Eftersom det är svårt för mig att hjälpa andra alkoholister just nu, så startar jag den här tråden också.
Tanken med tråden är att anhöriga ska kunna ställa frågor om varför vi gör vissa saker, beter oss och reagerar som vi gör.
Det kan vara den minsta till den största sak.

En mindre presentation. Jag är mellan 30-40, sambo och 2 barn. Mitt drickande startade på risknivå redan efter lumpen och pga karriär val fortsatte det i många år. Seriöst alkoliserad i ca 8 år,öl och vin i början och senare 1 flaska starksprit per kväll.
Jag har genomgått allt ni kan tänka er. Tillfrisknandet började med tillochfrån drickande någon dag i veckan under 1 år, 1 år i behandling med mindre återfall och nu har jag varit nykter i ett år.

Jag kommer att vara 100% ärlig i mina svar då jag inte behöver skämmas eller ha skam över något mer i mitt liv. Jag kommer svara med sanning ur mitt perspektiv.

Så om någon har en fråga är det bara att ställa den.

Oavsett vad man tycker om dig Inuit och ditt synsätt så är det väldigt bra och hälsosamt när någon ifrågasätter. Har själv genomgått program enligt tolvstegsmodellen och dom är bra, men det finns andra vägar. Du kan bli nykter på egen hand och genom ett flertal olika metoder. Det viktigaste är motivation tror jag.

Vi har alla vår sanning och både Amandas och din Inuit kan nog bidra till ökad förståelse. För mig känns det skönt när människor ifrågasätter och som Tage Danielsson sa "utan tvivel är människan inte klok". Vad som är väldigt viktigt i det här sammanhanget (tycker jag) är att om det endast finns en sanning så begränsar det istället för att vidga perspektiven. Tack Amanda för ditt inlägg..

Om man har beroende efter över 50års drickande mestadels öl blir ställd mot väggen och väljer sluta dricka men med orden "tycker om ölsmaken" vill dagligen dricka alkoholfri öl 0,5% är man väl ute på hal is?
(Intar antabus men var 3e dag i halva rekommenderade dosen)

@ jag har precis ställt ultimatum till min man, alkoholen eller familjen, han flyttade. Behövde efter ett tag orosanmäla då hans drickande börja gå ut över barnen, han kunde inte va nykter när han hade dom. har läst många av dina svar och börjar få klarhet i hur han fungerar. Men en fråga kvarstår: just nu hatar han mig, för att jag ifrågasatt hans drickande, inte accepterat hans hot och kränkningar, och framförallt för att jag anmälde till soc. Om han blir nykter och får hjälp.. finns det en chans att han kan komma tillbaka och inse vad han gjort? Hur han skadat och sårat? Och erkänna att jag gjorde vad jag behövde för barnens skull?

@ jag har precis ställt ultimatum till min man, alkoholen eller familjen, han flyttade. Behövde efter ett tag orosanmäla då hans drickande börja gå ut över barnen, han kunde inte va nykter när han hade dom. har läst många av dina svar och börjar få klarhet i hur han fungerar. Men en fråga kvarstår: just nu hatar han mig, för att jag ifrågasatt hans drickande, inte accepterat hans hot och kränkningar, och framförallt för att jag anmälde till soc. Om han blir nykter och får hjälp.. finns det en chans att han kan komma tillbaka och inse vad han gjort? Hur han skadat och sårat? Och erkänna att jag gjorde vad jag behövde för barnens skull?

@miha
Utgå från att du inte får det du beskriver att du hoppas på.

Händer det så blir det en positiv överraskning men även i de bästa av världar ligger det nog åratal framåt.