna i all geggamojja som blandas till i cyber, Jag tycker du ska gå all in! Vill du skriva så gör det, gör det på riktigt! Ta dig själv och din talang att möta andra människor med din penna på allvar. Skriv bok Berra. Kolla in www.vulkan.se och www.enterpreneuren.se
Har du talets gåva liksom du skriver - varför inte hitta en väg att föreläsa om dina erfarenheter? Skolor, föreningslivet, arbetsplatser, vad vet jag...du har möjligheter. Är man en "snigel" som jag tex finns det ju mentorer/coacher att ta hjälp av på ams tex eller privat för att "komma loss". Detta innebär ju inte att du omedelbart behöver säga upp dig från ditt nuvarande jobb.

Jag tänker ibland att jag saknar en meny på forumet (som "förändra ditt drickande" och "dricker jag för mycket") och det är menyn där vi avhandlar "det vidare livet", livet som det är utan droger, för det är ju så att inläggen så småningom kommer att handla om annat än de akuta alkoholrelaterade problemen. Detta uppskattas av många nykomlingar att läsa, men som visat sig bla i reaktioner jag fått vid ett par tillfällen inte av alla. Med detta menar jag inte att vi ska separera oss från varandra, men vill man inte läsa sådana inlägg kan man helt enkelt hoppa över menyn, på samma sätt som jag inte läser speciellt mycket på anhörigsidan (ja, ljuvliga Mt då förstås; ) av mina egna anledningar.
Hur du än nu gör Berra så önskar jag dig allt gott och att du kommer vidare, Kram V

Stigsdotter
ons, 2012-01-04 - 13:03

Både "Berras bok- och föreläsningsbolag" och förslaget om en ny meny - visst läser väl alkoholhjälpen detta? Jag klistrar in förslaget på annat ställe annars!!!

Berra
tors, 2012-01-05 - 01:43

Ja ni....ni triggar mig till att svara, Livsforum?, ja det kanske det är...

Någonstans, någongång känner man känslor där det gamla betrodda inte betyder lika mycket längre...

Alkoholen tog en stor plats i mitt liv, min tid, min planering och mitt fysiska drickande...
Inte lätt att "ta bort den", det var plågsamt att se min egna verklighet utan flykten...
Då fungerade forumet mycket väl som en plats att få "dumpa" iväg alla sina intryck och tankar,
och att få nya intryck av er alla och känna en samhörighet, det var vi mot alkoholen och vanorna..
Men nu...!, så känner jag mig lite ensam här på vår mötesplats, jag har ju motat bort alkoholdjävulen från mitt liv, och jag vet att det funkar förutan den..
Jag har idag inga doubts, jag vet att jag klarar mig, så länge jag inte "tänker" i alkoholbanorna.

Jag har förändrat mitt tankesätt, till ett annat sätt, vara trygg i den jag egentligen är...
Vet att jag inte är fulländad på något sätt, jag är inte perfekt på långa vägar, inte alls..
Har mycket att fortsätta ta tag i, att förändra vidare, en sorts mental utveckling...
Och den är intressant, jätteintressant egentligen, vad finns mer att upptäcka?
Vill fortsätta att upptäcka mer om mitt inre, hur tänker man, och varför, hur reagerar man?

Mitt sätt blev att inte fortsätta se in i mitt inre, utan avbryta detta med en berusning,
gå tillbaka till utgångsläget och dessutom med en massa fylleångest ovanpå det..
DET är inte utvecklande, det är nedbrytande, alkoholen tar över ens sätt att tänka resonligt...

Varför går man tillbaka till sitt glas bara några dagar efter sin dödsångest?,
har man glorifierat sina timmar i en stigande berusning (buzzet),
och glömt de mångdubbelt längre fylleågrenen...

Även om man inte låter andra döma sitt beteende under berusningen (se så full hon/han var..),
så tillåter man sig döma sig själv, tillintetgöra sig, varför?
Den störste dömaren kanske är jag själv, och frågan man bör ställa sig är...är det rätt?
Man ska straffa sig när man har gjort något dumt, eller?
till slut gör man dumma grejer så man kan fortsätta straffa sig själv, inte sant...
Jag kräver att jag mår dåligt, för jag är en sådan dålig människa, jag förtjänar detta..?

Vad vet jag?, men dessa tankar har funnits i mitt huvud, man dricker självdestruktivt,
och går det inte tillräckligt mycket framåt, så beter man sig illa vid nästa fest,
det blir liksom någon bakvänd bestraffning, man gör någon sorts egenmäktigt förfarande med sig själv.

Alkoholen fuckar upp ens sunda tankebanor när man har fastnat i dess vanor...

Vet inte hur jag ska kunna klä detta i mera ord och meningar, men min upplevelse känns så...
Och jag har liksom "avslöjat" mitt egna sätt att tänka runt alkoholen,
och fått en större förståelse varför jag fastnade i mitt destruktiva beroende.
Slutkontentan har blivit, jag kan inte motarbeta den hos andra, det sociala sättet att bruka den är för starkt inplementerad hos oss, jag kan inte ensam gå emot den...
Men jag kan göra ett eget beslut, att inte göra mig ovän med andra genom att gå korståg emot alkoholen, men däremot kan jag välja bort den som dryck för mitt egna bruk...
Jag väljer att vara precis så social som jag känner för tillfället och jag tar inte upp frågan om att dricka eller inte med andra, det får de själva starta frågan om...
Men jag svarar rakryggad på varför jag har valt bort den, och med en självsäkerhet att jag inte tänker omvärdera den frågan här just ikväll...
Jag står upp för min egna självkänsla, och ingen annan har rätt att klanka ner på den.

Jo man blir lite "bufflig" i ett sådant tillfälle, men det är bra att vara påstridig just då..
Jag har hittils varit lite vek att ta mig själv i försvar, men där brinner jag för det, just nu...

Ikväll kan jag titta djupt i mina uppvända handflator, de är varken skakiga eller nedsolkade,
och de speglar på något sätt mitt själ, jag har inte gjort något väldigt dumt på väldigt länge.
Det känns ganska fridfullt i mitt sinne, avsaknaden av ångest har skapat utrymme för att kunna känna efter, och just nu känns det väldigt bra, minsann..!

Det finns andra grejor som påverkar det också, men ångesten efter alkoholen hade blockerat bort dem.
Därför känner jag mig mera närvarande i att fortsätta hålla mig nykter, jag hinner upptäcka saker..
Saker som inte spelade någon roll längre förut, har idag blivit viktiga för mig...

Att det kunde bli så, "bara" man slutade dricka alkoholen, vem kunde tro något sådant?

/Berra

mulletant
tors, 2012-01-05 - 05:12

så här dagen före en långhelg:)!
Självklart ska du känna dig fri - och det utgår jag ifrån att du gör - att sluta skriva eller minska ner skrivandet precis så som du själv känner att är det rätta för dig! Jag har haft hjälp och glädje av att följa din tråd och du är en del av den "familj" jag skapat mig här. Om det blir tyst i din tråd nu så vet jag att det är för att du har valt det och att du fortsätter att "växa" på ett sätt som är rätt för dig! Ditt skrivande har gjort skillnad och lämnar spår hos många, tack och allt det bästa till dig! / mt

UnderIsen
tors, 2012-01-05 - 08:54

Fortsätt o skriv Berra!!! Tror du var den första som skrev på min tråd om abstinens och hur länge man skulle känna detta. Det var en otrolig känsla att det fanns en annan msk som ville dela med sig och försöka hjälpa.

Du kanske inte får så mkt respons för det du skriver men jag vet att det hjälper många som precis har börjat sin resa, så snälla fortsätt med detta....

Berra
tors, 2012-01-05 - 14:06

Oj, vad det plötsligt bara "rinner till" en massa funderingar...
Skrev ju inatt, och resten av tiden i drömmarnas tillstånd så fortsatte tankarna runt mitt beroende.

Jo jag är ju en beroendetyp...

Tänkte dra en paralell till min första kärlek, hon hette Marie och kom flera städer härifrån...
Jag var 17 år och hade aldrig tidigare varit ihop med någon tjej, trots att jag var då en trånande romantiker, men som ni vet...när man är tonåring så handlar det mesta om attityder, vara tuff osv.
Jag har aldrig varit varken tuff eller speciellt inne någonstans, utan varit den där observerande typen som alltid låg i bakant av allt där det hände...

Men så hände det sig, genom bekantas bekanta, jag träffade henne och jag nästan trängde mig på.
Full långt upp över öronen av lycka, och jag använde varje sekund av mitt liv att få umgås med henne,
jag färdades varje dag dryga 2 timmar enkel resa mellan hennes hem och mitt gymnasium,
det kunde vara allt ifrån min lättviktsmotorcykel eller lokaltrafiken...
Jag gick upp klockan fem på morgonen, och kom dit klockan sju på kvällen, ingenting var viktigare,
inte ens mina studier, allt var bara en transportsträcka mellan det jag måste göra, och henne...

Jag planerade resten av mitt liv med henne, och mina föräldrar var inte så speciellt glada över mitt val, hon kom ifrån en trasig familj med en del problem, och det var "ingenting att bygga på"..
Jag var helt beredd på att lämna min familj för henne, ingenting fick komma emellan oss,
jag lade alla mina ägg i samma korg, det fanns inget annat..

Tiden vi hade för varandra var euforisk, helt oansvarig lycka, vi fanns bara för varandra, och vi behövde inte ens gå utanför dörren på hela dagen, äntligen hade mitt liv fått en innebörd!

Men som alla sagor så har de ett slut, hon lämnade mig för min bäste vän, den jag anförtrodde mig mest till, jag ville inte vara svartsjuk men alla "bevis" var helt solklara...
Uppbrottet blev enormt känslomässigt, och min livslust fanns inte kvar längre, jag hade ju lagt alla ägg i samma korg, och korgen fanns inte längre..
Jag slutade äta och tappade 15-20kg, det fanns ingenting kvar att skapa lycka ifrån, inte ens mat.

Min pappa satt vid matbordet en dag och sade till mig, om du inte äter upp maten så tänker jag klappa till dig, jag har aldrig slagit dig förut, men nu tänker jag det, valet är ditt!
Jag tryckte i mig maten, mådde illa efteråt men ville inte kräkas...
Jag återgick till det "normala" igen, men min självkänsla var oerhört söndertrasad efter detta,
jag bestämde mig för att aldrig låta någon annan få tillgång till mitt innersta, igen...

Ett och ett halvt år senare var jag tillbaka igen, på samma ort med en annan tjej...
Lyckan var fullständig, och ni märker hur hur hela historian börjar om igen..

Man lär sig aldrig tydligen, det verkar finnas inbyggda genetiska redan i förväg upplagda stigar som vi tar om och om igen...

Nu sitter jag här, tre gånger så gammal och har en familj med jättefina barn och en vacker hustru.
Jag bröt mitt egna mönster att inte välja samma typ av tjej fortsättningsvis, och då funkade det.

Men ändå, jag kan inte sluta tänka på den lyckokänslan jag levde i då, oavsett tjej...
Det är inte den fysiska åtrån jag längtar till, utan lyckokänslan...

Och jag ger mig f@n på att det är samma känsla som tidigare fick mig att välja alkoholen igen,
hur ont den än gör mig i efterhand, en strävan till att nå någon form av lyckorus igen...
Jag tror att jag innerst inne är en enda stor drömmare, som hela tiden vill bort ifrån verkligheten..
Kanske är det därför jag sover så länge, vill inte komma tillbaka till verkligheten...

Har ännu inte lyckats lösa livets stora gåta, vem är jag och vart är jag på väg...?

/Berra

UnderIsen
tors, 2012-01-05 - 14:36

Du skall ju skriva en bok BERRA. Tycker att du skrifligt är så oerhört begåvad o duktig. Skriv en bok om vad som helst...jag köper den direkt :-)!!!!!

Opalsprings
tors, 2012-01-05 - 14:43

Hejsan underisen!

Själv har jag druckit varje kväll och ibland lite på dagarna sedan innan jul, men har nu varit nykter sedan nyårsafton.

Har väl oxå insett mina begränsningar med alkoholen ska försöka dricka måttligt efter några veckors vithet.

MVH Opalsprings