Hej alla kämpar,

Jag o min sambo har en 1 årig dotter. Vi har varit ihop i två år. Han har druckit hela tiden jag känt honom men det eskalerade sen hon föddes. Naivt fattade jag inte riktigt vad det var frågan om o trodde mest depression efter turbulent liv etc.. Han har haft självinsikt men inte klarat stå emot. Det har varit många episoder… han blir elak när han dricker.

Jag har varit hemma med dottern o tagit 95 procent av ansvaret hela tiden. För några veckor sen skulle jag hoppa på ett tillfälligt jobb (för att komma ut o få någon början på jobb igen) o han vara hemma med henne. Det gick tre dagar. Tredje kvällen ringde han mig då jag jobbade o sa att han druckit med henne. Åkte hem med klump i magen o konstaterade att hon var ok, men han berusad. Inte okej någonstans.

Jag sa upp mig från mitt jobb o återgick till mammaledighet. Börjat packa ihop allt i lägenheten o flyttat till min föräldrar med dottern. Min sambo har hela tiden vacklat mellan att be mig flytta o rädda mig själv/ ”tillåta” mig att stanna o försöka få oss att funka. Aldrig bönat o bett mig stanna. Han har väl sakta insett att han har grava problem.

Nu sist fortsatte han dricka när min mamma kom o hjälpte mig packa i några dagar (bor långt bort). Hon fick se honom när han var berusad o han stängde in sig i gästrummet o drack. Han tappade sin mobil på fyllan. Jag sitter nu hos mina föräldrar (bråkar med dom o vantrivs att känna mig som ett misslyckat barn och nu med ett eget barn). Jag får inte tag i honom o håller på att gå sönder. Jag måste flytta ut för min dotters skull…och min - jag vill ju kunna jobba snart (o han kan ju uppenbarligen inte ta hand om henne).

Han har tre vuxna barn som han tog hand om med sin exfru. Jag är så bitter att det inte kunde vara samma med mig. Han drack inte i det 20 åriga äktenskapet. Det börjades med de sista åren före skilsmässan (lång o utdragen då hans ex vägrade skilja sig). Sen träffades vi och jag insåg inte vidden av hans problem eller kanske jag inte ville inse.

Jag vill tro att han kan bli nykter nu då jag flyttar ut. Han har själv jobbat inom psykiatrin o är skeptisk till hjälp man får via vården. Det är jag också (som själv kämpat mot depression o ångest i många år).

Mår skit…vad ska jag göra o vad ska jag tänka. Jag vill leva med honom men inser att det kanske aldrig blir så. Vad kan jag göra för att optimera chanserna att han blir frisk o vi får en framtid någon gång. Vet också att när det väl gått ett år så kanske jag inte vill det längre utan har gått vidare.

Tack alla som skrivit här ❤️ Jag är fortfarande lite i samma båt. Men har styrt upp dagis till dottern o jobb till mig, deltid dagtid så blir inte fett men vi borde klara oss.

Fortfarande svårt med ensamhet o att vara ensamma mamman bland par. Vet att det är gamla självbilder från mobbing o att bli dumpad i tidigare relationer som spökar. Hemska tanke, att vara oälskad…

Inte något råd eller tips eller klokt att skriva. Bara att det är skönt att läsa o inte känns sig så ensam hela tiden ❤️ Tack alla som delar ❤️

@Åsa M

Tack ❤️ Det är rätt väg, bara synd att den ska vara så förbaskat smärtsam…den rätta vägen.

Dotterns pappa bodde hos oss ett litet tag o han drack igen. Han fick ta sin väska och åka.. ut i hemlösheten. Tyvärr, men han måste nog sjunka ända till botten om han någonsin ska ha en chans. Blivit konstigt likgiltig… antagligen blivit så van vid extrema situationer o stress.

Ska börja med mina antidepressiva igenjarbjag tänkt mig. Att söka vänner och bra initiativ är för mödosamt just nu, men jobbet o dottern ska jag klara. Ska be om samtalskontakt, tycker jag borde prioriteras med barn.

Nä jag känner mig nog nere på botten nu, sover knappt. Han är här i min hemstad o yrar runt på fyllan. Igår natt när min dotter var hos mormor så cyklade jag en sväng mitt i natten för att se om jag såg honom. Han hade tagit in på hotell, maxat sitt kreditkort, måste ha hutlösa skulder nu. Är hemlös. Hans andra tre barn o exfru får inget veta. Jag ska bära tyngden själv. Ifall han tar livet av sig så är jag ensam med den vetskapen, kunde man gjort något?

Jag tappar greppet. Kan inte sova o vill inte till jobbet. Vill knappt leva längre. Vill inte ta hand om dotter. Tur att min mamma finns. Hur tar det slut? Hur får man slut på den här karusellen? Jag står inte heller ut med tanken på att vara ensam, ensamstående. Skulle aldrig skaffat barn, skuld skam över dessa känslor. Behöver hjälp men finns ingen att få. Sökt vård men får vänta så länge. Vad gör man? Varför ska man gå igenom allt ensam? Det är inte så enkelt som att fråga någon när man inte har denntyper av vänner. När man bara längtar efter att någon ska fråga ”hur mår du egentligen?”

@minresamotlugnet Det berör att läsa ditt inlägg och det väcker en oro för hur du mår. Det här skrevs tidigt på morgonen efter vad vi kan anta var en natt med mycket lite sömn? Sömnbrist och oro kan lätt leda till en ond cirkel där det är svårt att ta bra beslut. Det är fint att höra att du sökt vård. Utan att veta vad du redan sökt för vård och hur nära i tid det är, så vill jag säga att du kan söka vård akut för att få hjälp att sova. I många situationer kan det vara starten på att hitta ut ur tankesnurrar som kännas hopplösa och olösliga, och in i de delar av livet där det finns hopp och liv och mening. Som din relation till din dotter, till exempel! Hur mår du just nu? Känns det mer okej att ta hand om dig själv och henne?

Du skriver att du ska bära tyngden själv, och frågar om när det ska ta slut. Du har varit stark och lämnat relationen, och samtidigt finns det beteenden kvar som inte är hjälpsamma och som tar energi och ork ifrån dig. Det är inte alls lätt att lämna en relation, särskilt en med små gemensamma barn, och det är inte heller ovanligt att det tar ett tag att "landa" i det nya och hitta fungerande strategier för att må bättre.

Du kämpar verkligen, och det är klokt att du skriver här och delar med dig. Fortsätt med det!

@minresamotlugnet
Det kniper i hjärtat när jag läser det du skriver.
Kära vän, så jobbigt du har det!
Och det är tungt att känna sig ensam, särskilt som förälder. Förstår dig.

Läste längre upp i din tråd o du beskrev vilket mirakel att fått bli mamma o hur mycket du älskar din dotter. Så fint! ❤️
Kan du plocka fram den känslan o fortsätta kämpa... Kämpa för dig o din dotter. Finnas där nära för din dotter, för det vill du ju egentligen.

Försök samla kraft ,ge inte upp. Sök hjälp, den finns, det är viktigt!

Fortsätt gärna skriva o ventilera dina tankar, vi är många som bryr oss om dig här.

Kram 🤗

@minresamotlugnet
Om du har kvar så allvarliga tankar om att du knappt vill leva längre eller ta hand om din dotter, då behöver du söka vård igen, så du blir lyssnad på!
Jag tänker att du kan ha blivit utmattad när du separerade och att du är kvar i ett medberoende där du vill kolla vad ditt ex kan tänkas vara, när han är i din hemstad.
Du är otroligt stark och ditt självförtroende har fått sig en känga. Det är inte konstigt om du inte orkar släppa in det sociala för dig och din dotter utanför dagis och arbete.
Jag vet inte hur du fungerar som människa. Jag är extremt social och jag led verkligen av att vara isolerad i depression liksom isolerad i ett medberoende då mitt ex vägrade flytta ut. Och då saknade jag förmågan att kasta ut honom. Idag skulle jag lätt ha kunnat kastat ut honom, då jag har lärt mig sätta gränser och jag har tagit hand om mig. Det tog tid.
Det finns jourhavande präst att ringa via 112. Det finns Mind självmordslinje att ringa om du har allvarliga tankar. Du kan söka psykakut ifall du inte blir hörd någonstans. Hjälp och stöd finns att få. Du kan behöva kräva den. Och jag tycker att du ska be de i din omgivning om den hjälp som de kan hjälpa till med.
Kan din mamma hjälpa dig. Kan socialtjänsten hjälpa dig. Vi kvinnor är inte prioriterade inom vården. Därför så får vi kämpa för att få den hjälp vi behöver.
Du är viktig. Sov och ät. Så du orkar ta hand om det som behöver göras.
Och varför känner inte de andra barnen liksom ex frun till hur ditt ex har det. Kanske du ska berätta det?
Dela erfarenhet med de som kan hjälpa dig vidare.
Våga ha tillit att du får hjälp.
Och våga be om hjälp.
Allt kommer att bli bra.
Det finns inget annat sätt.
Ta hand om dig.
Kram.