Skriver en ny tråd i ny avdelning för de gamla vill jag inte kännas vid, gud vilket svammel!

Igår var första helnyktra dagen på 1,5 vecka. Sedan början på dec -11 när vi var i Tyskland och bunkrade upp har mitt drickande eskalerat mer och mer. Från en flaska vin + ev något glas whiskey 3 dagar i veckan till 4-5 dagar i veckan. Nu har jag varit ledig i 11 dagar och då har det varit något varje kväll, helt öppet eller i smyg. Nu får det vara nog!

Jag har bestämt att ta en helvit månad till att börja med. Om jag klarar det... men jag tror det ska gå. I natt sov jag faktiskt förhållandevis bra och vaknade utsövd halv 9. Annars brukar jag inte kunna somna förrän framåt småtimmarna efter en våt helg. Hoppas så att det ska rätta till sig med sömnen för jag har inte sovit en hel natt på flera år.

Hela dagen igår försökte jag peppa mig själv, "jag är så duktig som gör det här, tänk så mycket pengar jag ska tjäna, så skönt att slippa skammen och smusslandet, jag är stolt över mig själv" Har läst någonstans att den mentala biten betyder så oerhört mycket för om man ska lyckas. Det handlade visserligen om att lyckas i tävlingar men kan säkert även omsättas i att förändra dåliga vanor. Ibland började tvivlet gnaga lite för att få uppmärksamhet men jag tryckte bestämt in det i sitt hål igen.

Jag funderade mycket igår, på allt och ingenting. Jag har alltid varit så feg, aldrig vågat utsätta mig för ogillande, förutom när jag varit onykter. Men då tänkte jag som så, om jag nu är så duktig att jag klarar det här med att sluta supa, nog ska jag väl våga stå för vad jag tycker. Försöka skita i om inte alla älskar mig, va sjutton spelar det för roll. Så idag har jag faktiskt vågat mig på att ge mig in i en infekterad debatt och säga min mening. Det föll inte i god jord hos några men det skiter jag i, jag är bara så lycklig över att jag vågade.

Sen har jag anmält mig till en tävling om en månad. Visst är jag nervös men jag ska försöka upprepa mitt mantra om och om igen "spelar ingen roll om jag kommer sist eller gör bort mig, någon ska ju göra det med" Huvudsaken är att jag har kul och om jag kan bjuda på ett skratt så är det väl bara bra.

Jag vet inte hur länge den här euforiska känslan av stolthet och glädje håller i sig. Snart kanske den pyser ut som luften ur en ballong. Vad gör jag då? (Nu försöker jag intensivt mota in tvivlet i sitt hål igen) Ni som varit här, hur upplevde ni första tiden, kändes det som ett nytt liv på fler sätt även för er?

Dag 1, den SKA följas av många.

Annelie

Annelie 60

Det gjorde ont i mig att läsa din berättelse, med så mycket smärta i. Men nu tror jag att du klarar det, du fixar detta! Ta och läs de olika trådarna med alla härliga berättelser om människor som faktiskt klarat av att hålla sig nyktra, som sagt nej till alkoholen under lång tid. Det ger mig styrka att tro på mig själv. Kan de så ska väl banne mig också jag kunna. Och du!

Jag är nyss hemkommen från jobbet. Har känt mig irriterad och lättretlig, axlarna sitter någonstans strax under öronen, tankarna bara mal och mal och jag har stresshuvudvärk. Det är just den här känslan som ett glas vin gjorde underverk med. Några klunkar och värmen började sprida sig i magen, några klunkar till fick axlarna att sjunka, tankarna att stilla sig och huvudvärken försvann. Sen blev det så klart ett glas till... och två och tre och fyra...

Nästa morgon mådde man likadant igen men med tillägg av ångest och skam. När jag nu sitter här och längtar efter mitt vin så försöker jag frenetiskt framana just de där skamkänslorna och ångesten. DET ÄR INTE VÄRT DET!!!

Nu ska jag ta ett glas kall mjölk med ett par digestivekex, jag sover bättre på det inbillar jag mig.

God natt alla kämpar!

hemasch

Ni verkar vara ett bra gäng som verkligen peppar varandra. Det behövs!

Det verkar vara många av er som är ganska nya i nykterheten. Kanske kan man relatera mer till varandras problem om man är ungefär i samma fas. Samtidigt som det förstås kan vara peppande att läsa om alla som har klarat en lång tid utan alkohol.

Nåväl... god natt på er alla!

Nynykter

Det stämmer nog att många här är nynyktra. Jag "heter" ju till och med Nynykter. Är inne på min sjunde nyktra vecka och för mig är det väldigt viktigt att läsa och skriva här. Det hjälper mig att hålla fast vid nykterheten. Jag kan tänka mig att det behovet avtar när man känner sig mer säker på sin nykterhet. Men här på forumet finns också en hel del gamla kämpar som Viktoria, Adde och Berra. Det vidare livet är en tråd bland annat för dem som varit nyktra länge. Det är väldigt bra med sådana gammel- nyktra förebilder som är bevis på att det är möjligt att leva gott och nyktert.
Idag är jag nykter och solen skiner.
Kram på er alla kämpar!

Annelie 60

Nyss hemkommen från en långpromenad i skogen med hundarna, i duggregn, underbart! Jag gick och övade mig på att tänka positiva tankar om mig själv. Sen gjorde jag listor i huvudet på allt jag vinner på att vara nykter. Upptäckte att jag kan tänka på olika sätt; "Nu slipper jag ljuga om att bilen är trasig när det är snöstorm och grabben vill ha skjuts till skolan" = inte bra, gav mig dåligt samvete. "Tänk, nu kan jag skjutsa grabben till skolan när det är snöstorm" = mycket bättre.

Imellanåt stannade jag till och vände upp ansiktet mot duggregnet, kände de smekande dropparna mot huden. Då kunde jag känna ett litet uns av en känsla som måste varit... lycka.

Om ett par timmar ska jag till vårdcentralen för att kolla upp en hudförändring i ansiktet. Lite nervöst. Det har faktiskt funnits stunder när jag tänk att lika bra det är något allvarligt så får jag en legal anledning att trösta mig med att dricka! Hur kan en människa vara så funtad att hon önskar sig en allvarlig sjukdom för att få en anledning att dricka?!!! Jag blir riktigt mörkrädd för mig själv.

Kämpa på där ute!

Stigsdotter

...och finns de inte så skapar han dem, den lille alkoholdjävulen. Det där är typiskt en sådan tanke,
"jaha, jag har säkert en dödlig sjukdom, då kan jag lika gärna supa lite till". Näe, vet du vad, har du en sjukdom så behöver du all styrka till att bekämpa den inte till att bryta ned alkohol.

Faaast, det är klart att det inte är något farligt. Håller tummarna för dig! Jag upplever att det händer mycket både här och där på kroppen när man blir äldre - det är prickar, knölar och fläckar hit å dit. Det är nog ingen fara ska du se.

Visst är det härligt när det blänker till små stunder av lycka?! Skriver blänker till för det är verkligen korta små blink och precis som du sätter jag ett frågetecken efter dem: var det...glädje??

Usch jag måste försöka ta mig ut i en skog lite oftare, jag gillar ju det!

Kram på dig!

hemasch

Woohoo :-) En dag i taget, var det va? :-)

Igår var det lite småjobbigt. Kände mig allmänt orolig och nedstämd. Den där "dagen 1" är alltid värst. Jag önskar att jag inte behöver uppleva den igen. Det vore underbart!

Pallrade mig iväg till ett AA möte igår. Det var en ny grupp som jag inte hade träffat förut. Vi var bara 5 stycken, så det var lättare att våga dela med sig. Jag är inte den som i vanliga fall gillar att prata inför stora grupper.

Det regnade inatt, här där jag bor. Imorse vaknade jag till frisk och härlig luft och en strålande sol. Det ska jag fokusera på och njuta av idag!

Kram

Nynykter

att läsa om dina positiva tankar, Annelie, och det lilla stråket av - lycka! Det är du så väl värd.
Kram från Nynykter

Annelie 60

Tack snälla Stigsdotter för din kommentar om att jag behöver min styrka till ev sjukdom, den gick rakt in. Otroligt hur bara en kommentar fick mig att tappa lusten till att döva oron med alkohol, ni är fantastiska!

hemasch, bra jobbat! Skönt att höra att du kan se det positiva i tillvaron.

hemasch

Känns riktigt skönt idag faktiskt. Ska på en jobbintervju idag och då vill man ju helst vara på topp. Ska försöka hålla i den positiva känslan.

Annelie - det är säkert ingen fara. Men det bästa är ju i alla fall att få det testat. För då vet man sen, att allt är helt OK.

Annelie 60

alla era historier och levnadsöden. Det är så stärkande! Borde egentligen gå och lägga mig, ska upp tidigt i morgon för en bussresa till huvudstaden men jag har så svårt att komma till ro. Hela veckan har det varit så, kan inte slappna av, käkarna är spända, nacken värker, har myrkrypningar i ansiktet och tankarna bara mal, mal, mal. Tror inte att det är abstinens utan det ligger mer på det mentala. Känner mig hyperspeedad helt enkelt. Tror också det beror lite på jag läser så mycket om hur ni har det. Alla känslor som förmedlas, all ångest och rädsla far rakt in i mig, jag kan så väl känna hur det känns för er. HUR GÖR MAN FÖR ATT SLAPPNA AV UTAN ALKOHOL?

Äldsta grabben skulle ut på stan i kväll och grundade med en drink i soffan. Inga problem för mig. När han gått gick jag ut i köket för att diska och där, mitt på diskbänken stod en halv 75a rom. Jag liksom fastnade och bara stirrade på den en lång stund, kunde inte släppa blicken. Romflaskan hånflinade tillbaks. Det krävdes en hel del viljestyrka för att låta bli, men jag lyckades trots att maken jobbar ikväll. Sen sa jag till minstingen att bära upp den till storebrorsans rum. "Den ska inte stå här och skräpa"

Nu måste jag gå och lägga mig, basta!

Godnatt alla kämpar!

hemasch

Vad du är duktig som verkligen stod emot!

Vi har så gott som alltid vin och sprit hemma. Jag vill inte att min man och andra gäster ska behöva rätta sig efter mina nya vanor. Men vad min man brukar göra är att sätta en "plomb" på flaskorna. Låter kanske löjligt, men när han har gjort det vill jag ju inte vara där och nalla. Då syns det ju.

Jobbet vet jag inget om än. Förmodligen tar det ett par veckor till... Tålamod.

God natt!

viktoria

Bra val att ställa undan flaskan Annelie, att markera för dig själv! Och hej Hemasch, det du skriver här ovan är en del av det mina tankar snurrar kring just nu efter en längre tids nykterhet. Jag har ju också egentligen tänkt precis så. Att ingen ska behöva rätta sig efter mina nya vanor, eller rättare sagt att ingen ska behöva lida för mina beslut, mitt val, min oförmåga att hantera alkoholen. Mig behöver man inte visa den hänsynen minsann! Men varför inte tänker jag nu efter den senaste tidens händelser där jag utsätts för konsekvenser av andras drickande?? Varför ska inte dom lika väl ta hänsyn till mig? Är det inte typiskt oss med alkoholproblem, med lågt eller obefintligt egenvärde som följd, att direkt gå in i rollen där vi tar på oss ansvaret för andras välbefinnande (kan man kalla det välbefinnande när de vill kunna dricka?) och inte i första hand se till att våra egna behov blir tillgodosedda. Mina tankar i denna tidiga morgon, önskar er en fin lördag!

Stigsdotter

... tidigare sa jag precis som ni att varför skall andra behöva rätta sig efter mina nya vanor? men så tänker jag att om jag bjuder på middag i mitt hem så bestämmer jag.

Jag har också sagt till min man nu också att vi ska inte ha öppnade flaskor hemma (du Hemasch, vad är det för plomb din man sätter på??). Han har klagat på att jag druckit för mycket, då får han också göra mig den tjänsten.

Jag tror att vi som dricker ofta är sådana personer som bryr oss alldeles för mycket om andra ibland, vad andra tycker och hur andra mår. Vi glömmer bort oss själva och då blir det till att försöka hitta en "quick-fix" för att må bra. Gärna då i form av ett glas vin eller något annat destruktivt.

Nynykter

Varför ska inte andra ta hänsyn till oss? Det är klart att de ska! Vi är värda den omtanken! Någon här (Stigsdotter?) skrev om en svärmor som resolut bestämde att alla kunde avstå från alkohol under påsken. Det tycker jag var kärleksfullt gjort. Dessutom tyder det på att svärmodern själv har en hälsosam relation till alkohol eftersom hon markerade att alkohol inte var så viktigt.
Nu fortsätter vi vårda oss själva och vår nykterhet och tar emot allt stöd och all omtanke vi kan få!
Gonatt!
Nynykter

Annelie 60

Har inte orkat logga in och skriva på ett par dagar nu men jag smygit in och läst varje dag. Mitt katastrofalt dåliga självförtoende har hindrat mig. "jag skriver inte lika bra som de andra, inte lika fängslande eller medryckande. Min historia är inte lika eländig som en del andras. Varför skulle någon vara intresserad av mig?" etc etc.

En av många anledningar till att jag har velat berusa mig, då har självförtoendet stigit till skyhöga höjder. När jag är onykter är jag bara bäst eller också skiter jag högaktningsfullt i om jag inte är det.

Jag borde nog gå i terapi eller något. Två gånger har jag försökt, tog kontakt med psykvården på VC men det gav ingenting. Jag kände mig bara obekväm och undrade vad jag gjorde där. Känner ett enormt behov av att prata ut men samtidigt vill jag absolut inte ha medlidande. Och jag mår inte dåligt jämt, det går upp och ner, just nu väldigt mycket ner.

Nu har jag bestämt att jag ska skriva här för min egen skull. Det får bli min dagbok som jag kan gå tillbaka till. Har faktiskt inte kännt något sug alls de senaste dagarna. Börjar fundera på om jag kan bli en måttlighetsdrickare när den här månaden är över. Bara en dag i veckan och hälla ut 1 dl ur flaskan så det bli 3 glas kvar. Just nu känns det som en möjlighet... kanske... eller så trillar jag dit igen. Jag måste i alla fall satsa på att klara den här månader, no matter what!!!

Annelie 60

Trött, trött, trött! Önskar jag någon gång kunde vakna och känna mig riktigt utvilad. Det här är nästan lika jobbigt som baksmälla, fast utan ångest tack och lov.

Lilja-12

SJälvkänsla-självförtroende-att dricka-att tro man inte duger..

Jojo, det där kan man brottas sig blodig med. Men jag blir upprörd när du fått nån vanföreställning att det du skriver inte skulle DUGA! Att detta är nån slags SKRIVKLUBB!! Då har du inte läst min tråd och mitt nötande om samma sak, om och om igen...

För det första skriver du HUR BRA SOM HELST!! Basta!! För det andra kan jag nästan garantera att INGEN här har synpunkter på formuleringar mm, eller "hur" man skriver!!
Jag kan ju bara tala för mig själv men jag TROR jag talar för andra också..eller vad säger i alla ute där?

Det kan ta tid innan man hittar en vettig kurator att tala med om sina problem..Jag har valsat in och ut några gånger innan jag fick tag i en Pärla. Jag gick hos henne för ungefär ett år sen och det var fanttastiskt för min självkänsla, där vi jobbade med min grundantaganden om mig själv, där jag har en botten som säger "Lilja; Du är värdelös!!"
Det har vi jobbat HÅRT med att försöka förändra!Inte lätt men ett stort stöd!

Med rätt person kan det vara en oerhörd hjälp att få formulera sig och ventilera! Man kan se vilka felaktiga föreställningar man setat fast i!

Nu går jag hos alkoholterapeut och det är också väldigt bra. Jag går också i en grupp (inte AA) och talar om alkoholproblemen. Det är nyttigt att prata Annelie.Man får INTE medlidande utan förståelse, vilken är en stor skillnad!

Kanske klarar du hälla ut 1 dl och bli måttlighetsdrickare, vad vet jag? Det är ju så oerhört individuellt.
Men jag vill berätta att jag gjort PRECIS DET!!
För några år sedan höll jag på och palta med det och visst funkade det mellan varven men gradvis gled jag tillbaka i det gamla. För mig var det ett sätt att lura mig själv..

Jag tänker att har man inte problem med alkohol behöver man inte fundera överhuvudtaget?

Det låter som du skulle behöva lite stöd med att få upp ditt egenvärde, känna att du är en lika värdefull person som alla andra. Som bekant förstör ju alkoholen vårt självförtroende när vi vaknar bakis och allt vårt kvicka runnit ur vårt belöningssystem.

Skriv nu på sidan Annelie!! Du skriver jättebra och har inget att skämmas för! Du behövs!
Ge inte upp!!

Liljakramar