av Mimzan

Mimzan
mån, 2023-06-26 - 19:51

Hej,
Jag har skrivit här förut men det har inte blivit så mkt snurr på mina inlägg, så ursäkta om jag upprepar något. Jag behöver verkligen få dela mina tankar med andra föräldrar till vuxna barn med substansberoende. Är jag helt fast i en tanke om att jag måste hjälpa? Vad ska jag göra?. Jag är mamma till en vuxen dotter som håller på att gå under helt. Många här är inne i, eller på väg att lämna eller har lämnat relationer till någon med beroende. Det är överjävligt, och man behöver allt stöd i världen för att ta sig igenom det. Jag har lämnat min tidigare man pga hans alkoholberoende, och det var det värsta jag varit med om innan jag kom ur det. Fortfarande efter många år och psykoaterapi mm gör det ont, ont, ont. Men än värre är att ha ett vuxet barn som inte slutar sitt missbruk. En partner kan man till slut lämna men jag kan inte överge mitt barn. Hon har bara mig nu, alla andra har gett upp. Jag sliter med att få igång både socialtjänst och beroendevård, men hur jag än försöker känns det som att jag är ensam om allt. Jag inser såklart att jag är gravt medberoende, men det jag inte lyckas lösa för mig själv är hur jag ska kunna lämna det utan att överge min dotter. Jag kan inte sova, knappt äta, fungerar inte so människa men håller masken och sköter mitt krävande jobb. jag vet att det är sjukt men vet inte hur jag ska göra i stället.

Såå tacksam om ni andra kloka, varma människor där ute kan komma med inspel.

Snödroppen
mån, 2023-06-26 - 20:44

@Mimzan
Vad bra att du hittat hit, bra att du skriver och hoppas du fortsätter.
Jag är själv tidigare partner till en som missbrukade alkohol och utsatte mig för våld. Känner med dig och hör vad du säger att man kan lämna en partner men inte sina barn.
Skickar en stor kram ❤️

Kameleont
mån, 2023-06-26 - 23:21

@Mimzan
Vilken otroligt tung situation för dig!
Känner din maktlöshet o det gör mig så ont! Man kan inte lämna sina barn... Det är så sant!
Jag har inte erfarenhet av vuxna barn som är fast i beroende (min man är det) men jag är mamma till tre snart vuxna barn o kan inte tänka mig annat än att jag aldrig skulle ge upp om dem. Som förälder o mamma finns inget annat än att hjälpa, kämpa o vilja rädda sina barn.
Läser mellan raderna att du ber lite om ursäkt för att du är fast i detta medberoende. Så tycker jag inte du ska behöva känna. Du är ju hennes mamma. Så klart du kämpar! 💕
Men du behöver orka själv.

Hålla masken på jobbet känner jag igen. Vi är ofta duktiga på det.
Duktiga på att fortsätta vara duktiga, fast mycket annat rämnar runt oss.
Inte klokt ibland hur vi håller på. För vem håller vi masken eg?

Var o när får du återhämtning?
Kan du sjukskriva dig en period?
Jag ger råd jag själv inte följer men vet eg också hur viktigt det är.
Tänker på instruktioner föräldrar får när vi ska flyga med barn. Ta på dig syrgasmasken själv först - så du kan hjälpa ditt barn sedan.
Om du tänker så...

Jag hoppas du får stöd från de instanser du kontaktat.
Ge inte upp!
Kommer säkert kloka råd ftån dem med mer liknande erfarenheter som du här i forumet.

Ta hand om dig!
Kram från en annan mamma

gros19
tis, 2023-06-27 - 05:22

Förstår att det pågått ganska länge eller? Sitt barns missbruk är nog det mest smärtsamma och kanske även skamfyllda (tyvärr) en förälder kan uppleva. Att inte längre känna skam var befriande och gjorde nog att jag kunde hantera situationen mer konstruktivt. Jag hade en son som hade ett väldigt destruktivt missbruk som han hela tiden kämpade med. Vet hur oehört plågsamt det är att uppleva som föräkder och jag har många sidor med hjälplinjer av olika slag uppskrivna i en bok. Så desperat var jag.

Det som gjorde att jag förändrades och därmed mådde bättre var att genomgå ett anhörigprogram under en vecka på Nämndemansgården och därefter besöka alanonmöten. Under anhörigveckan fanns även personer med beroende och det dom sa till mig var något jag minns. En man sa till mig att din smärta är ju dubbel, du bär både din egen och din sons smärta. Jag var tvungen att inse min maktlöshet och även på något sätt acceptera att min son kanske kommer att dö pga sitt missbruk. Sanningen är viktig att ta till sig, men oehört smärtsam. Jag mådde bättre när jag kunde fokusera på mig själv och det var ju det vi gjorde under anhörigveckan.

Att inte undanhålla konsekvenser av missbruket är viktigt, men väldigt svårt som förälder . Negativa konsekvenser och att må riktigt, riktigt dåligt är det som ofta leder till att man gör en förändring, men att stå bredvid och se på är inte lätt. Allt kring ett barn som inte mår bra är så smärtsamt för en förälder. Då är det inte lätt att handla konstruktivt. Hur mycket jag än visste och kunde så kunde jag inte hjälpa min son. En del förhållningssätt fick jag lära mig och det var bl.a. att inte konfrontera, inte berätta om följderna av missbruket utan istället berätta vad som gör mig ledsen. Tjat, förebråelse, tårar är ett hinder för tillfrisknandet. Sedan är det ibland nattsvart, för dig kanske mer eller mindre alltid just nu. Prata då med människor, bolla dina katastroftankar, överhuvudtaget ta emot all hjälp du kan få är mitt råd.

Att inse min maktlöshet inför min sons missbruk var nog det viktigaste och det svåraste. Självfallet finns man alltid där för sitt barn och när dom visar att dom vill ha hjälp då finns man där. Allt har ett slut, vi vet bara inte hur. För min son var det en stroke med mycket svåra hjärnskador som följd (inte förorsakat av missbruket). Det är ju även fruktansvärt svårt att hantera men där finns en stor skillnad - han tillfrisknar åtminstone till viss del, i missbruket bryts du istället ner. Det blev mycket, men hoppas du får någon hjälp av vad jag skrivit.

gros19
tis, 2023-06-27 - 06:57

Glömde en jätte, jätteviktig sak. Jag genomgick också ett sorgebearbetningsprogram, där jag fick sörja allt son inte blev som jag som förälder hoppades på, alla mina förväntningar som inte infriades. Det blev en ny start, utan den ryggsäck som färgade mitt sätt att se på min son. Därmed kunde jag bemöta honom på ett mer konstruktivt sätt. En nystart helt enkelt, oehört befriande. Som du ser handlar allt om mig och mitt förhållningssätt.

Mimzan
tis, 2023-06-27 - 18:52

Varmt tack för era svar! Ja, det har pågått länge och nyligen inträffade en rejäl krasch efter en tids behandling och nykterhet.

Jag inser efter att ha läst igenom era svar flera gånger (så fint, @kameleont att läsa mellan raderna!) att jag ber om ursäkt och skäms både för att ha ett barn med substansberoende och för att jag är medberoende. Jag, med alla mina kunskaper borde veta bättre! Jag tror jag har blandat ihop medberoende och en mammas kärlek och omsorg om sitt barn. Har tänkt att jag för att överleva måste överge mitt barn, att jag måste välja. Men jag kanske kan balansera vidare? Jag kanske kan finnas kvar för henne men också sätta en gräns för vad som är OK? Jag tror jag har koll på gränsen, men skillnaden mellan medberoende och medkänsla kan vara hårfin. @gros19: Just det där med konsekvenser av missbruk är kanske det svåraste. Så många gånger jag löst det ekonomiskt t ex. Men nu kan jag inte det längre och det kommer bli riktigt tufft att stå emot. Vad händer då?

Jag har nog slutat vara konfrontativ, jag försöker mest bara följa, försöker lyfta hennes steg i positiv riktning utan att skrika ut min frustration över bakslagen..... allt utan att veta om det leder till något.

Sorgebearbetning låter angeläget, är i ett skede i livet då alla möjliga sorger över allt som inte blev väcks. Ska leta efter vad som finns, sorgegrupper har så ofta fokus på att ha förlorat en närstående, men sorgen över det som inte blev som man tänkt i livet behöver verkligen få sin plats. Jag behöver hitta en väg till acceptans igen, över att jag återigen drabbas av missbrukshelvetet i mitt liv som anhörig.

På återhörande fina medmänniskor!

Zlata
mån, 2023-07-03 - 10:13

@Mimzan, tack för dina inlägg. Du beskriver precis det jag genomgår just nu. Min vuxna son dricker ohejdat nu. Jag vet inte var jag ska ta vägen. Undrar var ska jag börja att ringa för att han ska omhändertas. Eller gör jag situationen värre för honom?

Zlata
mån, 2023-07-03 - 10:14

@Mimzan, tack för dina inlägg. Du beskriver precis det jag genomgår just nu. Min vuxna son dricker ohejdat nu. Jag vet inte var jag ska ta vägen. Undrar var ska jag börja att ringa för att han ska omhändertas. Eller gör jag situationen värre för honom?

Mimzan
mån, 2023-07-24 - 19:05

@Zlata Ledsen att jag inte sett ditt inlägg förrän nu. Jag ringde socialtjänsten till slut och berättade hur illa det var. De frågade om jag ville göra en orosanmälan, och då sa jag ja och att min dotter behöver hjälp. De rådde mig att ringa 112 om hon var så illa däran att hon inte kunde ta hand om sig. Då gjorde jag det och efter en del turer fick jag med henne till beroendeakuten. Hon erbjuds nu en massa olika stödinsatser som hon faktiskt tar emot och gör det bästa av och jag får vara delaktig i behandling och vårdplanering. Skitjobbigt men ändå så oändligt mkt bättre än att bara ”titta på” när hon går under. Nu får jag lov att hjälpa och stötta.

När jag inte såg någon annan utväg än att ringa socialtjänsten ledde det till något bra. Jag trodde också tidigare att det skulle skada mer än hjälpa, och inte minst har hon tidigare fått mig att tro det. Så: ring! Börja med socialtjänsten, man kan inleda med att be om råd för att komma fram till om du vill göra en orosanmälan och uppge din sons personnr. All värme till dig!