av lillablå

hur mycket är för mycket?

kajsavarg
tors, 2012-01-12 - 08:42

Klart att du ska berätta för din fru, håller fullständigt med Mulletant att det skulle vara den finaste gåvan att få. Berätta från hjärtat, din insikt och din rädsla. Bju in henne hit och gör henne delaktig i din resa. Min högsta önskan är att min "gubbe" skulle göra något sådant.

Lycka till

Lelas
tors, 2012-01-12 - 08:47

Klart att du är värd berömmet, Dompan! Det kräver mod att tänka och skriva som du gör.

Jag känner mig hedrad att du vill läsa min tråd! En bit ner i tråden som heter Vägen vidare hittar du länkar till mina tidigare trådar, men det märker du.

/H.

mulletant
tors, 2012-01-12 - 17:39

att hon lämnar dig är mycket större om du biter ihop för dig själv! Men du ska välja din egen väg, du har tagit oerhört viktiga första steg. Fortsätt läsa och skriva här, forumet är en guldgruva av livserfarenhet och kunskap! / mt

Louise1
tors, 2012-01-12 - 17:40

Alla människor är värda Dompan. Framförallt om man kommer till insikt. Jag tycker också att du ska berätta för din fru. Jag skulle bli fantastikt glad om min man hade kommit till den insikten och öppet och ärligt sa som det var.
Om du vill lägga armen om din fru och vara säker på att hon förstår dig rätt så säg öppet att du inte har några "avsikter" men att du gärna vill känna hennes värme. Tror hon skulle bli glad för det med.

Lycka till Dompan!

lillablå
lör, 2012-01-14 - 20:22

Dompa!
Du är mer än hjärtligt välkommen till min del av vårt allas forum... TACK för att du skrev! Om du bara visste vad det betyder!!! TACK!!!
Och jag kan bara instämma... jag hade verkligen uppskattat om han hade pratat med mig, istället för att bara skylla i från sig, tända det svarta i blicken, luta sig lite hotfullt framåt med sina nästan 2 meter i strumplästen... eller skrika "jag är fullbordad alkoholist" vilket fick mig att backa och släta över med ett nä... det var inte så jag menade...

hade vi kunnat prata hade vi kanske haft ett annat slut på vår saga...

två veckor efter att jag lämnat nycklarna, efter att vi pratat, gråtit och kramats, fick jag ett sms:
"var det för att du tyckte att jag drack för mycket som du gick?"
jag svarade att ja, det var det delvis... men framför allt för att vi inte kan kommunicera.
INTE KAN KOMMUNICERA. i ett nötskal. hade vi kunnat prata om att jag inte mådde finfint i relationen och om hur vi tillsammans kunde jobba för att må bättre hade han kanske inte behövt stärka sig med ett gäng öl innan jag kom hem från jobbet... hade vi kunnat prata om varför han kände sig förföljd av mig, kontrollerad av mig eller attackerad av mig, så kanske vi hade kunnat ge varandra det vi båda behövde: bekräftelse och utrymme...

och jag förstår din fru, har själv stelnat till och tänkt... inte nu igen...
nämnde någon gång att jag gärna hade velat ligga kvar i sängen en lördag morgon och bara legat nära, en arm omkring mig, ett bröst att vila på, utan att det krävdes nån motprestation... och helgen efter blev det så... jag njöt. ända tills han sa: är du nöjd nu, har du fått tillräckligt närhet, kan jag gå? han gav, men tog mångfalt tillbaka...

har precis kommit hem från en middag med goda vänner och deras dotter på 5. En underbar kväll. Ett underbart slut på en bra dag. Ett helrätt slut, faktiskt, god mat och ett glas rött vin, bara för att jag ville ha det, inte för att det krävdes, eller förväntades, utan för att jag just idag, kände att jag ville ha det till min otroligt goda pasta. Hon följde mitt exempel, medan han och dottern drack ett par cola. och var helt nöjda med det, båda två!!

Jobbade idag. vänder mig om, mot utgången, och där går han förbi. ja. han.
jag har inte sett honom sedan jag lämnade nycklarna den där dagen i mars eller april för två år sen. inte en gång. tre sms, varav två var felskick.
och jag blev helt ställd först, orolig, tänkte oj, hur kommer det här kännas?!
men ser ni, det hände inget mer!!! jag blev mer orolig för över hur jag kanske skulle kunna känna om det ville sig illa, än över att se honom! och vilken lättnad det var!!! insåg idag att jag nog har gått vidare. hela vägen. nu går jag på min gata, den är bred, asfalterad och leder framåt. inte ojämn eller osäker, eller smal... utan en trygg väg, med tydliga kantmarkeringar så att jag inte hamnar i diket, och fin belysning i natten, så att jag aldrig känner mig rädd. och mitt på den går jag, men små, men säkra steg, i rätt riktning!!!

Dompa.. om DU vill, så kan du tipsa din fru om forumet, om min tråd, och om HON vill, kan hon skicka ett meddelande till Lilla Blå, på facebook, finns i Alkoholhjälpens grupp, så kan hon få lite stöd från någon som varit i en sits på hennes sida av arenan... råd kan jag inte ge, men jag kan lyssna.

det blev visst ett av de längre inläggen här...
tack för att ni finns, alla, oavsett anledningar och sidor...
speciellt stort tack till er som hjälpt mig när det varit som svårast... ni vet vilka ni är!
stora kramar till alla som vill ha!!!
<3
/k

Dompa
sön, 2012-01-15 - 09:24

Är så glad att du mår bra. Din reaktion över att se T känns sund. Igentligen spelar det ingen roll vad du än hade gjort eller kännt för dig är det över. Han är borta. Tar dig på orden när du säger att jag får skriva här eftersom jag ännu inte är beredd på min tråd. Helgen som har varit har varit min värsta. I fredags åkte jag hem. Skulle nu dela allt med min fru. Berättade om mitt drickande, om min ångest, om denna sida. Hon sade att jag överdrev, att jag alltid SKA överdriva. Visst hade hon märkt och ruttnat på att jag drack för mycket men att kalla mig sjäv för alkoholist och börja chatta med främlingar var bara löjligt. Att vi inte rörde varandra längre hade med vardag och tre barn att göra. Väx upp Dompa. Det var fredagen. Igår låtsades vi som ingenting och på kvällen framför tvn kom ölen fram. Fortfarande inte hennes fel, fortfarande min reaktion på hennes avvisande. Jag förstår att det tar tid och att hon inte kastar sig över mig för att jag bekänner men samtidigt känner jag mig så djävla ensam. Så liten. Jag lade all min skit i hennes knä och hon tackade nej. Sunt av henne kan jag tänka. Men det gör ont samtidigt som jag vägrar att skylla skiten på henne. Nu blev det långt igen. Vet ej vad jag vill? Inputs tjejjer? Hur går jag vidare nu? Hälsar D

Dompa
sön, 2012-01-15 - 09:30

Min svarta blick kom fram igår kväll. Mitt i lördagsmyset när hon frågade mig och ungarna om vi ville ha lite glass. Jag ville skrika ut att nej ingen glass men gärna en respons på vad vi pratade om igår. Istället bara hånlog jag. Att det ska vara så svårt. Där har ni mig i mitt fulaste fullaste jag. Hälsar D

lillablå
sön, 2012-01-15 - 10:32

Du är stark... tänk på att du har funderat på om du har problem en längre tid, det är inget du kom på över en natt... hon kanske behöver lite tid att smälta det du lagt i hennes knä? Och det är din skit, du har den i ditt knä, du får ta ansvar för din skit, du får vara beredd att göra mycket av arbetet själv, för det är ditt val att dricka... du kan inte kräva förståelse, eller hjälp, det du kan önska är att hon lyssnar... och smälter... och om ett par dagar kanske hon har låtit det du berättat sjunka in för att kanske ha en annan syn på saken, och är beredd att hålla med dig...

låt det ta lite tid, och under tiden får du ta tag i DINA problem... visa henne att du menar allvar och att du jobbar med det!!

låter jag hård?
att ens man är alkoholist är inget man önskar. jag förstår att hon inte vill inse... det tog mig många månader att förstå, och jag tvivlade när jag hittade tomma ölburkar, när ginflaskan var full av vatten, när han drack vin i garaget... jag tvivlade, för jag ville inte...

och skriv, skriv massor!!!
vi finns här för dig!!!
/k

mulletant
sön, 2012-01-15 - 10:49

jag har läst det du skrivit för min Mm till morgonkaffet. Han lyssnar. Det är inte riktigt hans grej att skriva här men han tänker som jag angående det du berättar... Man kan inte förutsäga en annan männsikas reaktion även om mycket av mönstret i en missbrukarrelation är lika. Att verkligen sam-tala, dvs tala tillsammans - handlar ju så mycket om att LYSSNA och VILJA ta till sig vad den andra säger och VILJA förstå. Att sätta på sig "den andras skor", sätta sig in den andres situation. Se från den andres håll. Jag citerar två avsnitt där ömsesidigheten i ert samtal upphört - eller aldrig kom igång:

"Hon sade att jag överdrev, att jag alltid SKA överdriva. Visst hade hon märkt och ruttnat på att jag drack för mycket men att kalla mig sjäv för alkoholist och börja chatta med främlingar var bara löjligt."

"Mitt i lördagsmyset när hon frågade mig och ungarna om vi ville ha lite glass. Jag ville skrika ut att nej ingen glass men gärna en respons på vad vi pratade om igår. Istället bara hånlog jag."

Du beskriver bra hur det ser ut när det blir fel. Det är ingen lätt sak att komma på rätt, till det krävs oftast hjälp av människor som har kunskap t ex om kommunikation och samtalskonst. Både Mm och jag har hållit på mycket med sånt och det har vi haft hjälp av. Vi har också missbrukat våra kunskaper till att göra varandra illa :-(

Jag hittade ett boktips häromdagen och googlade mig utifrån det fram till en privat terapimottagning. Det fanns ett konkret exempel på en 7ggr-parterapi. Jag ska klistra in trådar till dig ifall du har intresse av att läsa - även om inte alkohol ingår i exemplet. Det är så mycket man måste beakta i en ralation, hur mycket som kan bli fel.

Jag hoppas du har mod att söka hjälp både för alkoholen och relationen. Det är faktiskt så att "bara" utifrån de två exempel du gav och som jag klistrade in finns ingångar till verkligt konstruktiva samtal! Klistrar in länkar senare. Ha en bra dag! / mt & mm

PS Här är länken om Johan & Anna: http://egillinge.com/sv/johan-a-anna--exempel som finns på Egil Linges hemsida. Han har srivit en bok som heter Hemligheten som och en uppföljare som tydligen är bra. DS

Dompa
lör, 2012-01-21 - 21:21

Kapar din tråd igen, hoppas det är ok. Har haft en överdjävlig men samtidigt givande vecka. Läser här dygnet runt. Men, i onsdags när jag kom hem så trillade poletten äntligen ner. Min fru drar i sig ca två liter vin om dagen. Tror att hennes hätska reaktion på mitt erkännande av mitt drickande delvis kan bero på det.
Innan så såg jag verkligen inte. Nu sitter vi i skiten bägge två. Vilket jag kanske skulle kunna hantera om vi inte hade tre barn i typ 10-års åldern. Själv höll.jag mig nykter hela arbetsveckan men igår fredag satte jag mig ner men en whisky för att "ladda ner, landa". Min fru hade tutat hela dagen. Hur fan mår ungarna? Vad är detta för relation? Hur gick det sådjävla snett? Varför orkar hon inte prata? Mycket yrslar omkring i huvudet. Och jag vet att mycket är mitt fel. Dompa

Lelas
lör, 2012-01-21 - 22:49

Oj, Dompa.... vilken situation!

Undra på att hon inte vill se dina problem. Om hon började diskutera hur du skall bryta dina dryckesvanor så kommer det som ett brev på posten att hon måste ta tag i sina egna också...

Ja, hur mår era barn? Antagligen inte speciellt bra. Barn märker mer än man tror.

Får jag fråga dig: vad skulle hända om du fokuserade helt och hållet på dig själv och hur du mår och din vilja (som växer hela tiden, som jag tolkar dig) att sluta dricka? Vad skulle hända om du "struntar" i din fru och söker hjälp själv, för din och barnens skull?

Det är bättre för barnen att han en förälder som är/försöker vara nykter än att ha två som dricker. Eller hur?

Du är inte bara alkoholist, Dompa, du är även anhörig till en alkoholist och alltså en av oss medberoende. Och lösningen på båda de problemen är att börja respektera sig själv och satsa på att må bättre för sin egen skull.

Kram!
/H.

Dompa
sön, 2012-01-22 - 09:51

Din input betyder mycket, vetskapen om att någon annan vet om skiten. Med det menar jag INTE att du har ansvarnför mig. Känner att jag måste klargöra det med tanke på bla. de hätska inlägg jag sett på Mulletantens tråd. Ja, vad händer om jag söker hjälp? Om jag låter myndigheter veta att tre barn lever med alkoholister? Kan jag mista dem? Vårdnaden går väl alltid mer eller mindre till kvinnan? Jag är inte redo för det än, vilket kan tyckas vara oschysst mot barnen. Istället har jag ordnat så att barnen ska vara hos svågern idag. De trivs där, stor lantgård med massor av djur. Konstigt blev det dock när jag ringde honom. Nej, det var inga problem med att ta ungarna, men varför? Min första inpuls var att ljuga. Men jag sa som det var; att jag behövde tid att prata igenom mitt drickande med min fru. Skamligt nog (jag skäms som satan) sade jag också att jag ville prata om hennes drickande. Svågern svarade att "alla" visste att hon drack och att "alla" trodde att jag tyckte det var ok. Att vi kommit fram till någonslags överrenskommelse. Jag avskyr detta att alla ser oss som trasiga alkoholister. Att jag drack visste jag, att min fru också gjorde det kom som en djävla överraskning. Vad är jag för människa som inte såg det? Iaf. denna dag har jag avsatt för att möta trollen. Kanske kommer inte allt ut men jag måste börja någonstans.
Hälsar Dompa

Dompa
sön, 2012-01-22 - 10:35

Skillnaden på friska barn och sjuka. Svågern var precis och hämtade våra. Han hade två egna med sig. Starka vackra rakryggade ungar. De tog plats på ett sätt som våra aldrig gör. Fan, fan, fan.
Om detta samtal idag inte leder någon vart så måste jag skrämmande tanke kontakta myndigheter. Dompa

Lelas
sön, 2012-01-22 - 12:56

Fina Dompa!

Jag kan inte svara på hur en vårdnadsfråga skulle lösas i er situation, men jag är övertygad om att barnen i längden kommer att må bättre av en förändring än att ha det som det är nu. Jag menar inte att du måste gå till handling på stört, men det här är ohållbart för era barn så när du känner dig mogen för en förändring så blir det till det bättre även för dem. Du tänker tanken att kontakta myndigheterna - utmärkt! Jag tror faktiskt att det är det bästa du kan göra.

Du har dessutom tagit ett viktigt första steg som har pratat med svågern och faktiskt låtit bli att ljuga för honom. Bra jobbat!

Du undrar varför du inte har sett din frus alkoholproblem... ja, du... dels har du antagligen haft fullt upp med ditt eget drickande, men dels är det också så ett medberoende kan visa sig. "Alla" andra ser det, men inte den som lever närmast. Jag tror att det har två sidor - för det första att alkoholisten lägger mycket större vikt på att dölja sitt drickande för de närmaste och kanske lyckas så bra med det att vi faktiskt inte märker något, och för det andra att vi anhöriga faktiskt inte vill se problemet och lurar oss själva in absurdum.

Kram!
/H.

lillablå
sön, 2012-01-22 - 13:37

Du får kapa min tråd precis hur mycket du vill!
Det kanske till och med fanns en anledning till att du gjorde det, med tanke på vad du precis kommit till insikt om...

du är fantastisk! du ser till dina barns bästa, inte ditt eget... fantastisk möjlighet för dem att få uppleva en frisk familj när de besöker svågern, antagligen precis vad de behöver: de får vara barn fullt ut utan att behöva ta ansvar för föräldrarnas drickande och konflikter... kan det vara ett alternativ för dem under en längre tid, kanske?

du klarade att hålla dig borta från drickandet under hela veckan... då kan du klara helgen också, det gäller bara att ställa in hjärnan på det från början, och verkligen kämpa! kämpa för dina barn! och jag håller med Lelas, du var ärlig mot svågern, och därmed har du tagit ännu några steg!! Starkt!

skriv, läs och skriv, och jag håller tummarna för ert samtal idag...
stora kramar!
/k

Dompa
tis, 2012-01-24 - 02:38

Mitt i natten. Klockorna närmar sig vargtimmen och jag kan inte sova. Jag vet att en öl eller en whisky skulle kunna "fixa" det. Men den fixen varken vill jag ha eller har råd att unna mig i dagsläget. I söndags gick allt åt helvete. Någon vettig diskution fick vi inte till. Det hela slutade med att hon åkte hem till en vännina och där är hon kvar än idag. Det oroar mig då jag vet att vänninan är mycket förtjust i vin, men vem är jag att dömma? Hon har säkert sina anledningar. Men bra blir det inte. Har pratat med J (frugan) flera gånger i telefon och hör att hon är tydligt påverkad. Själv sjukskrev jag mig, inte för att sitta hemma och dricka, men för att jag behöver tid. Tid att rädda vad som räddas kan, jag sitter nu här med tre totalt förvirrade ungar. Vi har en flicka på 10 år, henne kände J sig tvungen att ringa upp igår och förklara att pappa förstört allt genom sitt supande. Flickan blev helt förtvivlad. Vi har även två killar, de verkar ta det lättare, men det är nog bara på ytan. Har jag då gjort något konstruktivt? Nej!!! Hoppas fortfarande i min idioti att allt ska lösa sig? Jojo! J full och agressiv, lämnat hem och barn. Jag med värsta ångesten samtidigt som jag ska styra skutan. Och barnen, ja helt förvirrade. Skickade dem till skolan igår trots att jag var hemma själv. Inbillar mig att
det vardagliga, normala är bra för dem just nu. Att de behöver komma ifrån det sjuka som är vårat hem? Vet inte om jag borde behålla dem hemma och prata. Vet inte ett skit om någonting.
Samtidigt som jag saknar tiden vi levde i förnekelse, så sjuk är jag. Men den lilla gnutta friska jag som finns kvar inser att detta är den enda väg att gå. Och jag skäms som öppnade burken med ormar. Hade kanske agerat helt annorlunda med min bekännelse om jag hade sett mitt min frus problem? Men hur kunde jag se det? Som Lelas skriver hade jag ju näsan i whiskyglaset varenda kväll. Vet inte vad jag vill med detta inlägg. Jag har ofta bett om input av er fantastiska tjejjer, men jag tror att detta är "over the top". Behöver nog bara ventilera. Tack för att jag får hänga här hos dig lillablå. /Dompa

mulletant
tis, 2012-01-24 - 04:50

att du skickar barnen till skolan, (generellt) är det, precis som du skriver, det bästa för barn att ha vardagen kvar när det annars är kaotiskt. Jag önskar att du för barnens och din skull har modet att söka hjälp. Jag tror att du ska berätta precis som det är och att det är bonus för dig. Även om det betyder nån form av kontroll så är det för barnens bästa. Det är svårt med myndigheter för det händer ju att det blir fel - och det slås upp i medierna. Men ofta blir det rätt också, oftast vill jag tro, och om det hör man så sällan. Du skulle säkert ha stöd av någon professonell att prata med för egen del. Du ska vara stolt att du vågade öpna burken, förr eller senare skulle den ha sprängts inifrån och då hade ni alla varit hjälplösa. Nu har du visat omdöme och ansvar som tagit tag i ditt missbruk och familjens situation! / mt

Dompa
tis, 2012-01-24 - 08:35

Ungarna på väg till skolan. Svägerskan på på väg hit. Hon denna fantastiska kvinna ska hjälpa mig att ta mig igenom dagen. Vi ska börja ringa runt. Svägerskan har noll koll på missbruk, noll koll på myndigheter men ändå vill hon och hennes man/min frus bror försöka stötta och hjälpa till. För att rädda deras syskonbarn. För att rädda sin syster. J är helt ointresserad. Hon säger att hon aldrig kommer att förlåta mig för detta "stunt".
Jag känner mig ful. Jag ville ta tag i MIN alkoholism, plötsligt är en hel släkt involverad. Jag är också feg, vill skita i allt. Vill åka till mitt ungdomseuropa, röka på och glömma allt. Men jag har en gång för alla satt dessa ungar till världen. Jag har en gång valt denna kvinna, min kvinna, den alldra finaste. Jag har en gång valt att missbruka. Nu får jag stå mitt kast. Jag har även en fantastisk svärfamilj som stöttar. Jag har detta forum. Jag har lillablås tråd. Det måste gå. /D