hur mycket är för mycket?

lillablå

TACK!!!
Jag vet att det går över, jag vet...
Och jag vet att jag hellre ensam än i ett dåligt förhållande...
Tack!! <3

lillablå

Började dagen med tårar, över en förbannad karlslok...
Hälsat på en fin vän med två underbara döttrar, vi har myst, kramats, läst alfons åtta gånger och skrattat och pratar och pratat...
Nu rinner tårarna igen... Har pratat med killen i fråga, och ännu en gång var magkänslan rätt, han ansåg inte att det fanns något att bygga vidare på, det räckte inte ända fram... Och naturligtvis tar jag det som att jag inte är bra nog. Tårarna rinner inte över honom, utan över ännu en förlorat försök... Ännu en gång duger jag inte riktigt, är inte tillräckligt bra...
En psykolog hade nog sagt att det är det ensamma barnet inom mot som tittar fram nu, hon utan vänner, som blev dumpad av de två hon hade... Eller dottern som vad hon än gjorde ändå aldrig fick någon bekräftelse av sin far, eller någon kärlek...
Oavsett anledning säger förnuftet att det kommer kännas bättre i morgon, eller på söndag, men just nu känns det så förbannat nattsvart...

Har funderat på om jag skulle starta en tråd i den nya avdelningen, men nej, jag håller mig kvar här, jag måste komma ihåg att alltid jobba med mig själv och mitt medberoende, det är en del av mig, ibland håller jag det i schack, men när jag är osäker och sårbar hoppar det upp och försöker ta kontrollen över mig igen...

Förbannat...

Lelas

Tänk om de bara anade, karlslokarna, vilken fantastisk tjej de går minste om!

Kram, gumman!
/H.

Dompa

Gör mig så ont att du har det svårt. Men medicinera på med chokladen. Det blir bättre. Skulle vilja skriva så mycket, men jag har en liten kris här hemma just nu som jag måste försöka fixa. (Frun dök upp aprak för en timme sedan, ville tala med barnen....) men jag säger som Lelas, gott om karlslokar. En dag kommer dock din prins och när det sker, kommer du inte att behöva undra. Kram, kramare, kramigast. /R

så klokt att du inser att du inte gråter precis över just den karlsloken utan utan över ännu en förlorat försök... Och du ser alldeles själv, utan psykolog, det lilla barnet i dej, det svikna, ensamma, sorgsna lilla barnet som blivit sårat, än en gång. Ta hand om den lilla ledsna i dej, hon är en del i ditt liv och behöver bli mött i de sorger som hör "henne" till... till hennes del av livet - låter säkert flummigt men så tror jag. Önskar dig en plats där ditt lilla barn får bli synligt och berätta sin berättelse - hon kommer att finnas med dig och behöver få vara en del av ditt vuxna jag som du känner igen och kan "ta hand om". Vi är som ryska gummor allihop och bär med oss alla våra åldrar, glädje och sorg... Det är det som gör oss människor så underbart spännande... Kram, kram till hela dej! / mt

lillablå

Det gör så gott att få skriva av sig. Att flytta det onda från hjärta och mage till en sida i cyberspace, och få dela med andra...
Tack!
Ni är mina änglar!!!
/k

lillablå

Tack!! Och jag Ska på två-årskalas idag, precis vad jag behöver!!!
/k

Dompa

För att du tog dig tid att skriva en rad..mitt i all ledsnad. I min värld har du alltid plats. Du är människan som fick mig att förändra allt. människan som fick mig att se vad jag gjort mot framför allt min fru (barnen snubblade jag in i, men det hade nog heller inte skett utan din tråd). Du upplät en plats åt mig här när jag - ett elakt fyllo - behövde det. Du kommer alltid vara en stjärna för mig. Tack för allt. Orden räcker inte till. Imorgon tar jag ett första steg på min resa...det är mycket din förtjänst. Mycket mer än du tror du förstår. Du skrev i början, när jag först tittade in, att min fru kunde kontakta dig via alkoholforums facebook. Lelas bekräftade att du var en riktigt bra vän. Nu var det istället jag som trillade in elak, svartögd, spydig alkoholist, men även jag kände mig välkommen. Jag förstår att detta kan verka "blurr" för de som tittar in. Men för mig lillaklokablå, du är bäst!!! Bara mellan oss liksom; Jag är skiträdd inför morgondagen!!! Tokrädd! Allt som var "mitt liv" rämnar, allt på grund av att jag ramlade i en tråd på Alkoholforum. "hur mycket är för mycket ?". Jag hoppas verkligen att du mår bättre idag. Jag hoppas du förstår hur din tråd öppnade mina ögon. Hur kan man sätta ord på "jag vill dig allt gott i livet" ? Det blir bara fattigt så jag nöjer mig med; Kram R

Dompa

...för jag känner mig hemma här. Har fått underbar respons på "förändra mitt drickande", men jag är rädd just nu. Som din psykologkontakt trodde/analyserade dig; Just nu är jag barnet Dompa, rädd att inte räcka till på behandlingshemmet. Tänk om mina besvär och behov inte är allvarliga nog? Tänk om jag avskyr dem? Så nu är jag skiträdd och då återvänder jag dit jag känner mig trygg. Där "Dompa" föddes, din tråd, mitt "hemma". Har sovit 20 minuter i natt och allt jag tänker och skriver blir luddigt. Men jag tror att jag är redo. Ändå ska jag inte ens checka in, vi ska bara kolla in hemmet idag. Se om vi passar varandra. Är jag redo? NEJ skricker barnet i mig, FÖRSÖK skriker en trebarnsfar. Ongarna vinner, jag gör ett försök. Tack för att jag får vara här, jag tog dig verkligen på orden när du skrev det. Hoppas din dag blir fin, jag menar det verkligen men orden blir så tomma. Supertack, jättekram /R

Dompa

Trots sömnbristen är jag inte helt borta. Inser att din psyk-kontakt ej finns på "riktigt", fast kanske ändå? mt slår mig som en fantastisk människa. Lelas likså. Hur fan orkar anhöriga?

lillablå

Ska hålla en tumme för dig idag! Hoppas att ni kommer finna varandra, du och hemmet, och att du kan hålla rädslan i handen och inte låta den övertala dig platt hemmet suger... Jag tror det blir bra! Och ja, du är alltid välkommen hit!
Tack för dina värmande ord... Tack!!
Lycka till!!!
Kramar!!!
/k

Dompa

Så känner jag när jag kliver in här; Hemma. Vilka fina bilder, jag blev mest rörd av de växande plantorna. Ser dem som ett självpoträtt av lillablå? Är du en växande planta? i mina ögon; JA. Älskade också kattbilden. Jag är så svag för katter, jag ska UNNA MIG en katt när jag kommer hem från rehab. Visst är det ett åtagande, men så är också tre barn. Katt får det bli. Växte upp med katter, saknar en katt. Nu har vi en hund, hon är inte dum, men hon är ingen katt? Frun sade att alla barn borde få växa upp med en hund, hon har antagligen rätt. Men jag är en kattkille. Mitt besök på hemmet gick bra. Det kändes gott. Om en vecka får jag checka in... Vill jag ;JA. Är det rätt mot ongarna ; Jag vet inte!!! Planen är att de ska bo hos svågern och svägerskan, och jag vet att de får det bra där. Men har jag "rätt" att lämna?? Att bara dra? Pappa alkis, mamma vinfyllo? Ska jag inte vara där? Ska jag inte ta hand om dem? Mycket, mycket i huvudet just nu. För att inte tala om jobbet. De vill att jag ska komma tillbaka strax, att jag ska leverera. Medans jag är glad över att jag överhuvudtaget lever. Nykter, yep, jag lever nykter just nu och stundtals hatar jag det. För det gör ont!!!/R

Lelas

Ja, du, Dompa-vännen - hur orkar vi anhöriga?

Sanningen är att vi inte gör det. Vi orkar inte. Det är det som är hela hemligheten... När vi tror att vi orkar, att vi fixar att vara starka för både oss själva och "våra alkoholister", det är då vi går under. Istället är det när vi vågar vara svaga och erkänna att vi inte orkar som vi lyckas.

Det är helt uppochner, jag vet. Och, tro mig, jag ville verkligen inte vara svag. Jag kämpade väldigt länge för att vara stark för oss båda. Tills jag insåg att det var omöjligt, och lät oss falla. Och vilken styrka det finns i svagheten!

Knäpp, men så ser jag på saken. :-) Det påminner mig förresten om en sak som Nasse säger till Nalle Puh: "Det är ju ingen konst att vara modig om man inte är rädd."

Och du... det ÄR rätt mot ongarna. De kommer att förstå. Du drar inte - tvärtom. Det är nu du väljer dem framför flaskan.

Kram, allihop, ni är värdefulla för mig!
/H.

PS. Skaffa en katt! Det är du värd! Och tänk vad mycket villkorslös kärlek man får av de små liven... Vår kisse är en stor hane, gul och vit - världens finaste! :-)

Dompa

Du gillar syster min. Take's one to know one. Var det inte så att det du gillade var att hon slog mig? Haha. Och jag förtjänade det, det var nog syrran som slog mig sista gången innan igår. Jag har aldrig hamnat i bråk, rent fysiskt, så jag tror sista gången jag blev slagen var för ca 30 år sedan. Av samma person!!! Borde jag anmäla? ;-) Allvarligt talat; Jag tror att du och syrran skulle trivas finfint tillsammans. Ingen av er tar skit och det ska ni heller aldrig behöva göra. Aldrig!!! Hör du det? Inga djävla kränkande kommentarer -om frisyrer eller personlighet- , inget velande från slamkrypare som inte ens är män nog att artikulera vad det vill. Jag tror att min syrra har sin prins och det ska du med ha. Aldrig någonsin något mindre. Och om han aldrig dyker upp? Skaffa massor med katter och bli en kattant. Värre öden finns det. Vi såg en kattfarbror i sommras i grekland. Varje kväll kom han med bilen full av kattmat och matade ett trettiotal gatkatter. Han verkade lycklig. Kanske ska jag bli en kattgubbe på ålderns höst? Kramar och tack för att du finns. /R

Dompa

Min käraste vän! Tack för allt, för att jag fick vara liten, dum och dryg här. Du rockar! Ha en härlig Mars-månad. Tittar in till våren...om jag får. Superkram från mitt allra innersta. /Ri...
PS: Jag försökte hålla det lättsamt. Varför? Vad jag vill säga är bla. att; Du var den som öppnade mina ögon, visst hade jag anat, men...
Du är en superfin kvinna. Jag önskar dig så mycket gott. Snälla du, sköt om dig, unna dig. Tacka Ja, tacka Nej. Fortsätt vara stark!!! DS,