av Ecatrina

Ecatrina
tis, 2023-03-07 - 20:35

@Åsa M Exakt. Fortfarande har jag så svårt att fatta hur denna sjukdom kan förvränga allt som, hur han faktiskt fått ett val (dvs mig och barnen alternativt fortsätta dricka och vara ensam) och faktiskt valt bort det som borde vara det mest självklara i världen. Undrar om han verkligen, innerst inne faktiskt ser på oss så som han säger? Att han är felfri och jag är den negativa, den tråkiga (som aldrig orkar göra något med familjen när vi är lediga)… Häromdagen sa han att han var orolig för mig, han undrade om mitt beslut om att flytta ut och min negativa inställning till honom kunde ha nåt med hormoner att göra? Jag tappade hakan. ”Nä, tyvärr tror jag inte det. Jag tror helt enkelt att det faktiskt handlar om att jag inte trivs i vårt äktenskap på grund av att du dricker”, svarade jag. Blev nästan full i skratt, han vägrar fatta att HAN är orsaken till vår situation! ”Hon MÅSTE vara i klimakteriet eller nåt, om hon inte är psykopat då… Hur kan hon annars välja att lämna ett sånt här fantastiskt äktenskap, en sån här perfekt man som JAG?!” Kan tillägga att jag nyss fyllt 40. 😏

Åsa M
tis, 2023-03-07 - 20:46

Ja, det är ju svårt att veta vad som pågår längst där inne. Min erfarenhet är att de som mår dåligt psykiskt och dämpar det med alkohol har väldigt lätt att projicera på andra, det är lättare än att vara tvungen att se sitt eget beteende. Inget fastnar, liksom. Mitt ex kunde ha panikångest ena dan och andra dan när jag frågade honom vad som hände skyllde han sitt mående på mig, att jag inte hade svarat i telefonen till exempel, och att han därför trodde att något hänt mig. Som om ett missat telefonsamtal är en normal orsak till panikångestattacker. Det är helt absurt. Jag gav upp att försöka förstå, för det går ju inte. Man blir galen av att försöka fatta det.

Lora
ons, 2023-03-08 - 23:15

Jag ser ett problem i världen överlag. Vi är väldigt ovana att verkligen fundera över vårt eget beteende. I ryggmärgen sitter försvaret - du då? Sedan ger vi sällan konstruktiv input till andra. Vi spelar med för att undvika konflikter.

Problemet med den inställningen är att man aldrig kommer nå en lösning. Man går på samma nit om och om igen. Om man då fortsätter peka på andra så blir det tillslut ganska tragiskt. Det finns ju lösningar på det mesta. Bara man vågar titta på sig själv med coachande ögon. Hjälpa sig själv att bli hjälpt.

Jag tror starkt på att lugnt sätta sig ner när man inte känner sig tillfreds. Reda ut var känslorna kommer ifrån och fundera på vad man själv kan göra för att återfå egen balans. Inte ta över andra personers jobbiga känslor som ett lackmuspapper. Istället se vad som hör till mig och vad som hör till motparten.
I varje konflikt finns två sidor. Ingen är felfri. Ska man nå varandra krävs viss ödmjukhet och att man inser att man själv även har sin del i konflikten.

Det är inte konstigt att det blir fel i relationer. Speciellt när vi är så ovana vid att faktiskt titta på vårt eget beteende. Att vi är så snabba på att kasta över bollen.

Själv försöker jag numera alltid fundera först, eller iaf i väldigt snabbt när en konflikt uppstår, vad mitt bidrag är till att den uppkommer. Inte tillåta mig själv till ryggmärgsreflexen - du då. Funderar över vad jag kan göra annorlunda utan för den delen vara mesig. Sedan försöker jag förstå motpartens reaktion utan att ta över dennes känslor. När jag går igång på motpartens känslor blir det sällan positivt utfall. Då blir det istället en blockering. Möjligheten till positivt utfall blir mycket större om jag kan förstå motparten utan att trigga mig själv pga mina egna tentakler börjar snurra baserat på andras energiflöde.

Det ska tilläggas att det har inte varit en enkel övning. Den blir dock enklare och enklare desto mer jag tränar. Det har även hjälpt massor att skapa mer fungerande relationer med folk jag normalt inte skulle fungera ihop med.