av amwi

amwi
mån, 2024-04-15 - 19:04

Jag upptäckte i förra veckan att min man som varit nykter sen slutet på april förra året börjat dricka igen. Jag har känt mig lite misstänksam i ett par månader men tänkt att det bara är inbillning och paranoia. Nu föll alla pusselbitar plötsligt på plats i lördags och bilden blev tydlig: undvikande beteende, gömda tomburkar, märkliga ärenden till garaget, drickande "under bordet", dåligt humör, ändrade sömnvanor på helgerna.

Han har lurat mig genom att ha några få burkar på kylning på verandan och druckit en eller ett par stycken synligt på helgerna samtidigt som han haft burkar gömda i garaget, och genom att byta från öl till annan dryck som jag inte känt igen lukten av. Det var väl på ett sätt en lättnad att förstå att det inte var inbillning från min sida och på ett annat sätt känner jag mig också dum som blivit så lurad.

Har pratat med honom några gånger de senaste veckorna om att jag känner mig orolig över att hans drickande ökat den senaste tiden (han var helt utan alkohol i sju månader och drack sen sporadiskt och mycket måttligt i ett par tre månader) och sagt att jag vill att han bokar en samtalstid på Beroendemottagningen innan det går för långt. När jag igår såg alla tomburkar i garaget kunde jag inte göra annat än skratta för det har gått för långt för länge sen.

Jag konfronterade honom igår, sa till honom att han får fara nån annanstans, att han måste söka hjälp och att han inte får vara här så länge han dricker. Alla de vanliga ursäkterna och förklaringarna kom, det oförstående ansiktsuttrycket (ni vet det där "vad är det här nu för helt ogrundade och överdrivna anklagelser"), "jag dricker ju inte just nu!", "jag dricker bara på helgerna!" osv avslutat med "jag har ingenstans att fara, du får fara nån annanstans" och dörren i ansiktet på mig.

Det här hade ju kunnat bli en lång och tråkig historia men: i förmiddags fick jag meddelande från honom där han skrev att han pratat med sin kontaktperson på Beroendemottagningen och börjar med antabus igen.

Det händer kanske inte så ofta här i forumet att folk är stolta över sina alkoholister men tänk vad strongt att GENAST ta tag i det när han blir konfronterad! (Och tänk vad strongt av mig själv för den delen att konfrontera honom direkt.) Lördagen och söndagen var fruktansvärd ångest och rädsla och både ilska och skam över att ha blivit så grundlurad men det gick snabbt att återfå fotfästet igen. Slutet gott, allting gott. Den här gången...

amwi
tis, 2024-04-16 - 18:00

@sliten61 Tack för ditt svar! Ja, den där känslan av misstänksamhet är hemsk, den får mig att känna mig som en usel människa när jag snokar efter burkar och sniffar i luften när han går förbi. Det tog mig över ett halvår efter att han slutat dricka att inte ha känselsprötena på helspänn hela tiden. Jag tror att det är så också att man innerst inne inte vill veta, inte vill att misstankarna ska stämma och det blir en sån hemsk kognitiv dissonans när intuitionen säger att han dricker men förnuftet säger nej nu är du bara överdrivet misstänksam.

Igår var han väldigt dämpad och sa knappt nånting alls, idag har han klagat på att han inte kunde sova överhuvudtaget i natt. Vet inte om det är för att han mår dåligt pga skam och skuld eller om det redan hade hunnit gå så långt att han har abstinens. Eller om det kan vara nån psykologisk abstinens från vetskapen att det nu är slutdrucket igen. Jag ska låta honom vara i fred ett par dagar så han får samla sig och sen kan vi prata igenom det som hänt.