Hejsan!

Har kämpat med hans alkoholmissbruk i årsvis nu. I tron att jag kan rädda honom. Mem det går inte å jag och barnen är inte värda att kämpa för verkar det som. Han har liksom gett upp. Han lever med depression med och medicinerar sig med alkohol och tabletter för att fly vardagen. Å jag kan inte hjälpa honom för han vill inte ha hjälp. Han har gett upp. Jag tror själv att det är en ond cirkel med alkohol, tabletter och depression och värk i kroppen. Det ena föder nog det andra och slutar han inte kan han inte veta. Men han vill inte. Inte ens ivrigt påhejad av sin fru.
Å nu orkar jag inte mer. Han kommer hem från jobbet å går å lägger sig med sin platta. Där ligger han i timmar. Igår låg han i ca 4 timmar. Å bara glor på den.
Det var inte ens i närheten den man jag förälskade mig i. Så långt bort ifrån man kan komma.
Han är aldrig glad längre eller skrattar. Han ler inte eller tycker nåt är kul. Han är bara som ett tomt skal som jag fick höra från: att vi gör aldrig något roligt. Ingenting vi gör är kul.
Ändå har han inte kommit med en enda idé de senaste åren.

Känner bara en stor sorg nu. Att det inte går att lösa, att det inte går att hjälpa nån som inte vill. Att två barn blir drabbade av det här.

Stor kram till dig och barnen !
Ett väldigt vettigt beslut du tagit att dra iväg så ni kan få ett liv värt att leva ! Se till att separera er ekonomi också så han inte kan leva på dig ! Och håll avståndet på alla sätt och vis !
Kram igen <3

Är i en liknande situation som du. En man med ångest och depression som självmedicinerar. Den senaste tiden har tillvaron bara varit ett stort mörkt hål av hans illamående, kräkningar, obefintliga aptit, ångest och alkohol. Han ville inte heller försöka sluta med sitt missbruk men för en dryg vecka sedan fick han gulsot och blev inlagd akut med leversvikt. Vilken otrolig lättnad det var att någon annan plötsligt hade ansvaret för honom. Inte jag. Fast det aldrig har varit mitt ansvar. Han är fortfarande kvar på sjukhuset och jag vill inte att han ska komma hem. Förstår att du valt att lämna din man. Jag måste nog också ta det steget. Man kan inte kämpa hur länge som helst och omvända någon som inte själv vill. Det är tufft när den människa som man ser framför sig inte längre är samma person som man älskade en gång i tiden. Hoppas att du får en fin tillvaro för dig och barnen i ert nya liv. Ta hand om dig!

Tack för att du skriver om din situation och jag hoppas du och dina barn upplever livskvalitén ni förtjänar! Ingen som befinner sig i den här situationen förtjänar att genomgå sorgen och destruktiviteten som är beroenden, vare sig det är personen med beroenden eller anhöriga. 🩵🫂

Tyvärr känner jag också igen det här, men från barnets perspektiv. Det som har varit svårast i min situation är att se min pappa långsamt ta livet av sig, vetskapen om att han är den enda som kan hjälpa sig själv. Och allt man kan göra är att titta på, försöka inta terapeut rollen, bli arg, uppmuntra till hjälp m.m.

När min mamma flyttade från min pappa kom flodströmmen som var hans känslor, ilska, självömkan, sorg, skam, skuldbeläggning. Allt rann ut över hela familjen. Mamma försökte så gott hon kunde (som hon alltid gjort) att täcka för så många läckor som möjligt, så att jag och mitt syskon slapp det värsta. Men det var för många hål vid den här punkten.

Jag hoppas innerligen att både du och dina barn (om de är gamla nog) får någon typ av samtalsstöd för anhöriga. Från egen erfarenhet har det underlättat så mycket under min uppväxt och jag har även fått redskap för att hantera sutuationer med min pappa på ett mycket säkrare sätt.

Önskar er allt gott och kram på er! 🫂🩵

All värme till dig! Visst är det tufft att inse att ens egen kärlek inte räcker för att laga dem. Man blir helt knäckt. Men det är också en bra lärdom - man ansvarar bara för sig själv och minderåriga barn. En sjuk vuxen ska klara att ta hand om sig själv, och går inte det får man be om hjälp. Att sabba allas liv runt omkring en gör inget bättre...