av Lora

Lora
lör, 2023-06-17 - 08:10

Tydligen är detta en kontroversiell fråga. Själv kan jag inte känna igen mig i definitionen sjuk. Tycker bara den är elak och skjuter vid sidan av målet. Just på grund av att den känns så nedsättande och att man även hävdar att den är permanent. Alltså en permanent livslång sjukdom som man hela livet ska passa sig för. Trippa på tå för. En omberäknerlig rackare som kan slå till närsomhelst. Håll dig ständigt påmind. Gör du inte det så kan du få återfall. Skulle man kritisera definitionen kan det betyda att återfall är nära anstående. Lever i förnekelse. Här behövs istället ständig påminnelse om att man är sjuk så man inte återfaller. Lev sedan lycklig med din sjukdom men håll dig alltid i schack. Mitt "älskade soc" gjorde vad de kunde för att trycka in den definitionen, inte bara i mig, utan även mina barn och min man.

Själv har jag iakttagit en rad personer i min omgivning. Även dokumentärer. Jag slås av hur återfallsrisken ökar om man bevakar, tittar snett, misstror och markerar mot den som kämpar. Att när självförtroendet får sig en törn ger vissa bara upp. Kastar in handduken och ger definitionen rätt. Jag är en sjuk rackare så jag ger mig. Börjar dricka igen för det är ju ändå kört, typ. Jag får väl vara ett sådant där permanent förfall som alla menar att man är. En sån där smygalkis. En som pga rädsla att bli tillrättavisad av "systemet" gör bäst i att bara leva på i skymundan och gömma sig. Orkar inte konfrontationen så bättre att smyga på med min "permanenta sjukdom".

Frågan är var finns det faktabaserade kring att det är en permanent sjukdom? Är det snarare ett ingrott beteende som bitit sig fast? Beteenden kan brytas...

Ligger denna definition kvar för att det är det enklaste sättet att beskriva ett besynnerligt problem enkelt för omgivningen? Är det inte kontraproduktivt dock? Hur många struntar i att ta hjälp för man inte vill ha en permanent sjukdomsstämpel i pannan?

För min del har jag varit alkoholfri i flera år. Har inte varit rädd för återfall - alls. Jag ser mig inte som sjuk för att min kropp reagerar på gift. Jag ser mig snarare som en frisk person som sett igenom denna bluff samhällssynen försöker trycka på mig. Jag behöver inte gömma mig bakom en definition - sjuk. Jag är helt likgiltig kring att jag fastnade i en beroendeproblematik, tillfälligt. Sjukt nöjd - Alkoholfri - alltså absolut inte en alkoholist.

Först nu vågar jag även ifrågasätta om man måste göra sig ständigt påmind om sin så kallade sjukdom varje dag eller om man faktiskt mår bättre av att lägga allt bakom sig och våga se sig som en permanent frisk person? En som är värd att ge sig ut och ta livet med storm igen. Orädd. En som alltså inte behöver gå runt och vara rädd för återfall. En som är alkoholfri på riktigt. En som kan drömma och även förverkliga sina drömmar.

Det förbluffar mig att jag inte sett någon resonera som mig. Så jag googlade och hittade till min glädje en rad artiklar där man är inne på samma spår. Nedan är en av dem:

https://www.theguardian.com/commentisfree/2016/jun/07/addiction-not-dis…

Är definitionen kvar för att den är intäktsbringande? För att samhället inte förstår sig på fenomenet och detta är enklaste sättet att förklara det hela? Blir vi hjälpta av den eller är det snarare en fälla?

Tänk om samhället kunde ha en mer ödmjuk inställning till beroende och vi istället kunde sträcka ut en hjälpande hand till medmänniskor runtomkring oss för det finns många. En som på riktigt bryr sig utan att vara anklagade, misstänksam och ser ner på beroendeproblematik. Jag har ju varit inne på att systemet är förlegat. Här är mycket av anledningen till varför jag ser det så. Den verkliga sjukdomen är inte alkoholism enligt mig. Det är skammen som är den verkliga boven. Det är skammen vi ska ge oss på, så även som samhällsmedborgare. Vi ska hjälpa folk klä av skammen mot alkoholfrihet!

Det skulle vara mycket sundare om samhället började ifrågasätta flödandet av alkoholen än att ge sig på dem som är alkoholberoende med en permanent negativ definition. Att vara alkoholfri är frihet på riktigt!

Amanda L
lör, 2023-06-17 - 11:37

@Lora Intressanta tankar!
Att skammen är en mörklig sidoeffekt håller jag med om. Många förhindras ta itu med beroendet på grund av skam och stigma.
Resten måste jag fundera mer på…😌👍

Andrahalvlek
lör, 2023-06-17 - 12:54

@Lora Jag tänker inte heller på mig själv som sjuk ett dugg. Men däremot har jag respekt för att jag har druckit mig till en beroendeproblematik som gör att jag aldrig kan dricka som ”andra”.

Fast jag tycker snarare att alkoholromantiken och att det dricks i tid och otid är det sjuka i vårt samhälle. Jag är för egen del inte ett dugg orolig för återfall, och det är nog inte mina anhöriga heller. Vi har aldrig pratat om det, jag måste fråga min äldsta dotter vid tillfälle.

Jag är lite anti AA som tydligt proklamerar att ”detta fixar du inte själv, du måste ta hjälp, du måste se dig besegrad” typ. Jag kan visst själv, med forumet som enda hjälp. Och jag känner mig inte besegrad av alkoholen, jag känner mig grundlurad av alkoholromantiken i vårt samhälle. Som kostar så många liv och mänskligt lidande i den ena ytterkanten. Det är för jävligt att vi som samhälle ens godtar det 🤬

Kram 🐘

Lora
lör, 2023-06-17 - 21:15

@Andrahalvlek Det finns en dokumentär - The Business of Recovery. På Youtube finns material gratis om man söker där. Den bygger på Amerikanska marknaden.

I denna framgår det att 90% av behandling för beroende bygger på 12-steg och ytterligare 5 % på varianter av desamma. Är inte det märkligt? One size fits all, tydligen.

Man pekar på en rad kontroversiella saker i den filmen. På frågan - vad får man för pengarna via rehabcenter? Ser man vilka aktiviteter som ingår. Ja, då kan man verkligen undra... Ingen aning vad man "får" i Sverige. Det borde helt säkert individanpassas. Jag förstod på en vän inte riktigt gjordes för honom men detta var många år sedan. Utgår även ifrån att det skiljer sig åt här i Sverige (bra / mindre bra). Min vän beskrev att de inte hade tid för personliga möten på det sättet. Det var mer en institution under en månad. Gav inget beständigt. I dokumentären hänvisas till en massa olika gruppövningar med tveksamt syfte. Mer något att göra på dagarna. En förvaring. Inte speciellt forskningsbaserat. Sedan ett stort frågetecken kring hur de underbygger sin statistik. Framgångsfaktorn. Borde vara kriminellt att mecka med den... Så som siffror flyger runt på nätet blir det omöjligt att få en uppfattning om vad som fungerar. Väldigt missvisande att läsa från rehabcentrats sida hur duktiga de är. Här måste finnas ett standardiserat sätt att mäta som gäller alla. Det finns inte idag. Vår kommun har ex lagt ut statistik om sin förträfflighet. Intressant, väldigt få som svarat om man granskar. Samtidigt finns det artikelhögar i lokala tidningen om hur illa ställt det är med soc i vår kommun. Märkligt då att deras statistik ser toppen ut.

Vem granskar svenska marknaden? Tittar vi på cancervård går det framåt. Tittar vi på beroendevård verkar det mer vara ett stort svart hål. Vem tusan granskar och varför minskar inte beroendet i samhället? Vem lyssnar på forskningen och varför har det inte skett större förändringar? Numera kan man operera ett barn i livmodern men beroende verkar omöjligt att komma åt. Här går vi i sidled.

Inte heller jag är ett fan av AA. Känns kontraproduktivt att sitta i ett slutet sällskap som har anonym i sitt namn. Detta som en rad forskning pekar på att just vara öppen bidrar till minskad risk för återfall. Att kalla det sjukdom får det även att låta som man är underkastad och tilltryckt utan något reellt val. Att dömma av material jag läst är det högre ÷ som kan kvitta sig om de ej genomgått någon behandling alls. Detta tar man bl a upp i boken "The myth about alcoholism as a discease". Här kan man få lite input om vad den boken handlar om:
https://aaronolson.blog/2022/06/19/heavy-drinking-the-myth-of-alcoholis…

Sedan tycker jag fortsatt det är bra att folk har möjlighet att välja AA. Även om just jag är en person som helst tar detta på egen hand. Vi är olika.

Lora
sön, 2023-06-18 - 07:15

Jag köpte dokumentären. Blev för nyfiken. Det är en professor från Harvard med bl a, Lance Dodes. Här säger han att mellan 5-10% blir hjälpta av AA. Dömmer inte ut det. Menar att det är ett bra första steg. Det finns något iaf men man måste jobba vidare med dessa modeller för nu är initiativen för verkningslösa. Med tanke på att 5-10÷ blir hjälpta och att 95% av all rehab i USA bygger på 12-steg så undrar man ju varför det finns så få alternativ?

Om man kollar på olika hemsidor ser statistiken väldigt annorlunda ut. När de granskar dessa företag i dokumentären visar det sig att uppföljning av siffror haltar. Det finns inget standardiserat sätt att följa upp. Vissa ringer och frågar, andra gör inget men har ändå siffror - 80% eller mer. Betty Ford Center är med bl a.

Skulle säga kolla på dokumentären. Det är en ögonöppnare. Pengar är helt säkert en drivkraft kring problematiken i samhället. Lika så att vi inte granskat dessa instruktioner och modeller ordentligt. Var är forskningen? Hur många åker inte in och ut på psyk? Med 0 resultat. Varför är 12-stegsmodellen inte mer debatterad? Även i Sverige breder den ut sig. En person som intervjuas som jobbar med dessa frågor säger jag önskar vi skulle ta oss ur förnekelse, borde lyssna på forskning och inte se dessa som bokmalar. Kan verkligen hålla med. Denna dokumentär borde ligga på Netflix.

Lora
sön, 2023-06-18 - 08:21

Ytterligare en aha-upplevelse. Man pratar om inre vs yttre motivation till förändring. De menar att du måste hitta din egen inre motivation till varför du måste förändra din situation. Yttre påverkan i form av att trycka till individen fungerar inte. Att bete sig hårt mot den som kämpar är inte en framgångsrik metod. Skulle det vara så skulle inte den beroende vara beroende... Det tillståndet är ju ingen saga precis. Istället bör man involvera den beroende och hitta dennes inre motivation till förändring. Olika för alla. Alltså fundera över vad som skulle motivera till förändring? Starta där.

AA utgår ifrån en sjukdom, en inbyggd hjälplöshet och att de 12 stegen, samma för alla är svaret. Ett alternativ är att istället hitta den inre motivationen. Vad skulle motivera dig till en förändring?

vår2022
sön, 2023-06-18 - 08:58

@Lora Det har diskuterats lite då och då här på forumet om det är en sjukdom och är en intressant fråga. Själv har jag inte funderat så mycket i termerna av en sjukdom, utan mer att jag har ett alkoholberoende och att det har påverkat min hjärna, jag har skapat en beroendehjärna och har en sårbarhet genetiskt för detta. Jag har uppskattat den lustfylldheten och berusningen som alkoholen gav mig, dopaminkicken som alkoholen gav, dopaminet som sköt upp som en raket och gav mig förhöjd sinnesstämning, både högt och lågt. Lärt min hjärna att detta var ett skönt tillstånd som jag ville ha mer och mer av och på så sätt skapat mig själv ett beroende. Fick jag inte dopaminkicken, fick jag abstinens med allt vad det innebar. Kanske kan det likställas med en allergisjukdom, man blir sjuk om man utsätter sig för det man är allergisk mot. Jag blev beroendesjuk av att jag drack alkohol, en sjukdom som uppstår om jag utsätter mig för det, jag dricker och den blossar upp.

Beroendesjukdom beror på en kronisk förändring i hjärnans belöningssystem, säger forskningen. En kronisk sjukdom kan tex bero på ärftlighet eller substansmissbruk, som man oftast inte kan bli frisk från, utan behandlingen går ut på att lindra besvären. Den kroniska sjukdomen kan vara tidvis återkommande, långvarig eller livslång. En kronisk förändring i belöningssystemet däremot, som i beroendesjukdom, kan hanteras genom att man inte tillför alkohol. Man kan lära sig att leva med detta och leva ett ”vanligt” liv utan besvär om man är nykter. Tänker att den kroniska förändringen i belöningssystemet är livslång, skadan är skedd, men om man inte utsätter sig för alkohol är det lugnt i hjärnan. Beroendesjukdomen blossar upp om man dricker alkohol eller börjar missbruka annat som triggar beroendehjärnan. Jag hyser oerhört stor respekt för att jag har en beroendesjukdom som kan blossa upp om jag inte tar den på allvar. Det vittnar många om som återfallit efter många års nykterhet. Jag är inte rädd för ett återfall, men aktar mig noga för att inte luras tro att jag är frisk och återställd i mitt belöningssystem, på så sätt att jag skulle kunna hantera alkohol och ta ett glas.

Så efter mitt resonerande i frågan så tänker jag att jag inte ÄR min beroendesjukdom, det är inte min identitet, den jag beskriver och känner mig som. Tänker att jag har ett latent alkoholberoende som ligger i vila och en kronisk förändring i hjärnans belöningssystem. Dessa håller jag i schack genom att vara nykter och inte röra alkohol. Då mår jag bra och är välmående och inte beroende av att dricka eller beroendesjuk. Kan också tänka att de som är i fast i alkohol har en beroendesjukdom, men det finns möjligheter att blir fri från beroendet. Det är dock oerhört svårt för många att bli kvitt sitt beroende, då det är en kronisk förändring i hjärnans belöningssystem. En förutsättning för att bli fri är att erkänna sitt beroende för sig själv, ha viljan till förändring. Tro på sin egna förmåga, få kunskap om alkoholberoende, få självkännedom och arbeta med de ofta förekommande underliggande orsakerna till missbruket. Hitta den inre motivationen till en förändring. Lite som vi stöttar varandra här på forumet, så gott det går för att blir fri från alkoholberoendets klor. Det lilla i det stora, men ändå något.

Sattva
sön, 2023-06-18 - 10:34

Jättebra beskrivet @vår2022! Jag ser det på liknande sätt. Jag tror att vad @Lora vill uttrycka o få stöd i är ett mer samhällskritisk synsätt. Det mer objektiva synsättet och det samhällskritiska synsätter kanske inte kommer att mötas i just denna tråden.

Jag är heller inte rädd för återfall. Men jag väljer att leva en livsstil som blir ett naturligt skydd (för mig) mot risken att ta ett återfall. Jag gör dagligen saker som förebygger återfall, både fysiskt, andligt och mentalt. Vet mina triggers.

Amanda L
sön, 2023-06-18 - 10:59

@Lora @sattva @vår2022
Jag trot många är tveksamma till AA av olika skäl samtidigt som en del verkar ha stor hjälp av det.
Men självklart borde det finnas alternativ som kan passa fler.
Helst ett som drivs av stat eller region och som är transparent och utan vinstintresse.
Jag kan också tänka mig att en del klarar sig med ”bara” den hjälp som finns här på AH. Det behöver kanske inte gå till på ett visst sätt eller en viss mall. Samtidigt måste man såklart ta tillvara erfarenheter av vad som funkar och inte.
Det som jag funderat över är det förebyggande arbetet. För att förhindra att fler blir beroende.
Där borde finnas mycket mer information om vad som är riskbruk och missbruk. Kanske redan i grundskolan . Idag är alkoholen överallt och barn och ungdomar blir försvarslösa offer.

Lonely Man
sön, 2023-06-18 - 17:25

@Lora
Jag är också mycket tveksam till AA. Gillade aldrig den religösa undertonen. Man säger dock att AA ör andligt. AA hjälper inte de flesta men höll mig nykter i flera månader. Slutade dock att gå p.g.a av den religösa tonen. Ta hand om dig.

Varafrisk
sön, 2023-06-18 - 19:34

@Lora Kan instämma i en del vad du skriver och i en del tycker jag inte samma. Du skriver att du har varit alkoholfri under flera år och klarat att bli nykter. Det är bara att gratulera. Jag undrar vad det är som gör att du skriver detta inlägg nu. Jag förstår att du har ett budskap men risken är att det stannar av här på detta forum.

Jag köper inte allt med tolvstegsprogrammet. Det finns fler metoder fast tolvstegsprogrammet är väl den största. Läs gärna Kristoffers fr admin, hans inlägg i min tråd. Jag gick på öppenvårdsbehandling med tolvstegsprogrammet som grund, fortfarande köpte jag inte hela konceptet men behandlingen var det bästa jag gjort på min nykterhets resa. Jag fixade inte detta på egen hand!
Jag går på NA- möten då AA inte finns i min stad. Jag upplever inte att jag är mer anonym än vad jag är här. På mötena befinner jag mig fysiskt och använder mitt egna namn. Vissa möten är slutna vissa öppna. Ibland möter jag ngn person på stan och hejar. På de möten som jag har gått på är det inte särskilt religiöst. Ok, Gud nämns men det stör mig inte. För många som är på mötena är det enda platsen där de möter en annan nykter person.

Jag är alkoholberoende. Diagnoskoden är F 102 enligt ICD-10. Jag gör nu vad jag kan för att leva nykter men jag har stor respekt för att risken för återfall kan dyka upp. Jag definierar mig inte som sjuk kanske lika lite som den person gör som har diabetes.

Jag skulle utav hela mitt hjärta önska att vi en dag kunde prata om att vi är alkoholfria, alkoholberoende vad vi nu än kallar oss. Att mötesplatser kunde finnas och vara lika naturliga som ja…jag vet jag men kanske inte slutna som alla anonyma rum både i verkligheten och på nätet. Om det ska kunna ske så tror jag att vi behöver släppa på skammen och öppna upp och berätta.

Lora
mån, 2023-06-19 - 01:43

Mina tankar har de senaste dagarna arbetat rätt hårt. Själv känner jag mig berikad av att inte känna behov, vilja eller ens se några fördelar med att dricka. För mig finns inte längre tankarna i den riktningen. Skulle ha middag i helgen och kom på mig själv med att tänka jag har inte ens funderat på att köpa vin till gästerna. Tänk att det gått så långt så jag tom där är så obrydd. Jag pratar fritt om det när någon undrar. Försöker utifrån bästa förmåga beskriva hur varför osv. Även mina tillkortakommanden och hur jag arbetar med dem, synliggör dem för mig och hur det berikar mitt liv.

Vad är det som gjort att mitt sätt lyckats för mig? Varför har andra runt mig inte gjort det? Hur kan jag bäst stödja dem? Ska jag, bör jag? Är det bättre att låta bli för man stökar till om någon inte är där? Det känns nästan lite orättvist dock. Varför vissa och inte andra kommer ut denna destruktiva drog?

Jag är väldigt upptagen av att förstå. Jag letar svar kring hur. Vad är grejen för att lyckas? Inte egentligen ute efter att kritisera för kritiserandets skull. Snarare ute efter att förstå vad som ger resultat och vad som inte gör det. För mig är det viktiga frågor. Att inte vara rädd för att på riktigt granska dem, ordentligt.

På förekommen anledning pratade jag med en gammal vän. Vi har inte pratat på många år. Det visade sig att hon jobbar på soc. Beskrev sin roll och de föranledde diskussion kring om beroende är en sjukdom eller ej? Vi har väldigt olika syn och utgångspunkter. Min är mer förstående hennes är mer cynisk. Av rätt naturliga anledningar. Hon uppmanade mig att anmäla en gemensam vän. Då fick hon min syn och hon bad mig fundera över alternativ. Hot var hennes melodi. Det satte igång min hjärna och jag började leta svar. Är jag ute och cyklar eller har jag en poäng? Var beredd att utmana mina tankar fullständigt.

Letade fakta på nätet. Jag slogs dock av hur lite evidensbaserad information det finns där ute på internet. Dokumentären skrämmer. Den är 10 år gammal men har sina poänger. Om vi kör på med gamla metoder som saknar evidens och inte är beredda på att utmana, sammanställa statistik och förändra så lär vi ju fortsätta harva.

Så vad gör man? Hur råder man folk på bästa sätt när de inte riktigt är där ännu? Går det? Skulle det hjälpa som min vän försökte föreslå - att trycka till och hota med soc? Vem är jag att göra den tolkningen? Vad sätter jag igång och vad är målet?

Jag slås även av hur låst debatten är, hur lite vi analyserar systemen och hur lite fakta som finns.

Så hur får man fram vad som fungerar? Jag funderar på just vad det var som blev den avgörande faktorn här inne att ta steget? Själv handlade det om ett ytterst empatiskt samtal. Ett samtal grundat på genuin kärlek som fick mig att förstå att nu får det vara nog. Sedan var jag nog aldrig orolig egentligen för att inte lyckas. Det är nästan lite märkligt att jag inte var rädd för det. Varför var just jag inte det och vad är det i mig som gör att jag lyckats?

Jag inbillar mig att det första empatiska samtalet utan att jag kände mig hotad var avgörande. Sedan tror jag att det hjälpt mig att inse att just känslor är något man kan lära sig hantera. Det har gett mig ett nytt liv. Känslor är för mig idag enbart reaktioner på saker och i sig inte fel. Man kan dock påverka vilket känsloregister man tillåter spela och tvinga sig åt det positiva hållet. Lägga krut där. Sedan har jag jobbat massor med att inte skambelägga mig själv. Inse att man inte är mer än människa och oavsett vad som hänt går det att snurra 180 grader och gå åt annat håll. Skapa ett kul liv och omge sig med kul personer. Har idag även massor av intressen. Gör mycket kul saker. Allt det tror jag skapat förutsättningar för ett liv där droger inte längre fyller någon funktion. Droger ger mig inget och kan inte längre hota mig.

Skulle vara intressant att läsa vad andra tror varit avgörande för sin resa 🤗.

Sattva
mån, 2023-06-19 - 05:55

@Lora Den inre motivationen är absolut nödvändig tror jag för att lyckas bli nykter. Det kan kanske fungera med skrämsel i vissa fall. Jag har tex fått rådet av tandhygienist i flera år att använda mellanrumsborste. Jag slarvade o följde inte rådrt. Tills jag fick en ny tandhygienist, som berättade för mig vad som händer på sikt om jag inte gör det. Sedan dess använder jag dessa borstar varje dag. Där funkade skrämsel för att ändra mittbeteende.
Avgörande för mig att tillslut sluta dricka efter flera års försök var en insikt att det jag höll på med var ohållbart. Jag led psykiskt. Barnen, som då var 13 och 15 uttryckte att de for illa. Jag satte ett datum ganska långt fram, och tog ett beslut att från det datumet är det stopp. Förberedde mig mentalt mycket. Målade upp bilder av hur skönt det skulle bli att bli fri. Tillät mig att känna allt inför detta datum. Längtan, sorg, rädsla etc.

vår2022
mån, 2023-06-19 - 20:41

@Lora Håller med, den inre motivationen har varit avgörande för att lyckas. Har såå många gånger tänkt att jag måste göra något år mitt drickande, men den riktiga motivationen har inte funnits där och inte heller den riktiga viljan. Från någonstans kom en urkraft till att sluta på riktigt och förmodligen kom den från att jag inte längre orkade leva som jag gjorde. Så mycket ångest och mörkt, som om jag tynade bort. Jag mindes sedan ett tidigare uppehåll på några månader, att jag mådde bra och utan ångest. Jag höll ett viktigt föredrag och det gick så bra, jag ville tillbaka till den känslan. Den inre motivationen gjorde också att jag trodde på mig själv att jag skulle klara av det. Mitt fönster för en förändring var öppet och jag tog chansen och det gick bra!😁

Lora
tors, 2023-06-29 - 00:37

Intressant att höra @Sattva & @vår2022. Detta med tvång som mekanik kräver nog lite fingertoppskänsla tänker jag för att lyckas. Om man gör det utan att skuld/skambelägga tänker jag att det är större chans att lyckas och inte skapa onödiga låsningar. Om man kan bevara en värdighet hos personen samtidigt som man är bestämd i sak.

Har kommit över ett fall där en person öppet drack på jobbet. Valet blev AA med antabus eller ut. Personen vägrade AA + medicin så det blev ut. Skapat massa svallvågor hos personalen. Även där ser man hur åsikter går isär. Alltså det är ju en riktig konst att nå folk. Detta fallet gick inte precis strålande. Kanske trillar poletten ner hos den det berör kanske inte. Nu är personen mest arg. Eller snarare vansinnig. Personalen avvaktande och tycker ledningen är klantig. Att det är fel att tvinga in någon i AA som forum. De tycker även synd om personen. Det har skapat två osunda läger.

Denna person hade blivit varnad innan men tog ett återfall. För mig lite ofattbart att dricka helt öppet på jobbet. Att man bara vågar. Känns inte dolt någonstans. Snarare arrogant.

Jag vill tro att alla kan lyckas bara man hittar ut mitt i allt virrvarr. Har man druckit länge och bedövat bort diverse förmågor får man kanske ha större tålamod med personen ifråga. I detta fall blev personen kränkt och tog inte till sig något. Sköt över allt på andra istället och gick i totalt baklås. Jag får en känsla att om man istället för tvång till AA + antabus visat att man faktiskt tror på och inte skuld/skambelagt. Då skulle det gå lättare att komma igenom. Visa att det finns vägar samtidigt som man själv är förvaltare av att upprätthålla sig på stigen mot sin vision. Det går ju inte att tillåta att folk dricker helt öppet på jobbet ...

Om man försökt få personen själv att manifestera hur om nu inte AA + antabus undrar om det gått då? Skapat tvång i att komma upp med en lösning, vilkensom. På något sätt skulle jag önska att dessa personer skulle kunna få känna skillnaden. Få en vettig beskrivning av vad det handlar om. Försöka skapa en morot istället för piska.

Jag vill ju tro att personen vet att den är på fel spår om man dricker helt öppet på jobbet. Att det snarare handlar om blockering och att man inte ännu hittat den inre motivationen. Att man egentligen vet att man är helt ute och cyklar.

Hur ska man förstå skillnaden mellan att vara nykter och ej? Vem beskriver det öppet i vår glorifierade alkovärld? Ganska okänt fenomen vad det faktiskt innebär.

Jag brukar säga att se till att du aldrig förlorar ditt självförtroende. Tillåter du det är det lätt att det skapar en självuppfyllande profetia. Se därför till att hålla ditt huvud högt och våga artikulera dina behov. Försök inte dölja dem för då ploppar de upp i konstiga skepnader. Tycker detta missas i alkodebatten. Den är rätt hård och fördummande i min värld. Har svårt att förstå vad det är man tror dig uppnå med att vara hård? En person med alkoholproblem är i min värld inte sig själv. Den är förställd. Därmed svårt att klandra. Gå på effekten istället och försök locka fram den riktiga individen istället. Känns mer värdigt.

Andrahalvlek
tors, 2023-06-29 - 09:58

@Lora Intressant diskussion. Många säger att alkoholism är en sjukdom. För mig är det mer som en allergi. Lite alkohol väcker mersug och jag beter mig som en idiot, och därför ska jag ge fan i att dricka. På ett sätt är alkoholism snarare ett funktionshinder, eftersom hjärnan inte funkar som den ska.

Vid andra typer av funktionshinder som berör hjärnan (tex intellektuell funktionsnedsättning, autism, adhd etc) så förstår omgivningen i bästa fall att det krävs viss hänsyn, att man behöver använda sig av olika strategier etc.

Men när hjärnan är skadad av alkohol - då individen lever i förnekelse, då frontalloben konkurreras ut av amygdala, då abstinensen är enormt svår både mentalt och fysiskt osv - då ska inte omgivningen visa hänsyn? Obegripligt.

Företaget ifråga har säkert gjort rätt saker, men de har ändå visat synnerligen dålig empati och hänsyn till individen. Det var kanske droppen - och just därför ska proffs hantera frågan och inte en svinförbannad chef som bara ser till produktionens bästa.

In med Företagshälsan direkt! Ställ inte för stora krav på individen inledningsvis. Låt hen vara sjukskriven och sakta vänja sig vid faktum. Att kasta ut vb på gatan är omänskligt. Att vi inte har blivit bättre på företagen att hantera missbruk är bedrövligt.

Kram 🐘

Lora
lör, 2023-07-01 - 17:24

@Andrahalvlek skrev:"Men när hjärnan är skadad av alkohol - då individen lever i förnekelse, då frontalloben konkurreras ut av amygdala, då abstinensen är enormt svår både mentalt och fysiskt osv - då ska inte omgivningen visa hänsyn? Obegripligt." Det sätter nog pricken över i:et. Det är verkligen ingen hänsyn. Empatin är frånvarande.

Alla är så fokuserade på sitt. Veckan har gått åt att förklara samband mellan olika personers frustration. Alla ser sin synvinkel men är lite oförmögna att se andras synvinkel. När man förklarar så sjunker poletten ner. Alla vill i grunden väl. Bara det att de har svårt att höja blicken och se till helheten.

Insåg att det dracks 3.5 öl vid lunch. Sedan vin i muggarna. Här finns flera med problem... Har verkligen kommit in i ett getingbo. Inne i väldigt små bolag med under 5 anställda. Här finns ingen företagshälsovård. Det hade behövts proffs. Hur många lever så här kan man fråga sig? 🤗

Lora
ons, 2023-08-02 - 23:38

Jag har en tes. Har börjat fundera över sambandet mellan alkohol och underutvecklad förmåga att hantera och förstå sina känslor. Googlat en del kring detta och det finns forskning som visar på ett samband.

Så här tänker jag. Vi pratar sällan om varför olika känslor tar sig uttryck. Inte många tänker på dem som vägvisare utan bara agerar på dem spontant utan vidare reflektion och vad man sprider runtomkring sig. Har man bedövat sina känslor ter det sig naturligt för mig att egen förmåga att hantera sina känslor blir underutvecklad över tid. Men har helt enkelt tagit till alkohol som balanssystem vid press och då säger det sig självt, tänker jag, att man missar hur man relationsmässigt bör agera för att bemästra svåra situationer. Den behöver man träna upp för att kunna leva ett harmoniskt liv.

Samtidigt ser jag hur många där ute som är "underutvecklade". Skyddsmekanismer slår till på de allra flesta inom loppet av sekunder och man skyller på alla andra. Detta med att våga vända spegeln är väldigt få i vårt samhälle som klarar eller ens försöker göra. Vi här tvingas så småningom till det. Vi har ju inte längre käppen alkohol att ta till längre. Vi tvingas helt enkelt abrupt möta våra egna och andras känslor. Det blir så tvärt kast när man slutar så man bara måste utvecklas.

Detta med att inse att man är 50÷ av problemet vid konflikter är få som pratar om. Så mycket enklare att skjuta på alla andra. På så sätt omöjliggöra lösningar. Man skjuter sig själv i sank via att inte våga se sin egen del. Sedan gör man om och om igen samma fel och mår skit. Om och om igen blir resultatet detsamma för man vågar inte titta nyktert på sitt eget bidrag.

Detta gör att jag varje dag i veckan hellre anställer folk som gått igenom skärseld och vågar vara öppna med egna brister. Inte sätter sig på höga hästar utan vågar se samband. Jag tror inte att vi i vårt individualistiska samhälle lär oss detta gratis. Det krävs hårda smällar för att komma dit. Just pga vårt samhälle är så individualistiskt och prestationsinriktat. Skammen är det få som kan hantera. Lättare då att skjuta skarpt på andra än att samarbeta och våga vara ärlig med vad som krävs för att faktiskt lösa konflikter.

Vi här blir tvingade att reflektera. Detta borde vi framhäva mer och lära andra. Det är en konst. Inte en allmängiltig kunskap. Det finns stora fördelar med att gå igenom det vi gör / gjort. Det hjälper en att utvecklas mer än snittet i vårt samhälle. Det är min reflektion iaf. Så sträck på er!

Andrahalvlek
tors, 2023-08-03 - 10:20

@Lora Och jag tänker att jag tror att du har helt rätt! Kontrasten var enorm när jag slutade dricka. När jag drack regelbundet kände jag typ ingenting. Kunde inte ens gråta.

När jag blev nykter blev jag först tokförbannad. Jag kunde bli så arg på jobbet att jag knappt fick något vettigt gjort. Sen lärde jag mig att 1) antingen direkt markera ”nej, det där är inte okej”, eller 2) sova på saken och i lugn och ro antingen ha mer konstruktiva argument eller låta saken bero. Man ska inte gyttjebrottas med grisar.

Så jag skulle nog inte vilja vara utan den här erfarenheten. Faktiskt.

Kram 🐘