Hur går man vidare?
Hej allihopa!
Jag är ny här och känner att jag behöver tips och råd av människor som vet vad jag går igenom. Jag har många underbara vänner/familjemedlemmar som står vid min sida men jag saknar att prata med någon som har samma erfarenhet som jag har. Ska försöka göra min historia kort. Jag träffade min sambo första gången när jag var 15 år, blixtförälskad och lycklig var vi tillsammans i 10 månader. Han festade en hel del redan då och var väl lite spännande. Några år senare blev vi åter ett par och jag trodde väl att han skulle ändra på sig vad gäller drickandet. Hans pappa omkommer tragiskt i en olycka 1½ år innan vårt första barn föds 2000. Min sambo är uppväxt i en liten by där alkoholism har funnits i generationer så han vet väl inget annat. Efter min svärfars död så gick det långsamt utför för min svärmor och min svåger. Min sambo startade eget företag 2002 som han drivit i den lilla byn där han är uppväxt. Vi bor 5 mil därifrån vilket har resulterat i att min sambo ofta har varit borta. Jag har förstått att jag många gånger blivit bortvald pga alkohol och sk "kompisar". Det har varit många jobbiga år med förtvivlade försök att få rätsida på detta problem och att min familj ska fungera. Jag har gått i terapi, försökt prata med honom och hotat.....ja listan kan göras lång. För ca 3 år sedan började jag tröttna på allvar efter att ha försökt få min svärmor, svåger och min sambo på fötter. Jag började drömma om en egen lägenhet där jag och mina barn kan få lugn och ro. Nu är det ju så att min sambo sköter sitt jobb och har byggt upp en firma som fungerat bra, nu har han fått fast anställning och vi har bra ekonomi och ett fint hus och många fina grejjer....men det är något som fattas mig. Vi hade en jättekris i sommras som ledde till familjerådgivning och enskild terapi för min sambo. Äntligen kändr jag att min sambo var påväg att ta tag i detta problem. Han fick antabus utskrivet och skulle börja men har inte gjort det. Jag flyttade hemifrån med barnen mellan jul och nyår och flyttade hem med det löftet att han skulle börja med antabus och om han sedan inte kunde kontrollera detta själv skulle han ta in på ett behandlingshem till våren.... Jag har varit borta med vårt äldsta barn på aktivitetshelg och lämnat den yngsta hemma nu under 2 helger och när jag kommer hem på söndagen så är min sambo full...... Kan inte förstå hur han kan göra detta mot sina barn. Jag har pratat med hans arbetsgivare och de har lovat att prata med honom och erbjuda honom hjälp. Jag känner mig totalt körd i botten och jag har kämpat så för att försöka få till en förändring vad gäller detta. Min sambo har vägrat prata med mig om det som hände förra helgen vilket gör mig sårad och totalt nonchalerad. nu har han istället börjat fixa till hemma med nya möbler och lite ombyggnationer.....vad blir bättre av det??
Rörigt inlägg, jag vet. Min fråga är: var hittar jag styrkan att ta tag i detta och bryta mig loss. Jag är orolig att mina barn ska få en pappa som super ner sig totalt, super när han har dem hos sig (för han har väl ändå rätten att ha sina barn för han är ju för det mesta en bra pappa). Jag är helt enkelt livrädd för att kliva över kanten....hur gör man????
.

Framtidsdrömmar

Jag känner mig så bestämd och säker på att jag ska lämna detta för att försöka få det bättre "på andra" sidan.....detta är under dagtid. När jag vaknar på nätterna så känner jag att JAG KLARAR INTE DETTA!! Gör jag rätt eller fel? Jag märker ändå att mina tankar har ändrat karaktär, drömmer mera om framtiden som att det faktiskt skulle kunna bli som jag önskar. Jag har iallafall bestämt mig för att jag ska ha gjort något åt min flytt innan sommaren kommer. Jag vill börja träna och äta bättre och har bestämt mig för att åka tjejvasan och stafettvasan nästa år. Har åkt tjejvasan flera gånger tidigare med nu är det två år sedan, har inte haft orken att ta tag i träning. Eller rättare sagt, har inte haft fouks på att prioritera det som gör mig gott utan sätter mig själv åt sidan. Det är så stärkande att höra att ni klarat detta. Jag vill bara få lugn och ro i min själ.....tror inte jag vet hur det känns att ha "bomull i magen".

Framtidsdrömmar

Jaha nu är det söndag morgon och jag sitter här som så många gånger förr... Ont i magen och ledsen. Fredagen började med att jag kom hem vid 17 tiden efter att ha handlat och varit med barnen på barnkalas. Då har han hunnit hälla upp en whiskey och en öl, han kom hem 16.15 efter jobbet så då var det väl det första han gjorde när han kom hem.... Jag sade något om det och kvällen blev sen vidare något sånär lugnt. Igår lördag var jag med barnen på utflykt hela dagen. Han följde inte då han var tvungen att jobba. När vi kom hem vid 19.30 hade han druckit så att han var märkbart påverkad, ni vet språket blir allorlunda och meningar upprepas och jag får en olustkänsla av att ingå i någon djupare diskussion med honom. Han hade sina glas i ett annat rum och gick dit och smuttade då och då. Jag blir bara mer och mer anti för varje minut. Sen kommer han och lägger sig och börjar treva och vill ha sex... Jag säger vänligt men bestämt att jag vill inte ha sex med honom när han är full men att han gärna fick hålla om mig. Han blev så sur och dum i munnen och började dra upp min otrohet igen. Jag orkade inte prata med honom. Han gick upp och somnade sedan i soffan där han låg tills i morse. När jag och barnen senare gick upp vid 8 så har han varit uppe en stund men gick och lade sig i sängen när vi kom upp. Jag är tusan inte säker på att han var helt nykter. Antingen har han druckit nu på morgonen eller också var han jättebakis. Jag hittade ramlösaflaskor som var tomma men som luktade whiskey. Han har alltså hällt över i en annan flaska för att prova dölja.... Jag tar åt mig och klandrar mig själv att detta är som det är. Jag kanske är provocerande och elak mot honom. Men jag blir såhär efter alla svek som fortsätter trots löften om förbättring. Jag har också svårt att leva upp till mina löften vad gäller mera sex eftersom jag inte får till det när jag hela tiden måste konkurrera med den där jävla flaskan och rädslan för att det ska drickas och när tilliten är borta. Idag är mitt självförtroende i botten och jag tror att jag föralltid kommer att välja att ha det så här. Vi skulle ut och fiska idag hade vi bestämt men det verkar inte som att det blir något av det då han sover och han inte kan köra något fordon..... Hjälp mig! Kan ni inte skriva några ord, några tankar...

är det svårt att formulera sig men en sak är verkligen viktig :

Det är INTE på något sätt ditt fel att din man dricker !! INTE på något sätt !!

Du ska inte slå på dig själv när inte relationen fungerar för att han dricker, självklart är det så att sexet inte fungerar när en är kraftigt påverkad. Det INTE heller ditt fel !

Du gör helt rätt som sätter upp dina planer på att lämna, men du måste också vara beredd att sätta dem i verket. Du och dina barn dras längre och längre ner i träsket om du inte gör något radikalt nu.

Det är jättebra att du skriver här och får ur dig dina tankar, det är en omöjlighet att bära dem själv.

Ta dina barn och dra iväg på fisketur med goda mackor och varm choklad !

Kram ♥

du skrev Adde, jag har inga ord men loggade in för att skicka en kram! Jag instämmer i det Adde skrev från början till slut. Kram, fortsätt skriva! Det hjälper mer än man kan tro. / mt

lillablå

Hjärtat...
Jag förstår att det känns tufft... Men det är inte ditt fel!!! INTE!!
Att han häller över i andra flaskor är kanske ett tecken på att han egentligen vet att han dricker för mycket och vill dölja det..
Och du ska aldrig ställa upp på sex, det ska vara nåt ömesidigt, som man vill båda två, med respekt och ömhet... Utan undantag!!
Vännen, önskar jag hade en färdig lösning att ge dig, men det måste komma inifrån dig om det ska fungera...
Stora stora kramar...

Framtidsdrömmar

Tack för inläggen, det är så skönt att höra att ni förstår vad jag menar. Jag vet att jag måste göra något...!! Ibland önskar jag att det ska hända mig nåt som gör att allt bara stannar upp, som om allt bara blir tyst och man sen vaknar upp och tar tag i saker. Jag vill inte dö men en "liten olycka" som gjorde att jag hamnade på sjukhus och fick lite distans och att min sambo kanske fick sig en tankeställare....men jag vill ju inte mina barn så ont. Jag vet att de behöver mig. Vi kom iväg på skotertur igår men halva dagen hade ju gått innan vi kom iväg och det som retar mig är ju att han gjorde som han gjorde kvällen innan. Appropå detta med sex. Det är det han kör med hela tiden....han gör som han gör eftersom han inte får ha så mycket sex han vill. Då rannsakar jag mig själv och erkänner att jag inte alls har lika stor lust som honom. Jag har haft sex många gånger trots att jag inte haft riktig lust, "för husfridens skull". Nu har jag dock bestämt mig för att aldrig ha det mer om jag inte vill. I lördags sade han att "vi har bara sex på dina villkor"....jag vill iallfall inte ha det med honom som vet hur jag mår när han dricker. Eller han har kanske inte förstått hur illa han gör mig. Jag måste försöka skriva ner stödord så att jag kommer ihåg vad jag ska säga när jag ska prata med honom. Alla planerar inför påsken då de väntar främmande och ett trivsamt firande...jag bara våndas. Jag ska jobba nätter och jag vill inte att barnen ska ha det jobbigt när jag inte är hemma. Vårt umgänge finns inte längre vi har nog egentligen aldrig haft nåt riktigt umgänge tillsammans, har olika kompisar på varsitt håll. Vi har egentligen bara våra underbara barn tillsammans. Är det någon som kan berätta för mig hur ni har löst det praktiska med huslån, räkningar och billån mm. vid en separation. Vad har jag för rättigheter om han sätter käppar i hjulet för mig den dagen jag blir så stark att jag lämnar honom?

Ang gårdagens utflykt...varför blir jag så handlingsförlamad och sitter och väntar på honom och retar upp mig, varför åker jag inte bara själv och gör det jag vill? Det var faktiskt han som ville ut på söndagen, jag hade hellre åkt skidor, men valde att göra något med honom och så beter han sig så här.
Tack alla ni som stöttar här på forumet. Det har nästan blivit ett gift att läsa på forumet, måste in flera gånger om dagen. Känner att jag inte läst så mycket på de alkoholberoendenas länkar men jag har inte ork att sätta mig in i hur de tänker. Jag har läst "botten upp" och den sade väldigt mycket tycker jag. Jag försöker förstå mig på min sambo men jag blir bara arg över alla svek och lögner, orkar inte lägga ner någon mera energi på honom. Men jag tycker ju synd om honom och jag tycker ju om honom......

Framtidsdrömmar

Hade en till fundering...Jag gjorde en dum sak för snart ett år sedan. Jag var otrogen och min sambo fick mig att berätta detta ca 1 månad efter att det hade hänt. Detta ledde till att vi började i familjerådgivning. Min sambo tog detta svek väldigt hårt och jag vet att han kämpar med detta fortfarande. Jag är inte stolt över detta även om mitt handlande kanske har en förklaring. Jag vet att det inte är bra gjort och jag har aldrig gjort om det. Jag vet inte vad som är värst; att bli bedragen en gång än att gång på gång, år ut och år in bli bedragen pga av spriten.
nu är det detta han tar upp när jag inte vill ha sex, han berättar att han drömmer varje natt att jag är otrogen och att han inte får sova. Jag har ju iallafall inte svikit honom mera men förstår att tilliten är förstörd. Men han har ju sårat mig var och varannan helg sedan i somras och fortsatt dricka och jag har bara stått där som ett fån och räddat och vårdat och försökt få honom att må bättre igen. Trots att vi pratat hos terapeuten så hamnar vi tillbaka i vårt ekorrhjul igen.
Jag försöker hitta min skuld i detta och se vad jag kan göra för att allt ska bli bättre men jag hittar ingen annan lösning än att han blir nykter, jag har fastnat där... Kört fast så att säga!!

lillablå

Jag var expert på det, att tassa på tårna, foga mig, säga ja till allt han föreslog, för husfridens skull... Visst föreslog jag ofta utflykter eller promenader, men inte alls så som jag ville eller hade önskat...
Hade förresten en annan pojkvän tidigare, inte heller det förhållandet var helt sunt... Om han frågade mig om jag ville göra a eller b, och jag föreslog a, ville han ALLTID göra b... Det slog aldrig fel... Föreslog jag en maträtt ville han alltid ha nåt annat, föreslog jag en kaffe på hans favoritkafé ville han gå till det andra på andra sidan gatan... Antar att det var någon slags maktdemonstration från hans sida, och jag fogade mig...

Haha, om han hade träffat mig nu, fröken rättviseräpa, hade han nog blivit förvånad!

Söta du, om jag har lyckats förändra mig om än aldrig så lite, så kan du det också, du kommer att våga det du vill, du kommer orka säga nej och stå för det...
<3
/k

Framtidsdrömmar

Tack lilla blå för din reflektion.
Jag sitter och funderar på "den onda cirkeln". Vi hade en diskussion igårkväll ang vårt förhållande och alkoholen och sex och löften osv... Ingen lång diskussion och det blir som vanligt pajkastning men jag fick säga lite av det jag grubblar på och det känns alltid skönt när man får ur sig sina funderingar. Han skulle få svar på prover som han tagit idag. Han känner sig så trött, har ingen ork osv..."det måste vara någon brist jag har". Jag frågade då hur mycket tid han lägger ner på att fundera på alkohol och han säger att det är ganska mycket. Men han vill ju inte säga att detta kan vara en stor del både vad gäller den fysiska hälsan och det som gör att den sociala biten har börjat rämna, jag har ju trots allt börjat försöka sätta gränser. Det är klart att man blir trött och helt slut av ett förhållande som knakar i fogarna. Jag sade att jag tycker att han ska ta tag i det problemet på allvar men han tycker att han börjat göra det "har ju inte varit full mer än 4 gånger sedan jul" (enl mina mått är det flera gånger). Men halleluja, vad glad jag är för det...not. Jag försökte förklara att jag och barnen mår dåligt av att han dricker, även i små mängder. Han vill bara skylla det på mig för "jag är så otrevlig, behandlar honom som pest och vill inte ta i honom, ser inte vilka framsteg han gör osv". Det är därför han dricker för att jag är så elak. Även om jag vet att det inte är det så gör det så ont i mig. För visst kan jag erkänna att jag börjar få svårare och svårare att resa mig efter varje drickkväll, jag blir så anti. Det är här jag menar att den onda cirkeln kommer in....jag blir på mitt sätt och han på sitt, VEMS ÄR FELET? I höstas när "jag höll på att knäcka honom" (hans ord) så tog jag på mig rollen som hans extra mamma...jag såg till att han fick mat, att han kom iväg på jobbet, att han kunde åka och jaga, gjorde hans matlådor osv, osv. Det var en slitsam period och när han började så smått komma tillbaka och började jobba heltid så hr jag börjat släppa detta mer och mer. Detta tog han upp som att jag blivit elak och undrade om det "var jobbigt" att vara snäll och ställa upp på honom. Jag förklarade att det hade varit en skitjobbig höst/vinter och att han är vuxen och måste ta hand om sitt liv. För den delen så har jag aldrig känt att han funnits där för mig och stöttat mig när jag mått dåligt och han har då aldrig gjort någon matsäck till mig. Jag sade att jag levde ett liv som han tyckte att vi skulle han det.
Vi gör ju bara varandra illa, måste bryta denna onda cirkel!
Snälla ni därute, skriv något om hur ni mådde innan uppbrottet och hur båda parter förändrats som personer. Kan ni säga till varandra idag; "varför gjorde vi inte detta tidigare"? Om man har olika intressen och inte får leva sitt egna liv.

tekla

Har läst dina rader och känner att jag vill skriva lite till dej. Jag började läsa och skriva här i början av förra året. Då bodde jag ihop med en man som drack mycket och jag mådde skit.
Jag började skriva här och funderade på lösningar, som slutade i att jag flyttade i höstas, men har fortfarande kontakt med honom ibland.

Ta dej tid att fundera på vad DU vill. Du är viktig och måste ha rätt att må bra.
Vill han dricka gör han det och det är INTE du som är orsak till det, INTE ALLS!
Han vill lägga skulden på dej så han kan fortsätta dricka. Då har han ju inget ansvar för det utan bara du, enligt honom. TRO honom inte för han har själv ansvaret för sitt drickande.

Ha det så gott du kan. Kramar till dej från tekla

Framtidsdrömmar

Tack för svaret. Det är så skönt när någon reflekterar på det man skriver. Just idag och denna helg känns det skapligt igen. Han är med vår dotter på tävling hela helgen (för första gången på säkert 4 år, bara han och hon). Jag känner mig trygg då människorna han åker med inte konsumerar alkohol på det sätt han gör och han umgås heller inte med dessa människor privat, det är tidiga mornar och går i ett. Jag är glad över att de fått en egen helg tillsammans. MEN........jag vet ju att det kommer att komma måndagar igen framöver då jag mår skit. Jag funderar så jag tror att jag blir tokig!

du skriver att du fastnat i att han måste bli nykter... Det är inte dumt! I ett senare inlägg skriver du: skriv något om hur ni mådde innan uppbrottet och hur båda parter förändrats som personer. Kan ni säga till varandra idag; "varför gjorde vi inte detta tidigare"? Om man har olika intressen och inte får leva sitt egna liv.

Hoppas du läser mycket här, då tror jag att du känner igen mönster som finns i relationer som präglas av missbruk-medberoende. Min personliga erfarenhet är att vår förmåga att samtala, verkligen lyssna på varandra, har förändrats mycket sen vi slutade dricka alkohol. Hela vår relation har förändrats - det är iofs en lång process men jag tror inte att vi hade lyckats vända riktning utan att han slutade dricka.

Erfarenheten härifrån forumet är att du måste ställa ultimatum, sätta ner foten definitivt, och kräva att han slutar. Innan du gör det ska du ha fullständigt klart för dig att du verkligen går och då måste du ha nånstans att ta vägen där du kan stanna tills du har något eget. Visst skrev du att du har ett bra nätverk = guld värt.

Även om du har fel och brister (det har vi alla!) handlar det om hur du vill leva ditt liv och att en förutsättning är att han slutar dricka. Försök tala om det för honom utan att skuldbelägga eller anklaga - och tala utifrån vad du ser, hör och vad du känner. Tala om dig! Du äger rätten till dina känslor och dina önskningar och behov.

Hoppas det inte blev alltför splittrat, jag har lite stökigt omkring mig - ville bara berätta att jag läser och reflekterar. Kram och fortsätt läsa och skriva! / mt

Framtidsdrömmar

Ibland känner jag en press på mig att ta itu med problemet. Mina vänner som bryr sig om mig, min familj och ni alla på forumet vill mig väl men ibland blir jag stressad och känner mig som den vekaste människa i hela världen som inte sätter ner foten och lever ut det liv jag vill leva.
Jag vill göra något åt detta men har väl inte hittat den rätta styrkan.
Trots den "inbillade" pressen så tycker jag att det är bra med en spark i baken från er alla. Allt jag läser gör att jag iallafall börjat förstå vidden av denna sjukdom och att jag inte har makten att göra något åt den så länge han inte gör något konkret själv.
En annan sak..nu börjar vårsolen värma och det är mycket skidåkning i solen och avkoppling på verandan/snögrottan....jag kanske tycker att det skulle vara gott med ett glas vin och mysa....det tar mig emot att göra det med honom. Hur beter man sig, det är ju inte jag som har problem utan han. Hur har ni andra gjort??

Lelas

Hej Framtidsdrömmar!

Vet du vad det första av de tolv stegen i Al-Anons (och AAs) program går ut på?
Kolla här: http://www.al-anon.se/Om-Al-Anon/De-Tolv-Stegen/

Du har just tagit det första steget. :-) Bra!

Och det där med att dricka själv, ja... För min del blev det inte ens en fråga, för jag har epilepsi och äter mediciner, så jag vill inte dricka en droppe för att riskera något med det. Så, jag har inte druckit någonting alls på två år nu.

Däremot har jag ju hört många andra anhöriga fundera på samma sak som du gör nu. Är det ok att dricka själv? Jag skulle vilja svara: Ja, det är ok, men du kanske skall vänta ett litet tag så att han blir lite stabil i sin nykterhet.

Så tänker jag, andra kanske tänker på något annat sätt. :-)
/H.

min del störs inte alls om andra dricker framför/bredvid mig. JAG dricker inte och det är det som är det viktiga för mig. Hur andra gör är deras ensak.

Sen vet jag från andra, speciellt nynyktra, att det kan vara ett litet helvete att se andra göra det som de själva är förbjudna att göra.

Ibland kan en enkel fråga lösa problemet :-)

Framtidsdrömmar

Tack för era svar. Det är SÅ skönt med reflektioner på det man skriver. När jag läser runt här blir jag ibland så osäker på om hans drickande verkligen är så farligt, det finns många av er andra som har det så mycket värre. Dock vet jag att jag känner så här när det varit "lugnt" ett tag. Jag behöver så mycket mera än sex.....jag behöver ha någon som lyssnar när jag kommer hem efter en dag på jobbet, någon som lyssnar på mina funderingar, någon som gör det lilla extra för mig (såsom jag har gjort för honom, det han har tagit mest förgivet). För honom är sex jätteviktigt och jag blir sorgset påmind hela tiden att jag inte har samma lust som honom. Det kanske krasst är så att mina känslor börjar dala.....
Jag vill leva mitt liv fullt ut!! Vill kunna ta mig ett glas om jag känner för det och vara avslappnad, vara den glada och livfulla kvinna jag innerst inne är, leva det aktiva liv jag vill leva med skidåkning och mycket frisk luft, vill gå ner mina extrakilon som jag kämpat med i 13 års tid (har gått ner och mått bra för att sedan ändra tillbaka till mina gamla vanor och gått upp igen), hålla min vikt och äta bra mat, mm....... Det är skönt att sätta ord på sina drömmar och veta att ni därute läser och peppar. Jag vet att jag tröstäter när jag inte mår bra och prioriterar bort mortionen jag vet att jag mår bra av. Mat/sötsug-missbruket kan (tror jag) jämföras med alkoholberoende...jag tänker mycket på vad jag ska äta, äter när jag vet att ingen ser och vaknar dagen efter en dålig matdag och har ren ångest och bestämmer mig för att ta tag i detta...och så trillar man dit igen. Jag vet att jag mår bra när jag får peppning ang kost och motion och har därför återigen tagit kontakt med min personliga rådgivare inom kost och motion för att ännu en gån få hjälp med detta. Allt detta har kostat mig mycket pengar genom åren, pengar som jag kastat bort då jag inte har kunnat hålla mina egna löften om att behålla min vikt och mina vanor, utan hela tiden ramlar tillbaka. Denna gång kanske det kan bli varaktigt då jag har börjat sätta ord på mitt problemaiska förhållande och hämtat in fakta och läst på. Mår jag bättre i själen och fysiskt så måste jag ju bli starkare att kunna stå emot de svåra stunderna i förhållandet och kunna sätta upp mina gränser och trampa i bromsen.......Kanske?!!

ajanna

Hej Framtidsdrömmar, tack för att du skriver här och delar med dig av dina tankar, när jag ramlade in här och började läsa så var det som att jag själv skulle kunna ha skrivit.
Känns som ditt och mitt liv ser lika ut, så skönt att veta att det är fler som just nu går igenom det som jag själv gör. Lever i ett långt förhållande med exakt samma problematik som dig. Har heller inte "vågat" ta steget, lätt att göra det lättaste rent praktiskt och vara kvar och precis som du säger när det varit lugnt ett tag så tror man varje gång att det ska bli bättre. Något som jag däremot kommit längre med är att vara tydlig i att jag inte accepterar att han dricker. Att kunna säga ifrån och inte till 100% ställa upp på att lyssna när druckit och mår dåligt, och gärna vill skuldlägga mig bla för att ha varit otrogen (fast jag inte varit det). Nu vågar jag säga att jag inte tänker ta någon skit från honom och gör och planerar det jag själv tycker är viktigt. I dag fick jag höra att jag inte bryr mig om han tar livet av sig!! Men i dag kan jag säga att jag kan inte vara hans psykolog jag har lyssnat nog. Att han faktiskt måste söka profissionell hjälp med sina problem. Men han är inte riktigt där ännu...Ena dagen är jag helt säker på att jag ska flytta nästa dag tror jag på framtiden....Våra barn börjar bli stora inom några år försvinner nog dom hemifrån, vad händer då? Min sambo är precis som din vad jag kan förstå, en bra människa men blir en annan med alkohol i kroppen, jag vill ju inget hellre än att han ska må bra både för sin, min och våra barns skull...

mr_pianoman

Det handlar oftast inte om mängden man dricker, utan vad man har för relation till alkoholen och hur den påverkar ens liv. Gör man dumma saker på fyllan kan jag tycka att man har ett problem med alkohol, även om man för den skull inte är alkoholist eller beroende.
Och påverkas omgivningen av ens drickande så är det ju ett bekymmer, oavsett om man är påverkad varje dag eller en gång i månaden.

När jag var på behandlingshem var en av uppgifterna att räkna ut hur mycket alkohol vi brukade under en månad. Det var stora skillnader i mängd, men ändå var vi alla där med viljan att kunna leva nyktra. konsekvenser av vårt drickande hade vi alla. Några var så kallade periodare. Drack kopiösa mängder kanske tre eller fyra gånger per år. Andra drack dagligen.

Så det är väl sånt man får ta med i sina funderingar när man grubblar kring alkoholens roll.

Varma kramar

Framtidsdrömmar

Ja, jag kan ju inte vara så dum i huvudet att jag bara inbillar mig alltihop. Framförallt så har jag ju känslor och de är mina. Jag har blivit så sårad pga alkoholen under åren att jag är så bränd. Jag har så smått börjat utrycka mina känslor för honom ang alkohol men ut kommer väl inte ens en tredjedel av vad jag skulle vilja ha sagt. Varför tar orden slut eller snarare inte kommer ut från munnen. Jag har börjat intala mig själv mer och mer att jag inte står ansvarig för hans drickande vad jag än har gjort och sagt.... Man har ett eget ansvar över hur man hanterar jobbiga saker i livet, framförallt ska inte den "hanteringen" gå ut negativt över barnen. De är mitt allt och på det sätt han sårar de ....jag kan inte acceptera det och blunda för det nå mer nu. Idag är det torsdag och i morgon fredag.....hur blir helgen??
Kram på er alla!!!

Framtidsdrömmar

Detta forum har blivit min dagbok. Hoppas ni orkar lyssna på lilla mig..
Sitter och lyssnar på musik på YouTube. Hittade klipp som rör Erik Saade och Molly Sandén och deras uppbrott. Det fanns bilder på dem där de kysstes, skrattade, minglade och var glada och höll om varandra med värme. Tårar rinner ner från mina kinder, inte för att allt handlar om just de två, utan för att det finns en sådan värme och ömhet i det de utstrålar på bilderna. Jag har saknat en varm och trygg famn genom hela mitt vuxna liv, som funnits där för mig och låtit mig vara liten och vara nummer ett och bli behandlad som en "docka av glas" (förstå mig rätt). I min sambos och mitt fotoalbum finns en del bilder med glädje och lycka men många av bilderna har för mig en annan bakgrund. Jag minns så väl hur sinnesstämningen och efterspelet vid dessa bilder var/blev. Jag vill bara bli älskad för den jag är och slippa kämpa, jag orkar inte mera. Han kan ju inte heller vilja leva i detta, just nu, kärlekslösa förhållande. Men ingen säger någon, det bara rullar på....