av Dompa

Hej! Mitt nick är efter en mousserande dryck. Djävla illa valt, då jag själv mest kan liknas vi en avslagen mellis. Jag är halvny här. Har hukat under en stark kvinna vid namn lillablå på anhörigsidan. Men nu tror jag mig vara redo. Jag måste vara det. Min historia är på inga sätt unik. Ni kommer dessvärre ändå få ta del av den. Just nu behöver jag bara lite teknisk support och sen följer booooooring./R

kalla
fre, 2012-02-24 - 13:26

Vilken resa du gör, har följt dig sedan du hukade på på medberoende :-) Vad du skall vara stolt över dig själv. Nu får vi fira med näsan mot solen och känna stolthet, kramar

lillablå
fre, 2012-02-24 - 18:26

Skön läsning, förutom det där med firandet, förstås... :) vad sägs om glass och färska hallon eller nog istället?
Självmedicinerar just nu med marabou mjölkchoklad i mängd.. :)
Lycka till, du är värd det bästa!

lillablå
sön, 2012-02-26 - 20:40

Tack för att du tog dig tid att skriva en rad, mitt i kaoset...
Hoppas att det gick bra, så bra det kan gå...
Tänker på er!
/k

Dompa
mån, 2012-02-27 - 07:02

Sovit max en halvtimme inatt. Idag är en skrämmande dag. Idag ska jag och soccan kolla in rehabhemmet. För mig är det stort, skrämmande och nödvändigt. Vuxen man, rädd att möta det som kommer. Tänk om jag hatar det? Tänk om de hatar mig? Bokstavligen skiträdd, varit vaken och magsjuk hela natten. Sur som fan. Men nu kör jag, för det finns inget alternativ. Nu är det frukost med barnen och sedan? Fan, jag skiter på mig. Jag på ett rehabhem? Stämmer inte i med den sjävbild jag vill ha. /R

PiL
mån, 2012-02-27 - 07:56

Jag hade inte heller varit tuffast i stan i din situation, det skall erkännas direkt. Har dock svårt att se att andra skulle ogilla dig, åtminstone utifrån hur du framstår här.

Du har ju det viktigaste, en insikt att något måste göras och det är du själv som tagit detta initiativ. Jag tror på dig och att detta kommer bli bra.

lillablå
mån, 2012-02-27 - 08:01

Stark, som vågar inse sanningen
Ödmjuk, som ber om hjälp
Osjälvisk, som gör något skrämmande för ongarnas skull, och modig...

Kan fortsätta listan, men jag tror nog att du inser poängen... Du ska vara STOLT över att du tar dig till ett behandlingshem... STOLT!
Kram!
/k

Anonymt
mån, 2012-02-27 - 18:40

Hoppas att allt har gått bra. Du vet redan vad jag tycker om ditt agerande.
Fantastiskt bra jobbat - även om du inte känner att du ligger på topp just nu.
Fortsätt framåt, du är på rätt väg!/A

Dompa
mån, 2012-02-27 - 21:22

Yep! Jag gillade hemmet. Barrackliknnde anläggning. Skitigt/torftigt rum. Men personal och och engagemang verkade bra. Så jag köper. Nästa måndag checkar jag in. Och jag är fortfarande livrädd... men även lite hoppfull/R

Anonymt
mån, 2012-02-27 - 21:47

Härlig läsning att det kändes okej. I min värld sviker du inga barn utan tvärtom - du försöker ställa saker och ting tillrätta, så mycket du bara kan och förmår. Dessutom, du lämnar dem inte ensamma, du lämnar dem hos nära anhöriga som kan hjälpa och stötta. Alla rätt enligt mitt sätt att se på saken. Barnen kommer att ha det bra där och de kommer definitivt att må bättre när även du gör det, vilket du kommer att göra. Du behöver den här tiden för att komma ikapp med allt som hänt och få hjälp att få bort beroendet. Genom att göra det här hjälper du inte bara dig själv utan även barnen. Kisse blir också nöjd när han/hon får en husse som kan må bra. Vilken chans - och du tar den! Du har verkligen tagit tag i livet igen! Så klart en tuff tid som väntar, men du är på helt rätt väg. Stort lycka till nu! /A

mr_pianoman
mån, 2012-02-27 - 22:01

Man är skitskraj. Det är ett stort steg och en stor förändring man står inför.
Men det ger sig. Så länge man är öppen och tar emot hjälpen. Och tillåter sig att krasha. Dom är där för att fånga upp en.

Och ta vara på dagarna. Det kan kännas långt men det går fort.

Stort lycka till!

Ps Snyggt namn DS /Rickard

Lelas
mån, 2012-02-27 - 22:24

Lycka till, Dompa!

Det är så fantastiskt att följa med på din resa!

Och vet du... man får vara rädd. Du vet väl vad Skorpan och Jonathan säger: "Det finns saker som man måste göra fast man inte vågar - annars är man inte en människa utan bara en liten lort." Du är ingen liten lort, du är en värdefull människa.

Kram!
/H.

Dompa
tis, 2012-02-28 - 04:34

Villkorslös kärlek. Vaknade vid 04 i min yngsta sons säng. Jag hade somnat under godnattandet. Han gick och lade sig hos syrran, för jag är stor, jag tar plats i sängen och enligt honom var jag helt död och omöjlig att rucka på. Men jag var iaf. nykter. Nu har jag burit tillbaka lillkillen och sängen är hans :) Jäklar vilken dag jag hade igår. Jag fattar fortfarande inte. Nu ska jag på rehab och jag ser fram emot det. Inte många pappa poäng där. Men jag inser det ni alla skriver, det KAN bli bra i slutändan. Kanske, kanske kan jag bli en frisk fungerande pappa? Men mamma då? Vad gör jag där? Barnen - och jag, min tok - älskar sin mamma. Men hon lever i total förnekelse, eller kanske inte? Enligt henne har jag förstört hela familjen genom mitt agerande. Att jag ska nyktra till. Och hon har ju delvis rätt. Jag är självisk, jag vill leva. Leva nykter...med en kisse vid min sida. Nu ska jag ta hunden -som inte, är en katt- på promenad. Lämna tre sovande barn och hoppas på att huset inte brinner upp. Tack för all djävla support. Jag svär för mycket, men ska jobba även på det, men det känns inte som prio ett. Vad jag vill säga är; Tack!!! Tack för att ni tror och hejar på mig. Tack - högre makt? - för att jag hittade hit. /R

mulletant
tis, 2012-02-28 - 05:38

pappa-poäng nu! Vad gäller ett nyktert liv har du all rätt att vara självisk och "den vackraste" måste göra sitt eget val. Svärandet kan du ta det lugnt med - jag tror den högre makten har överseende:) / mt

Dompa
tis, 2012-02-28 - 06:44

Klockan är inte ens sju på morgonen och hela min kropp skriker efter whisky. Eller glöm whisky, allt går bra. Jag vill glömma, jag vill drömma. Någonstans är allt helfel och jag orkar inte. Nu blev det tokigt, men jag står för det. Jag VILL dricka. Kanske kommer jag att göra det? Lovar dock att inte skriva här då...för det har jag förstått att det är respektlöst och berör andra/vissa illa. Eller så bekämpar jag begäret, säger nej, men jag är helknäpp. Tänker att nu ska jag in på rehab, bäst att "passa på". Allt gör ont, saknaden efter den "vackraste", vetskapen om att min arbetsplats vet vad som felas mig. Saknad efter den katt jag inte har. Självförakt för att jag har mage att tycka synd om mig själv. Och skam!!! Varför klarar andra av livet, varför behöver jag drogen? Jag kommer att falla idag. Någonstans inom mig har jag redan bestämt mig. Att rodda undan ungar, att stänga av allt.
Hemskt när man ser det på pränt och jag ser.../R

Dompa
tis, 2012-02-28 - 06:54

Jävligt svårt. Jag behöver nog min rehab mer än jag fattat. Never mind; Nu ska pappa fixa frukost och peppa barn. Men vad fan, pappa är trasig? /R

Anonymt
tis, 2012-02-28 - 07:37

Hej Dompa!

Försök få in att det du har är ett beroende där hjärnan är i ett sjukligt behov av alkohol för att den tror att det gör allt bra igen. Att alkoholen får bort all den skuld, skam, bitterhet och förvirring du känner. Och det får den, tillfälligt, men det vet du ju redan. Utifrån min egen subjektiva bedömning med utgångspunkt från det jag gått igenom som anhörig, det jag läst och lärt om alkoholberoende i mitt försök att kunna hjälpa, skulle jag beskriva det som att en liten alkoholdjävul bosätter sig i hjärnan utan att du märker det. Ungefär som i Kalle Anka. En liten tecknad elak djävul som sitter på din axel och som slår på dig med slägga för att du ska ta en sup för att må bättre. En djävul som ständig viskar i ditt öra vad du ska göra. Det som händer nu är att du förklarat krig med den här djävulen genom att tala om att du tänker ta in på rehab och ta hjälp med att slå ihjäl honom. Tacka fan (för att använda ditt språkbruk) för att det är krig. Något i din hjärna vill absolut inte det här och fanskapet gör allt för att tala om för dig att det här var inte bra. Även om det känns helt överjävligt idag, så glöm inte att du har gjort det enda rätta. Du kommer inte att må som du gör idag resten av ditt liv. Det bara känns så, men det är bara en känsla. Det kommer troligen inte att bli roliga dagar fram till att du får hjälp, men försök hålla ut. Det är en sjukdom och du styr inte över den, det har gått för långt, men det är därför du söker hjälp och att du gjort det är en enorm styrka. Det finns massor av människor som aldrig någonsin får den insikt du fått.

Vad kan du göra dem här dagarna som är kvar innan rehab? Antar att du kämpar allt du kan för att få vardagen med barnen att ens fungera. Gör det du måste och kan. Får du möjlighet att vara ute så försök gå ut. I annat fall kan jag bara rekommendera - gå och lägg dig! Försök avskärma dig från alla negativa känslor och ångest. Det blir bara för mycket eftersom det har hänt så enormt mycket som din hjärna arbetar med nu. Jag tror faktiskt att det är en helt normal reaktion du har även om det känns som att du håller på att bli tokig. Överlev en dag i taget. Försök att inte analysera och tänka för mycket, det är ju det du ska få hjälp med. Att få bort beroendet som ger dig ångest, att komma vidare i livet och inte fastna i det som varit utan se det som kan finnas istället. Och vet du, du har inte råd att inte vara egoistisk, det är bara du som kan ta den här chansen och du behöver all kraft för att komma igenom. Det är jäkligt tufft det du gör nu och bara fånigt att låtsas som att det skulle vara enkelt.

Vad beträffar Den vackraste måste du i det här läget tyvärr precis som jag försöka att gradvis förstå att du är maktlös att förändra hennes inställning och val av liv om hon inte själv vill. Ta inte på dig att du ska rädda henne också nu mitt i ditt eget arbete med att komma på banan igen. Det blir för mycket. Jag tror du ska ta en sak i taget och nu handlar det faktiskt bara om DIG. Vad omgivningen tycker eller tänker, vad jobbet vill eller inte är faktiskt irrelevant idag. I alla fall om du ser livet på längre sikt och det är så du måste tänka. Vad gäller barnen har du hittat en lösning. Du har gjort så mycket. Med all rätt är du slut och tankarna spelar dig spratt.

Tänker på dig. Försök varva ner. Du har levt i det här så länge. Nu är det bara dagar kvar till du får hjälp. Och jag kan inte nog betona att med tanke på all skuld och skam du känner, vilket alla som haft det här beskriver, så är det stort att du valt att se och söka hjälp! Glöm inte det! Du kommer att se det längre fram och du kommer att må bra igen. /A

Lelas
tis, 2012-02-28 - 07:32

Ja, du är trasig. Men du går att laga.

Och när det gäller din vackra fru, så.... Det bästa du kan göra för henne är att fokusera på dig själv. Det är bakvänt, jag vet, men du kommer att märka att det är det enda sättet.

Kram vännen!
/H.

Dompa
tis, 2012-02-28 - 13:20

Förklarar så även en bondlurk som jag fattar. Lelas; Tack, hoppas verkligen pianosnubben fattar vad han har, och det tycks han ju göra.
Själv? I min hall står det en lila påse, den har jag köpt, men inte vågat transportera in i köket. Fick precis samtal från soc. Om vi ska ha hjälp ska vi ligga på noll ekonomiskt sätt. Huset kan inte säljas , då barnen måste sova någonstans. Men de vill sälja min dotters häst!!! Visst är hästfan lyx, men min onge behöver sin häst. Inte alla småflickor som har en häst - kostade en årslön, by the way - men min flicka ska ha den. Den gör henne lycklig, ser inte soc det??? Som vanligt ryckte svågern in, han ska köpa fanskapet. Men vad fan? Min svåger var killen ingen såg i skolan, grabben som stod bakom sin undersköna syster. Nu är han en av mina bästa vänner, långt innan jag accepterade att jag var ett fyllo, så var han där...och med sin lika fantastiska fru. Jag är så djävla lyckligt lottad, det finns så mycket kärlek i mitt liv. Men ändå...den lila påsen drar. Fuck, fuck,fuck. Språket? Yep, nu blev det illa igen. /R

Stigsdotter
tis, 2012-02-28 - 15:51

Nu har jag hukat länge nog, nu måste jag in igen när jag ser om dig och din lila påse. Jag blev så glad när du stöttade mig i min tråd sist :-)

Skicka nu påsen åt fanders!!! Ge den till din fina svåger eller vad som helst för du ska inte öppna det som är däri. Hör du det?

Alltså, hjärnan kan hitta på så mycket dumheter: "nu gäller det att passa på för sedan får jag inte mer", "en liten avskedsfylla" osv. Bara dumheter och ingenting att bry sig om. Du är så himla bra som sökt hjälp själv mitt i all sorg med frun din. Du är en bra pappa och du kommer att bli frisk!!