av tekla

hej
jag måste hitta något sätt att börja sätta ord på mitt liv och mina känslor
jag lever sen tre år tillsammans med en alkoholist
han har aldrig gömt för mej att han dricker men man är ju blåögd och tror att man kan förändra någon
veckorna går hyfsat men helgerna skrämmer mej och från torsdag till igår var spriten viktigast
sen börjar uppvaknandet och vardagen närmar sej och jag blir sedd igen
jag orkar inte ha det så här längre men jag tycker om honom
jag är en person som tar skuld på mej när något är fel och har alltid gjort de
hoppas nån kan hjälpa mej med att få ordning på detta

tack till den som läser detta och kanske svarar

mulletant
sön, 2012-01-29 - 19:02

Alkohollinjen 020-84 44 48 dit man kan ringa. Därifrån kan du säkert få vägledning om vart du kan vända dig för att få en lämplig och bra samtalskontakt. Fi finns kvar här också... forumet fungerar:) Kram / mt

lillablå
sön, 2012-01-29 - 20:12

Hej och välkommen tillbaka!!

bara en tanke... tror du att han vill kolla att du finns kvar, om än som vän, för att det då mer eller mindre är ok att dricka... hade det inte varit ok så hade du väl inte velat prata med honom, än mindre träffa honom... ologiskt, jag vet, men en alkoholists hjärna fungerar inte logiskt...

klart att du ska söka hjälp om du vill eller behöver det! det är aldrig fel att be om hjälp! och du får inte tänka att det finns de som behöver hjälpen bättre, eller är mer värda den... om du ber om hjälp och får en utsträckt hand, så ta den fort som tusan! det är du värd! och alla andra också, så klart! jag träffade en sjuksköterska på vårdcentralen som hade kbt-utbildning, det har betytt enormt mycket för mig... annars finns det säkert en beroendemottagning som kan hjälpa dig..

Lycka till, ta steget och be om hjälp!
Kram!
/k

Lelas
sön, 2012-01-29 - 20:25

Hej tekla!

Ett annat tips är att vända dig till kommunen där du bor. Det ser lite olika ut på olika platser, men det finns alltid någon typ av familjeenhet/beroendeenhet som kan erbjuda dig stöd.

Jag hade inte varit där jag är idag (dvs lugn, trygg... till och med lycklig! och fortfarande kvar i äktenskapet) om det inte vore för min kontaktperson på kommunen här där vi bor. Det var på många sätt avgörande när det var som värst att ha honom som bollplank.

Tveka inte - sök hjälp!
/H.

tekla
sön, 2012-02-19 - 18:16

Hej på er alla!
Jag har ringt alkohollinjen och fick prata med en underbar människa som tipsade mej om olika alternativ. Jag har försökt ringa kommunen men kommer inte fram. Känns svårt när man jobbar på de tiderna som de har telefontid. Men ska fortsätta att ringa när möjlighet finns.

Jag vet att jag inte kan få honom att sluta dricka men hoppet finns kvar att nån gång, kanske...
Jag tror inte på honom när han säger att han också vill sluta, för jag har hört det så många gånger och inget händer. Känns som han säger det jag vill höra bara för att jag inte ska sluta höra av mej.

Mina känslor åker berg och dalbana, men jag är jätteglad att jag har en egen dörr jag kan stänga om mej. Eftersom jag inte har så många att umgås med, så är det skönt att få skriva av mej här.
Tack för att ni finns här och ger respons på det jag skriver.

Ha det gott och ta hand om er.
Kram från tekla

tekla
lör, 2012-02-25 - 23:08

Hejsan!
Vi hade bestämt att ses idag för att åka och uträtta ett ärende tillsammans men när jag kom dit i förmiddags var han onykter. Känns så tråkigt för jag hade sett fram emot att träffa honom.
Varför vill man så gärna hoppas? Varför är det så svårt att bara ta det som det blir? Varför känns det som det är mitt fel? Så många varför??

Jag känner att jag behöver jobba på att stärka mej själv så att jag inte tar allt så personligt, men det kommer att vara svårt fast väldigt nödvändigt.

Jag fick tag i en person på beroendeenheten på kommunen som hänvisade till en annan person som skulle ringa mej i veckan, men det har hon inte gjort. Känner sej så misslyckad när de inte ens hör av sej som de lovat.

Funderar på att åka till ett öppet möte på al-anon, för att se om det kan vara något. Egentligen ska jag inte fundera utan bara åka dit, eller hur ?

Jag har nu skrivit ner lite tankar som virvlar runt, många funderingar som snurrar runt. Men det får ta sin tid att komma fram till något, huvudsaken är att man i alla fall har börjat fundera.

Ha det gott alla. Kram från tekla.

mulletant
sön, 2012-02-26 - 06:36

så klart du ska åka till al-anon mötet! Lägg märke till att nu gör du mer än funderar, du handlar. Gör saker även om responsen är dålig - men det är ju inte ditt fel! Fortsätt göra saker för din egen skull. Kram, kram / mt

tekla
fre, 2012-03-16 - 21:45

Hejsan!

Jag har varit på två al-anon möten och känner att det kan vara något för mej. Ska gå några gånger till innan jag bestämmer mej.

Har också fått kontakt med en på kommunen och ska träffa henne i slutet av mars. Får se vad detta ger.

TACK för all stöttning och tips som jag får här. Läser mycket men är dålig på att skriva. Gör bara det när det känns jobbigt men borde skriva när det känns bra också.

Jag mår mycket bättre nu och känner att jag sätter mej själv först. Jag tycker jag har kommit en bit på väg men det finns saker att jobba på. Men det ska det väl alltid finnas också :)

Ha det gott alla som läser och sköt om er alla.
STOR KRAM från tekla

mulletant
sön, 2012-03-18 - 08:19

ditt inlägg tekla! Fint att du finns kvar och läser och att du känner att du får stöttning. Skriv gärna när det känns bra också! Stor kram till dig! / mt

lillablå
sön, 2012-03-18 - 18:40

Härligt att höra att det går åt rätt håll!!!
Stora kramar!
/k

Annmarie
lör, 2012-03-24 - 22:30

Vilken resa du påbörjat Tekla. All styrka till dig.Kram

tekla
tis, 2012-04-10 - 08:36

Hej på er alla!

Tack för alla trevliga kommentarer som jag får. Det gör gott i hjärtat.

Jag känner mej lugn och mår bra, trodde aldrig jag skulle kunna det när det var som jobbigast.
Jag träffar min alkoholist en del och det går bra. För det mesta, det känns jobbigt ibland men då måste jag intala mej själv att han väljer sitt liv och jag mitt.

Vi var och tittade på en påskeld i lördags, helt otänkbart tidigare, då han däckat redan vid femsnåret.

Har träffat henne på kommunen, den goaste kvinna jag mött inom socialvården.
Hon hade mycket att berätta, många saker hon sa gjorde ont men det var behövligt att få höra.
Hon sa det så självklart att det kändes som hon känt mej länge, så vi medberoende är nog väldigt lika, fast vi tror att det är bara JAG som har det så här.

Jag har mycket att fundera på nu men det känns så gott för jag känner att det gör nytta.

Ta en dag i taget.
Ta hand om DEJ, du är viktig.

Så alla som läser här får en stor KRAM från mej och ha det gott.

miriam
tis, 2012-04-10 - 13:05

Hej!

Vad skönt att se att jag inte är ensam med en sambo som dricker mycket. Min sambo har föräldrar som varit relativt törstiga, har växt upp i familjehem osv. Har dessutom ett tablett missbruk av imovane sömnstörningar, han är uppe hela nätterna, sover jätte länge på morgnarna. Han har försökt trappa ned tillsammans med läkare sin konsumtion, men hittar alltid orsaker att avbryta nedtrappningen. Nu har det gått så långt att jag har slagit till honom 3 gånger på ett år, jag blir vansinnig när han sviker mig och är dyngfull. Han har en narcissistisk personlighet, han har väldigt dålig empati och är totalt uppslukad av sina egna problem. Den så kallade offerkoftan vill aldrig avlägsna sig. Jag har pratat med honom, skrivit till honom, han har gått till en psykolog ett par gånger utan reultat.Ibland verkar han förstå sina problem, men han orkar inte ta i tu med dem. Han håller sig flytande med sina piller och fylle helger, nu när vi köpt hus har han börjat belöna sina hantverkar insatser med "stänkare",det är ju så tråkigt att fixa så man måste ju få sig några stänkare.

Han kan inte hantera sprit överhuvudtaget, någon enstaka gång klarar han ta en whisky, men direkt det är helg skall systembolags kassen klirra. En riktig dunderfylla varje helg, har haft en vit helg på 3 år. Har bett om en vit månad, men det har alltid haverat, och han säger att han visst klarar av det, men inte på någon annans begäran. Låter märkligt när han borde se hur illa det gör våran relation, alla hemskheter och bråk har alla en gemensam nämnare ALKOHOL. Jag dricker ingenting nu eftersom det räcker att se på honom hur vidrigt det är med fulla människor. Har själv inga alkis tendenser eller föräldrar som har hanterat sprit destruktivt.

Har hotat som en klassik medberoende med att flytta, vilket jag inte har gjort, och när han om och om igen sviker sina löften, små ljuger etc, så har mina säkringar gått 3 gånger. Första gången när han fick sprit förgiftning och hängde över en grannfru, sket ned sig..då knuffade jag ned honom och boxade på han, och var totalt psykotiskt arg, sedan vid två olika tillfällen utdelat en örfil..och jag har ALDRIG varit våldsam, utan är en sansad och förnuftig person. Däremot har jag alltid haft män som har trampat på mig, och har fått arbeta stenhårt att få en bättre självkänsla.

Har fruktansvärd ångest över att jag blivit så arg att det totalt brister för mig. För jag vet att det finns inga ursäkter att slå till någon oavsett hur provocerad jag än känner mig.

Och nu orkar jag inte mer, är helt slut körd. Får aldrig sova på helgerna eftersom han är uppe till fyra tiden på morgnarna och spelar skyhög musik och vill ha sex med mig, vilket jag inte ställer upp på. Han kan försöka upp till 2 timmar och kladda och hålla på, och sedan säga att han skall skaffa sig en älskarinna och dyl, att jag inte vill ha honom osv. Nästa dag har han alltid ångest och är så medgörlig..Jag är så less, skulle vilja lämna honom, men en del av mig älskar den nyktra personen han är på vardagarna.

fjärilenimagen
fre, 2012-04-20 - 16:53

Jag har varit inne här och läst. Har för några år sedan haft erfarenhet av det du har. jag tänker att du
säger till dig själv hur det egentligen är. den du valt att satsa din framtid med har låg empati, är narcisssistisk(menar du egenkär), och trots dina försök att få honom att se hur du far illa, visar han inte i ord eller handling att han vill ändra sitt drickande.

Vad älskar du hos honom? Du säger hans vardagsjag. Om dessa uppväger allt det andra ska du stanna. Om inte får du fortsätta älska honom och bygga upp ett liv där du kan få allt. Både kärlek och repekt. När jag läser på desa sidor, för att påminna mig själv, finns styrka, slår det mig fortfarande att kvinnor verkar ha en alldeles för stor förmåga att älska för mycket. Om kärleken inte gör oss kompletta ska den ifrågasättas, framförallt om försök gjorts och den väntade respekten inte infinner sig. Det är en process att se hur man väver in sig i sina egna livslögner.

Sedan jag lämnade min alkoholist, har mitt liv blivit helt underbart. Jag hade ingen alkohol som du i min släkt och såg hyfsat snabbt åt vilket håll det barkade. Så jag flyttade inte ihop, och gjorde abort.

Varför tror du att du bygger hus med någon som inte respekterar dig? Ofta tror jag att rädslan för ensamhet är den största anledningen till allt. vad händer om jag tror på det jag ser, hör och uppfattar?

Hur blir det att sluta hoppas. vad finns för mig då? Kanske som i mpngas fall, ett stort lugn, självrespekt och äkta kärlek och respekt på sikt.

Jag känner med dig och hoppas att min typ av hårdhet och direkthet inte ska göra dig illa. Säg ifrån i så fall, så kanske vi kan resonera om varför.

All lycka till dig ! /fjärilenimagen

miriam
fre, 2012-05-18 - 22:13

Hej!Oc

Tack för ditt fina svar. Naturligtvis har du rätt, han kom in i en tidpunkt i mitt liv, då jag var redo att slå mig till ro. Charmig med talets gåva, lustigt nog så sa min magkänsla redan då att han egentligen inte var något för mig. Knäppt nog har jag vetat det hela tiden, varför jag inte drog mig ur, kan jag bara svara med "Svaghet", rädsla som du säger med ensamhet. Jag har tidigare bott i en större stad i över 10 år, samt rest världen över, studerat osv. Och har ironiskt nog en magisterexamen i psykologi. Så jag vet rent teoretiskt mitt problem, men min uppväxt osv..Men det är svårt att applicera denna kunskap på sig själv..Jag hade levt ensam i ett par år och stormtrivdes med det, hade inga planer på att träffa någon. Däremot när jag flyttade hem till min hemstad, en ganska liten stad, kändes ensamheten större, alla i min närvaro undrade varför jag inte stadgade mig. En god väns man frågade till och med min vän, om jag var homosexuell!! Kan du förstå, inte för jag egentligen brydde mig, men det är ett högt pris man får betala om man inte följer samhällets normala familjebildnings strukturer. Har nu pratat med min sambo och sagt att hans helg supande gör mig olycklig. Och jag tror i ärlighetens namn faktiskt inte att han kan ta till sig det. Han är för själv centrerad och olycklig själv, för att ens ha tid att se eller ens kunna försöka tillgoda se mina behov.

Så nu får jag försöka finna styrka och avsluta detta, hellre ensam än denna stress varje helg. Jag vill bara ha lung och ro i mitt liv.

Tack snälla för dina ord, det känns alltid bättre att veta att man inte är ensam..

fjärilenimagen
lör, 2012-05-19 - 01:24

Vad skönt att höra att du vågat se att ditt meberoende handlar om dig själv. Det blir ju inte enklare
att agera men det underlättar att veta vilka rädslor det egentligen handlar om hos sig själv.

Jag har levt i en relation som du där jag från första stund vetat att alkoholismen fanns hos honom.

Sådant känner vi. Det finns medberoende på det här forumet som skriver här dag ut och dag in, av samma
skäl som alkoholisten behöver påminna sig att varje dag är en ny dag. En del av dem försöker övertyga andra och sig själv att deras medberoende utvecklas genom att de ständigt lär sig mer om medberoendets
sidor, i sin relation till sin make eller maka. De delar ut råd till höger och vänster, och de delar och delar för att långt fram i sin resa upptäcka hur även detta byggt upp en värld som håller dem från
smärta. maken eller makan finns där bakom kulissen. Ingen vågar säga något för en del medberoende är experter på kloka ord och andras psykologi, allt utom sin egen. Ingen vågar på allvar ens försöka föreställa sig ett liv helt utan medberoendet eller ett liv med en personlighet helt fri från alkoholismen. De har en uppväxt av missbruk och tror att livets mening bor i att lära sig hantera denna alkoholisten. De skriver även om en tid efter medberoendet, fast de inte en gjort sig fria från behovet
av ett forum. Det är sorgligt och beklagligt men en naturlig del i processen.

Jag som levt i bägge världar kan bara dela med mig av mina erfarenheter. Om du inte vill bli expert på medberoendet. Lämna det helt. Alla vackra gränser kan man tänja på. Allt kan man definiera och diskutera ur alla möjliga vinklar. Men ett liv helt utan alkoholism är att föredra. Att slippa fundera över vita knogar, slippa behöva säga att man anat oro man inte tidigare vågat stå för. Alltid halvblunda, alltid vilja väl, aldrig våga ta de svåra valen. Som att leva livet. Våga fråga varför man
ideligen fastnar på ett forum fast man har en nykter alkoholist, där ingen egentligen förutom en själv tror det. Men ingen säger något, alla bara inväntar processen. Det är en tröttsam process att se, att stå så bredvid och ana. Se deras ögonbindlar. Inte kunna ingripa. För ingen vill se.

Du har kommit så långt. Ta tag i de skäl som handlar om din ensamhet, de skäl som du innerst inne inte
vill ta hänsyn till. Vad andra tycker och tänker. Hellre barn och familj, hellre villan, skit samma
om det är en alkis, så länge det ser ok ut. Så många som säkert vetat det du vet och sedan sitter de där och skyller på de stackars barnen, som inte kan vara hos sin pappa. Då fick de de skälen oxå.

Man blir trött, en evig soppa. gör dig fri. På riktigt. Du är välutbildad och vet vad ett riktigt liv består av. Tror på dig.

Att leva ett riktigt liv är underbart. Med en man där ingen oro alls finns för alkohol. Där ingen oro finns för någonting. Det är himmelriket. Det är vi värda.

Livet ska levas helt utan misstankar, ett sant liv. I frihet,, Kramar /F

miriam
sön, 2012-06-10 - 00:08

Tack för dina fina ord, de hjälper mig att blicka framåt, håller på att trassla mig ur relationen nu. Mitt uppe husförsäljning och dyl, men jag är helt övertygad att jag har gjort rätt.Borde bara inte låtit det gå så lång,men bättre nu än om 10 år :-).Och jag kommer ALDRIG inleda någon relation med en missbrukar personlighet igen..

Kramar

fjärilenimagen
sön, 2012-06-10 - 02:48

Hej Miriam!

Har väntat på att höra från dig. Går in här innan
sängdags för att se om något kommit från
dig. Blev glad att höra från dig.

Det måste varit en tuff tid för dig. Jag minns
själv hur det var då. Det känns som igår. Jag
hade bra stöd av vänner, familj och jag gick
till en terapeut. Jag hade strax efter att vi separerat
en slags chock inom mig. Jag insåg i separationen
att kärleken, hur stark den än var hos mig
och honom, att förnekelsen krävde att jag tog
hand om honom för att han skulle välja att möta
sin sjukdom. Han fann strax därefter en kvinna
som skulle ge honom tröst, boende och stöd.

Jag skrev aldrig på adressändringsblanketten.
Jag behövde innan dess någon slags empatisk
förståelse eller insikt från hans sida. Jag beslutade
mig för att aldrig tjata, inte låta honom flytta in tills dess
han hade tillräckligt mycket mod att visa mig
att kärleken tålde ärlighet. Jag erbjöd vänskap
efter att han bett om det. Förälskelsen var stark
och jag hoppades att han skulle våga. Han
var som din man uppe under nätter, berusad
I telefon, uppvarvad, och såg fel och brister
hos mig, som var ett resultat av hans egna
oansvarighet.

Jag prövade hand tillit till max. Jag kan se
att han behövde en kvinna som skulle finnas
vid hans sida, för att någon dag klara att närma
sig hans beroende. Jag skulle inte vara den
kvinnan. Det var svårt att se hur lite vår kärlek
på allvar betydde när det verkligen visade sig.

På så vis har jag stirrat alkoholismens kärna
i vitögat. Hört hans ord om att jag var allt,
att jag var den rädda, samtidigt som han inrättade
sitt liv hos den som kunde vara medberoende.

Jag skrev till dig för att jag kände igen mig
i dig. Detta att hela tiden veta. Att känna
livets krav och de roller vi får som kvinnor.

Du säger att det känns rätt och skönt nu
och du är mitt i husförsäljning. Det du gör
är svårt och jag tror jag anar hur det kan
kännas.

Idag lever jag med en underbar man. Han
kan reflektera kring sig själv och oss. Han
påminner om allt det jag tog för givet innan
jag träffade en alkoholist.

Kärleken och livet är komplicerat nog. Det
finns så mycket underbara människor där ute.

Det tog över ett år för mig att driva ut mitt
ex ur mina ådror. Efteråt kunde jag inte begripa
hur jag kunde leva i den där sortens oro.

det var som att slänga en boll mot honom
och den studsade tillbaka. Som ett eko genom
trötthet. Livet återvände, och den kraft jag
fick av att sätta gräns efter gräns var som
att hitta sin kraftkälla.

Hoppas att du har vänner omkring dig
som stärker dig och det du gör är stort och
kräver stort stort mod.

Det finns det mycket av här. Jag har haft
mina vägar att ta mig ur. Jag har hittat styrkan
hos de som inte levt med alkoholism
Inpå sig. Att vara runt dem har gett mig det
friska att kunna jämföra med.

Hela samhället är ju mer eller mindre medberoende
utifrån kvinnans roll. Så tänker jag. Jag hittade
mycket vila och kontakt med det sunda genom
meditation, och genom att se vad jag kände
när jag tänkte mer på tomheten att fylla än att
dela med mig till andra medberoende. Kanske
för att jag inte ville vänta in min alkoholist
utan se det som skedde utifrån en egen
resa som kvinna och utifrån min egen
uppväxt. Den som delvis är unik och svarar
på frågan varför jag hoppas på andra när
jag borde ge upp.

Jag tänker på dig och önskar dig allt gott!

Det finns ett liv därute om vi vågar se det!

kram, F

ledsen
mån, 2012-06-18 - 23:18

jag har haft ett förhållande sen hösten -09 han hade varit nykter i 10 mån och gick ut med att han var nykter alkoholist. första träffen så drack han och sen har det fortsatt med var annan vecka ibland längre uppehåll. men jag har aldrig vetat när nästa gång har blivit,men har lärt mig se på hans beteende. han går ut efter att han fått i sig några öl och sen har jag inte vetat om han kommer hem el hur han ska vara, eller om de har blivit bråk ute på krogen. Jag själv har inte druckit på två år,slutat gå ut, och tappat massa vänner. Alltså har jag isolerat mig döljt hans missbruk för barn som inte bor hemma, dem började få höra av andra vad han gjort när han varit ute och hur det låtit när han kommit hem. då talade jag om lite hur det var allt så började jag ljuga som jag aldrig gjort förr massa medberoende beteende, sjukt. för en och en halv månad sa jag stopp och jag talade om att går vi inte skilda vägar så kommer vi gå under båda två och de tänker jag inte göra. För första gången tog han de på allvar.jag har sagt så många gånger att nu får det vara nog och sen har det inte hänt mer vi har inte ens pratat ut om problemet. han har gått och pratat med nissbruks vården, kuraton, fått antabus som han aldrig tagit. men de har inte blivit bättre och lögnerna är nog fler än jag vet. Han är hos sina släktingar och hälsar på. han har inte letat lägenhet på allvar, så han bor hos mig än. Helgen innan han åkte körde han en tre dagars. sen gick de fyra dagar och han körde en tre dagars till, han äter även antideprisiv medicin som han inte tar när han bestämt sig för att dricka. Så han ringde idag och talade om vad han gjort och de lät jätte bra, sen började han gråta och sa att han saknade mig och att han älskade mig så mycket och att de var så jobbigt. Han ringde lite senare och talade om att han hämtat sin medicin. jaha har du inte tagit medicin så då har du druckit och då erkände han de först två dagar sen ändrade han sig och sa tre dagar. Ja sa jag de hade jag kunnat tala om redan innan han talade om de för hörde på honom att han hade ångest.Han sa även att han skulle börja med antabus när han kom tillbaka, men jag talade om att de gjorde ingen skillnad på vårat förhållande. Så hur jobbigt de än är så måste jag vara stark och börja tänka på mig själv, för jag tror inte att han kommer sluta så länge jag finns i hans liv. Så stå på dig om du bestämt, Massa kramar

tekla
sön, 2012-12-23 - 01:39

Hej igen!
Känner att jag vill och behöver skriva här igen. Har läst emellanåt men inte skrivit nåt.

Mycket har hänt sen sist.
Jag har flyttat tillbaka till "min" alkoholist, känns bra för det mesta men även jobbigt ibland.
Han har lovat gång på gång att dra ner på drickandet och gjorde det i drygt en månad men nu närmar sej julen och då blir det tydligen för jobbigt så nu är han inne på fjärde dagen onykter.

Lärde mej av kontakten på socialen att jag inte kan göra nåt för att han ska dricka mindre, så när han sätter igång så kryper jag in i mej själv och låter honom vara. Jag gör det jag vill och går undan.

Om jag har gjort rätt eller fel genom att flytta tillbaka får tiden utvisa, men så länge det känns mer bra än dåligt så känns det rätt.

Jag har fått nöjet att bli mormor i höst och det känns toppen.

Ha det gott alla,
tekla

mulletant
sön, 2012-12-23 - 05:13

tillbaka tekla och grattis till lilla barnbarnet. Det är bra att skriva här, det hjälper till att ha koll på sig själv och att reda i tankarna. God Jul! / mt