Hej Jag är ny här och behöver nog bara lite pepp då jag är så ledsen ikväll. Har varit tillsammans med en man i flera år. Han är givmild och snäll och varm men han har nog alltid druckit för mycket. Ibland mer, ibland mindre. Vi bor inte ihop så det har tidigare inte påverkat mig direkt negativt, mer än att jag registrerat att vi har olika alkoholvanor, att han dricker mycket mer än mig.
Men efter pandemin har drickandet ökat, och jag finner mig själv anpassa mig efter honom, normalisera det som jag ändå i mitt huvud vet är ett missbruk. Han dricker tidigare på dagen, hittar fler anledningar att dricka, vill gå ut och äta och umgås med vänner som dricker. Jag har försökt lyfta det men han har viftat bort det.
Men igår hände en incident där jag upptäckte att han druckit i smyg och gömt tomma flaskor. Jag visste inte hur jag skulle tackla det och behöll det för mig själv. Idag blev vi osams om en annan sak, och då brast det. Allt jag hållit inne i flera år bara flödade ut i ilska i en konfrontation av hans smygande, drickande och vad han utsätter mig för. Han blev förstås arg och slog det ifrån sig, sa att han inte har några problem och att jag är en jävlig, otacksam, hopplös människa som är omöjlig att göra nöjd. Sedan kontaktade han mig senare under dagen och meddelade att han inte vill fortsätta relationen med mig, att han inte kan leva med någon som utsätter honom för påhopp och förminskar honom på det sättet jag gjorde. Han har nu blockerat mig överallt och frånsagt sig kontakt.
Jag känner mig tillintetgjord. På så många sätt som inte går att förklara. Känner mig så ensam i mitt huvud och tvivlar på mig själv, min sanning, min verklighet. Så ledsen och förtvivlad. Vill mest höra tankar från andra som levt i detta. Kanske några peppade ord. Saknar och hatar honom på samam gång. Känner mig helt hjärtekrossad och schizofren på samma gång. Så besviken att jag inte kunde hantera det bättre.