av JoYo

JoYo
lör, 2024-01-20 - 08:15

Jag levde över 23 år med en misshandlare. Man blev gaslightad att tro att hans vansinnesutbrott var ens eget fel. Jag fick ångest och drack själv för ofta, för mycket. Jag slutade dricka för 4 år sen.
Jag går hos psykolog för att bearbeta trauma, hos kvinnojouren på stödsamtal, tränar, pratar med alla stackare som orkar, skriver av mig. Tiden läker.

Men till min fråga..jag är som i förnekelse. Om att han är alkoholist. Jag är medveten om det men ändå kan jag inte riktigt tro det. Låter konstigt men har nog att göra med att jag tidigt som barn lärde mig att förneka och dölja föräldrars alkoholmissbruk.
Är det någon som känner igen sig i förnekelsen? Jag tänker tankar som att han säkert slutar när hans depression gått över..han rasade ihop för 3 månader sen efter några år med starköl o lite whisky varje kväll. Han bara grät och hade självmordstankar, sa att det var fel på vår relation (skyllde på mig trots hans ilska som förstört). Så flyttade han ut. Sen dess har han ändå kontaktat mig, berättar att han dricker öl och sprit varje kväll. Mår ”skit” men säger inte mer än så. Har aldrig kunnat prata känslor och definitivt inte nu. Däremot gråter han nu. Säger förlåt för att det blev såhär, för att i nästa stund vara arg och taskig.
Jag har erbjudit hjälp, ringt beroendevård men de sa att det är fall för psykiatrin. Psykiatrin sa att han måste söka frivilligt.

Han lever ”som vanligt”, alltså han jobbar. Han kan prata normalt om försäljningen av huset etc.
Men han har knapp kontakt med sina barn. Jag upplever att han kraschade och stack. Som att han undviker våra stora barn som är nästan vuxna.

Jag och barnen lämnades i chock. Nu ska vi sälja vårt hus och börja leva nytt liv.

Många säger att jag hade tur som blev av med en man med den problematiken. Men jag har så svårt att gå vidare utan svar. Vad händer nu med honom? Kan han sluta dricka själv? Hur? Han är trots allt barnens pappa.

Självomhändertagande
lör, 2024-01-20 - 09:34

@JoYo
Bra att du skriver av dig. Och att du får professionell hjälp.
Det låter som han har mycket att arbeta med.
Jag har vänner som blivit chockade över hur deras män visar sig att vara. Men jag också levt med en man vars missbruk stod på första plats.
Genom honom har jag mött en del missbrukare, dolda bakom lyckade fasader.
Om din man vill få rätsida på sitt missbruk , så måste han vilja det själv.
Och söka den hjälpen.
Du kan bara ta ansvar för dig och dina barn.
Ta hand om dig.

has
lör, 2024-01-20 - 09:44

Hej JoYo! Det låter inte det minsta konstigt i mina öron - jag känner igen förnekelsen totalt!❤️

Jag flyttade ifrån min man igår, av många olika skäl och under dagen gick jag igenom alla möjliga konstigheter han sagt och gjort som är mina anledningar att gå. Och så kom jag plötsligt på: jamen han dricker ju också! Hur kunde jag ”glömma” det på min lista (som jag behöver hålla nära just nu för att stärka mig i mitt beslut).

Det händer någon väldigt konstig grej där tror jag. Man ifrågasätter och de har alltid en miljon anledningar till att det blev så här just den här gången. Och de låter så tvärsäkra på sin sak, att de har rätt och en annan har fel.

Vad som händer nu kan bara han själv påverka. Det enda du kan göra är att sätta gränser i kontakten utifrån vad som blir bra för dig (detsamma med era stora barn).

En vän som blivit nykter efter många års missbruk berättade för mig att det absolut enda som hjälpt honom att tillfriskna var att människor tog avstånd. Under väldigt lång tid tyckte han bara att alla var idioter! Men när han höll på att förlora precis allt så lyckades han med rehabiliteringen.

Jag tänker att det förstås också händer något på vår sida under den här processen och tänker att det nog är den du behöver fokusera på just nu. Jag fick en kuratorskontakt på vårdcentralen och känner att det har hjälpt massor redan efter bara ett par samtal. Att läsa trådarna här har också hjälpt mycket av igenkänning och att kunna hämta styrka i andras kraft.

Ta hand om dig och barnen!

Åsa M
lör, 2024-01-20 - 13:46

@JoYo det är svårt att sluta försöka ta ansvar för någon om man är eller varit medberoende. Man kanske vill tro att man genom sin oro kommer att hjälpa dem på något sätt. Sannolikt är det så att man inte bidrar till deras tillfrisknande alls - har de ingen sjukdomsinsikt eller vilja att genomgå behandling så kommer inget hända. Vad som kommer hända kan ju ingen veta. Fortsätter han supa så kommer det nog bara gå åt ett håll.
Mitt ex har supit mer än halva livet och även om han lyckats behålla sitt hus och har ett jobb så är hans psykiska hälsa och missbruk det som gör att han hela tiden får problem. Han vill inte söka hjälp frivilligt, han saknar sjukdomsinsikt, och när hans jobb tvingat honom att söka vård sa han efter ett par dagars behandling att han minsann var frisk nu.
Det enda man kan göra är att fokusera på sig själv och sin egen hälsa. Det är ditt ansvar, precis som att hans liv och hans hälsa är hans ansvar. 🤗

Tröttiz
lör, 2024-01-20 - 16:02

@JoYo
Förnekelse, kropp och själ gör nog mycket för att skona en från vad som egentligen händer. Självbevarelsedrift.
För då måste man ju ta tag i saker och ting. Förstår man vad som händer, kan det ju innebära jobbiga känslor. Kroppens och själens sätt att skydda sig. Det gäller ju och kan ju gälla, tänker jag, både den i ett missbruk och anhöriga. Och den delen hos missbrukaren att lägga över ansvar på andra - för att slippa "tampas" med det - beroendet som agerar.

Säkert mellan varven slås de av hur anhöriga mår och mår dåligt över detta, men sedan tar en demon över igen.
Sådan otrolig kraft i denna helvetes drycken.

Ingen kan säga vad han kommer att göra, man vill så gärna hjälpa, jag har varit där. Men, att söka hjälp vet ju bara den andra. Som nämnts här ovan, han måste vilja själv. Du kan inte göra det för honom.

KRAM!

JoYo
sön, 2024-01-28 - 07:06

Tack för era svar.
Han söker aldrig hjälp för psykiska besvär. Han kan inte prata känslor och ser det som en svaghet. 🙄
Men då finns det bara en väg. Och den är nedåt. Hur lång den är vet ingen. Men han är alltså på väg till botten?
Han har redan i sitt missbruk frivilligt blivit av med familj, fru, hus.. barnen? Han umgås med märkliga typer har jag förstått.
Bytt ut ett fint liv mot sitt eget lilla helvete.

gros19
sön, 2024-01-28 - 12:38

Tror vi anhöriga ofta är ett hinder för att beroendepersonen ska förändra sin situation, dvs bli nykter. Logiskt resonemang hjälper inte. Personen vet, åtminstone mestadels, att den orsakar anhöriga stort lidande. Vad jag menar med att vi är ett hinder, är att den konflikten beroendepersonen har med sina anhöriga ska personen ha inom sig om det ska leda till förändring. Det är inte lätt för oss anhöriga, med alla våra katastroftankar, att släppa taget men i mitt fall märkte jag att när förändringar skedde var när jag gjorde ingenting. Du gör helt rätt som ser till att ta emot all hjälp du kan få. Lycka till. 💜

Åsa M
sön, 2024-01-28 - 13:00

@JoYo det behöver inte vara så att han är på väg mot botten, missbruket kan ju "plana ut" och stanna på en nivå också. Den nivå som gör att han klarar livet runt omkring hjälpligt.

Jag kan inte annat än att tycka synd om alla de män som vuxit upp utan att någonsin få lära sig att prata om hur de mår. Det måste vara hemskt. Klart man hoppas att han fixar det någon gång, av ren självbevarelsedrift om inte annat. Han skulle nog må bättre av det.

JoYo
sön, 2024-01-28 - 20:05

Jag förstår inte hur beroendet kan plana ut. Kanske en tid, ja. Men förr eller senare kraschar han väl? Tänker att man då också kan göra nåt åt det. Man kan väl inte värja sig för de fysiska skador alkoholen orsakar..

Jag vet jag borde sluta fundera men det är då svårt..,

JoYo
sön, 2024-01-28 - 20:05

Jag förstår inte hur beroendet kan plana ut. Kanske en tid, ja. Men förr eller senare kraschar han väl? Tänker att man då också kan göra nåt åt det. Man kan väl inte värja sig för de fysiska skador alkoholen orsakar..

Jag vet jag borde sluta fundera men det är då svårt..,

Tröttiz
sön, 2024-01-28 - 20:59

@JoYo
Hej.
Ja, alkoholen orsakar ju tyvärr fysiska skador. Som anhörig och medberoende så tänker man massor och som du säger är det svårt att låta bli. Något som var en hjälp på vägen på mig, som du kanske kan testa är att tänka på sinnesrobönen. Det där om att bland annat acceptera det man inte kan förändra ...

När du säger "man" i :"tänker att man då också kan göra nåt åt det", syftar du på honom eller dig? Att du önskar vara där som hjälp?

Det är jättesvårt att låta bli att engagera sig, och man vill så gärna kunna göra något. Hur han gör med sitt drickande och att söka hjälp finns inuti honom.
Försök att fokusera på dig, fastän det är svårt.

Kram!!

JoYo
mån, 2024-01-29 - 16:32

Tack för era svar. Jag tänker att han om han rasar ner i missbruket för konsekvenser och då tvingas ta tag i det. Därför söker jag svar på hur det brukar se ut. När man börjat rasa, skilsmässa, knapp kontakt med sina egna barn.. Hur kan han ens prioritera att jobba..?
Jag får försöka acceptera att hans väg är oviss.

Lunaloo
mån, 2024-01-29 - 17:14

@JoYo jag antar att de ser olika ut för alla. Men visst tänkte åtminstone jag att när äktenskapet rasar, familjen säras osv då borde väl konsekvenserna få honom att vakna. I mitt fall verkar de inte te sig så. Relationerna med barnen blir allt sämre och han fungerar allt sämre ( än om jobbet verkar "fungera?) Men likväl ingen förändring i sikte. Förnekelsen är stark och han blir alltmer bitter / ett offer.
Är tydligt att jag får bära skulden..för allt. Och då var det han som lämnade oss. Jag tar mig sakta men stadigt ur medberoendet. Må ha låga dagar absolut! Men samtidigt känner jag ett annat lugn och inser i efterhand hur hemskt på spänn man konstant var.

has
mån, 2024-01-29 - 17:19

Ofta är det nog det enda som kan hjälpa @JoYo, att konsekvenserna till sist blir för dyra och personen väljer att söka hjälp.

Jag förstår din känsla! Försöker själv påminna mig om att rikta om fokus till mig själv och det jag behöver jobba med när jag märker att jag fastnar i honom, hans val och livet framåt.

Ta hand om dig och se till att du mår så bra du kan🩷