av Lunaloo

Lunaloo
fre, 2024-01-05 - 17:49

Idag känns de jobbigt.. när jag ser mitt ex och han verkar låg får ja så sjukt dåligt samvete. Det var han som valde alkoholen ändå tvivlar jag i dessa stunder.. jag kan bocka i alla sorters våld under alla våra år och dagar som denna känns det som om att jag orsakat allt detta. Jag mår skit som ens tänker att det var våld och inte ett snedsteg, ett misstag eller pga av alkohol. Känns som att jag svartmålar honom bara av att delta i detta forum. Tänk om jag överdriver.. om jag "väljer" att bara se allt negativt. Tänk om jag är orsaken till allt. Jag har fogat, försökt, hållit mig lugn men han har ju mått så dåligt över allt möjligt..
Nä usch dagar som denna tär så i djupet av mitt hjärta. Som om jag har utsatt honom för att vara sitt sämsta jag.

hjosa
lör, 2024-01-06 - 08:32

@lunaloo Jag förstår hur du känner. Man vet att det är missbrukaren som hela tiden och på alla sätt försöker lägga över ansvaret för sina dåliga beslut och elaka handlingar på andra människor och att det är en del av beroendesjukdomen. Men fastän man förstår det rent intellektuellt så klara man ändå inte att värja sig känslomässigt. Även en sjuk människas ord sårar.. Jag fäller en tår för din skull❤️

Snödroppen
lör, 2024-01-06 - 12:09

@Lunaloo
Det är inte du, det låter däremot som du tar ansvar för allt.
Det är inte alls ovanligt att känna och tänka som du gör, tillslut tar man över all skuld och skam.
Finns det någon runt dig som du kan prata med och som du litar på? För att få lite frisk tröst, medmänsklighet?
Du behöver inte ha det så här, du behöver verkligen inte ha det så här.
Jag har själv gjort den här resan att sätta stop och säga till mig själv att nu räcker det.
Det går faktiskt även om man inte ser någon utväg så går det.
Kram ❤️

Lunaloo
lör, 2024-01-06 - 21:18

@hjosa @Snödroppen @Åsa M
Hjosa du träffar så rätt. Rent intellektuellt vet jag men min kropp reagerar liksom instinktivt och all ångest,oro,samvete bara sköljer över en. Jag hör i mina tankar allt som sagt med sådan övertygelse att de känns verkligt. Jag kämpar så desperat med att plöja fakta och styra mina impulser men vissa dagar bara går det inte. Från en sekund till en annan är jag liksom på ruta ett och mår så oerhört dåligt. Har varit in på al- anon många gånger men där jag bor finns inget och tiderna online är så eländigt till då jag alltid har barnen. Önskar mer ett löpande forum som detta. Har läst flera böcker också. Kloka allihopa men jag tar mig liksom inte loss eller vidare. Kanske sakta sakta. Förstår ju att jag är mitt i ett uppvaknande och kan därför knappt identifiera mig med allt som hänt. För att överleva, orka har ju allt blivit till en annan "sanning" vadå våld .. var ju bara ett misstag, stackars honom att det blev så fel. Jag är ju stark, driftig, rak och tar ingen skit. Det är ju så många ser på mig och jag på mig själv men uppenbarligen är det ju inte sanningen. Hur kan jag utstått allt detta. Hur blev jag boven i min egen hjärna. Känns som att jag knappt vet vem jag är längre.

hjosa
lör, 2024-01-06 - 22:56

@Lunaloo Du är stark, det är inte pga svaghet som du hamnat i detta, eller stannat i detta. Det är av kärlek. För att du har längtat och hoppats att den som du älskade ska komma tillbaka och för att du förstår att han kommer förlora sig själv, eller rättare sagt den han en gång var, ännu mer om du inte finns där för honom. Det gör ont att inse, jag vet, men det hjälper nog inte att stanna kvar… Jag tänker för egen del att slaget om vår kärlek redan är förlorat fast jag förstod inte när det hände. Nu finns bara en väg att gå och den kommer på många sätt vara enklare, kräva mindre styrka och mod än den resan som har varit. Men förlusten av den jag har älskat gör ändå ont - men den smärtan är kvittot på att jag har älskat.
Tänker på dig..

Självomhändertagande
fre, 2024-01-12 - 17:37

@Lunaloo
Att bli utsatt för manifestation och elakheter är illa. Våld är fruktansvärt och absolut inte acceptabelt.
Tvivla inte på att det är fel.
Jag kan än idag bli förvånad över att min friska och varma pojkvän är så hjälpsam.
Både han och jag har varit hjälpsamma mot våra sjuka ex.
Och nu är vi hjälpsamma mot varandra. På ett sunt och friskt sätt. Som livet ska vara tänker jag.
Men jag har alltid haft utmaningar med pojkvänner förr. Jag blev alltid vald.
Nu valde jag.
Som jag valde det friska livet.
Jag hade inte landat i denna friskhet utan professionell hjälp.
Mitt ex missbruk saboterade så många år av livet, men jag var ändå ansvarig att ta mig ur medberoendet själv.
Men vem klarar det själv?
Man behöver någon som reder ut år en. Och hjälper en att förstå det inte är ok när det inte är ok.
Missbruket tar över. Och det är förödande!
Du har ditt liv. Och barn. Så fint!
Hoppas innerligt att du får det stöd som du behöver!
Livet kan bli underbart, men det är svårt att se om man blivit så utsatt.
Ta hand om dig!

Lunaloo
lör, 2024-01-13 - 18:40

Tack ❤️ som sagt bra dagar och dåliga dagar. Kan vara svårt för andra att förstå men här inne är ni många med liknande erfarenheter. Jag har släppt att hjälpa med ex. På den punkten är jag klar. Problemet sitter som sagt i dessa motstridigheter mellan intellektet, kroppens reaktioner och normaliseringen som skett under +20 år. Vill och behöver nog prata för att förstå att vad jag upplevt inte är normalt. Men det är Oerhört jobbigt ,känner mig så skyldig,så dum liksom om jag vore ute efter uppmärksamhet samtidigt är jag rädd. Rädd att inte bli trodd , rädd att de ska bli konsekvenser.. jag orkar inte mer. Vill bara lasta ur väskan , läka och gå vidare. Hitta mig själv och få andas ut. Finnas till och njuta av livet dag för dag.

Självomhändertagande
mån, 2024-01-15 - 19:50

@Lunaloo
Jag skrev en text för ett par veckor sedan. Om en självupplevd scen som jag velat skriva i åratal. Efter att jag skrev den var det precis som att jag fick nytt perspektiv.
Som om jag varit med i en sekt, utan att ha varit det.
Som att jag har blivit avprogrammerad åratal av hans manipulation.
Att leva i ett medberoende gör något med en.
Jag ser på mitt tidigare sjuka liv som en fångenskap i en sekt, i en värld där bara han och jag fanns.
Det är över nu.
Jag kan inte fatta att jag levt i det.
Jag är fri nu.
Och jag påminner mig gärna om min frihet, i detta forum.
Det är ett sätt för mig att ventilera.
Jag hoppas att du får frid. Att läka. Och gå vidare.
Du finns nu.
Gör något enkelt som du tycker om.
Och fortsätt göra det.
Varje dag!
❤️