av majsan

majsan
mån, 2024-05-06 - 11:26

Jag lever med en alkoholist och på många sätt hat vår situation förändrats till det bättre. Hand har fått ett jobb och dricker därför "endast" en gång i veckan (då kan han inte sluta utan slocknar på småtimmarna).
Jag har försökt acceptera hans mönster, eftersom jag vet att jag inte kan påverka det och att det äter upp mig inifrån om jag låter mitt medberoende ta över. Men jag kan ändå inte se en framtid med oss samtidigt som vi funderar på att bostadsspara och flytta till en mindre stad.

Jag pendlar hela tiden (varje vecka) mellan att tänka på separation och tänka på en framtid med honom. När vi grälar hotar jag med skilsmässa ganska ofta, vilket inte gagnar någon. Men jag är helt enkelt rädd för att fatta ett sånt beslut. Det jag är rädd för är 1. att han igen ska övertala mig om att han ska bli nykter (försökt och misslyckats och vill inte gå dit en gång till) 2. Att han kommer bli rasande och skuldbelägga mig för att riva upp familjen (vi har två små barn) 3. Att jag kommer att ångra mig (tänker ibland, vilket förhållande är ens perfekt, och jag har sett mina singelkompisar med barn som lider) 4. Att han dricker när han har barnen, eller att jag blir heltids singelmamma och de träffar pappan varannan helg.

vi har ett aktivt fungerande sexliv och attraktion och kärlek till varandra, vilket såklart gör allt svårare. Men även om han inte dricker mer än en gång i veckan påverkar det hans humör, hans tålamod med barnen och jag vet inte senast när vi nyktra skulle ha gjort någonting trevligt tillsammans utan barn, eller skulle ha haft en ordentlig djup diskussion.

Nån som känner igen sig? Någon som skilt sig?
tack

Jag har skrivit här i omgångar många år

Åsa M
tis, 2024-05-07 - 06:36

@majsan du ska inte vara rädd för att lämna. Du ska vara rädd för att stanna, och slösa bort ditt liv på någon som långsamt super ihjäl sig och förstör sitt, ditt och era barns liv. Jag är ledsen om det låter hårt, men inget gott har någonsin kommit ur en relation där alkoholism är inblandad och den sätter tyvärr djupa spår hos alla. Tänk på era minderåriga barn och rädda dem från detta liv, det är ditt ansvar som frisk förälder. Jag som just fått veta att jag har en neurologisk sjukdom har nu ännu mindre till övers för alkoholisterna än vad jag hade tidigare. Fokusera på DIG och barnen. Han är vuxen och får ta hand om sig själv. Massor av kramar ❤️

majsan
tis, 2024-05-07 - 19:39

Tack för era svar! Det känns som om jag står inför en avgörande punkt i mitt liv. Samtidigt vet jag att jag stått här så många gånger förr och misslyckats med att lämna. Jag har tänkt att jag inte orkar just nu, jag har sett hans fina sidor igen. Vi har gått i flera parterapier där vi mött varandra på djupet och fått förståelse. Men jag kommer alltid tillbaka till samma fråga. Han har skuldbelagt mig för att alltid hota med skilsmässa och han har rätt i att det inte rätt mot honom eller mot mig. Men tanken finns alltid med mig, när vi planerar vår framtid, tänker på sparkonton eller på att flytta. Jag känner mig så tudelar då jag själv hoppar från att vilja skiljas till att skaffa egnahemshus. Just nu känner han att jag vill bort, och han är arg för vårt senaste gräl (som först handlade om att jag inte ville att han skulle ta en kompis till oss när barnen sov för att dricka och göra musik). Han tyckte att jag var helt galen. Sen sa vi båda fula saker och jag sa att det räcker nu på skarpen då han skrek hotfullt åt vår son då sonen kastade en boll på honom. Nu behandlar han mig med tystnad och låter det gå ut över barnen. Han ska bort flera dagar nu vilken ger mig avstånd och tid att samla mod. Så jag behöver all pepp av er för att våga göra det här. Hur gör man upp en skilsmässoplan t.ex. så att allt inte bara slutar i att vi skriker åt varandra inför barnen?

User37399
tis, 2024-05-07 - 22:19

Ja du får fokusera på att hitta en lösning.

Och helt undvika bråk och alkohol i barnens närhet fram tills dess.

Han får dricka utanför hemmet.
Önskar dig lycka till, var rädd om dig och framförallt barnen ❤️

majsan
tors, 2024-05-09 - 19:34

Jag märker att jag börjar tveka. Jag kan vara så tvärsäker när jag är arg. Men sen är hanödmjuk och bakis och saknar barnen och vill ha mysig lördag tillsammans med mig (utan alkohol såklart). Jag tycker bara att det är så svårt. för att han såklart har två sidor. Den underbara pappan/maken och den jävliga maken/pappan. Typiskt för alkoholister, I know. men jag tänker på hur svårt allt blir att va själv, våra barn är 3 och 5 och extremt busig, jag har inte själv heller alltid tålamod att hantera dem, utan ryter till eller börjar gråta när jag inte orkar och de inte lyder. Och när min man är där med sitt tålamod är det ju bra men ofta är det han som har kort stubin och jag som lappar och slätar över för att barnen ska må bra. Det sjuka är att jag om och om igen tänker att vi inte har det bra, att jag vill separera, så går det tid coh vi har det bra emellan åt och sen är jag där igen. Och jag har svårt att se en framtid för i tanken finns alltid, men då har vi ju kanske skilt oss. Det här mår ju ingen av oss bra av. jag vet bara att om jag kastar bomben kommer han först reagera med ilska, sen med sorg, sen böna och be att han får testa att vara nykter. Och det orkar jag absolut inte med. Han nykter är värre än han när han dricker (för att han bara är sur för att han inte "får" dricka). Det slutar alltid på samma vis. Han dricker igen och jag orkar inte kasta ut honom. Den här gången vill jag göra något igenomtänkt, ha en plan. Ha en lugn attityd. Inga ultimatum...

User37399
tors, 2024-05-09 - 19:48

Det låter som att hela familjen behöver stöd.

Hade han dessa problem innan ni skaffade barn?

Jag tror att en kontakt med kommunen vore bra.
Försök sök rådgivning redan imorgon tycker jag.

majsan
tors, 2024-05-09 - 21:35

@bella70 Jo skäms att säga det, men detta har pågått länge och viseparerade för samma sak för sju år sen. Sen började han AA och vi blev tillsammans, men han började igen. Så jag vet att vi går i samma cykler. Det är svårt när det inte alltid är dåligt och vi har varit tillsammans i 15 år. Jag känner nu att jag kommer att droppa bomben på lördag då han kommer tillbaka. Jag fösöker bara samla mod. Och den kommer jag definitivt att söka stöd från olika organisationer, har hittat en som hjälper vid separation med barn. Nånstans tänker jag att jag också kommer att bli lugnare med barnen när han inte är närvarande, då jag inte behöver vara så spänd hela tiden.

majsan
sön, 2024-05-12 - 08:44

Jag gjorde det igår. Sa att Jag vill separera. Han ville såklart inte. Bönade och bad, sa att vi är det enda han har som är bra. Han tyckte att vi haft det bra. Att jag förstör familjen. Han sa att han gör allt, blir nykter. Jag sa att jag inte orkar stå vid hans sida och se på hans nykterhetsresa. Jag har sett det förr och det har alltid slutat med att dricker igen. Och jag har varit för trött och för feg att "lämna igen". Det här gången vill jag separera på riktigt. Jag vet inte vad som händer här näst. Jag sa att vi kan tura att bo hemma i början, på sommaren kan vi tura med semester då vi brukar vara på våra föräldrars sommarstugor och att han hittar eget till augusti... Han sa har han ingen chans, kan jag inte ge nåt hopp. Jag sa att det är 6 mån betänketid på skilsmässa, men att jag behöver vara helt fri under den tiden.

Hur har andra gjort som separerat, har ni tex alls gjort saker hela familjen tillsammans i början är det bara självplågeri?

majsan
mån, 2024-05-13 - 13:44

@Åsa M Tack. Jag känner mig stark men också väldigt ledsen. Det är så sorgligt att vara tvungen att göra slut med någon man ändå älskar. Fast jag inte älskar alkoholisten.

Han säger att han är beredd att göra allt för att få oss tillbaka, bli nykter, rubbet. Jag vill bara inte vänta på det. Det måste vara helt slut. Vill inte lova ett om. Fast han vädjar. Jag har fallit dit så många gånger efter så många om.