av Kärringen

Ullabulla
lör, 2024-06-01 - 19:00

Tänk på det som att du bantar.
När du är hungrig så bränns fettceller.
När du känner dig ensam och ledsen då inser du sanningen och läker.
Finns inga genvägar.
Annat än återgång till det liv du levde.
Ett varv till i torktumlaren.
Och kanske det är så det blir.
Men då kliver du i med öppna ögon

Kärringen
lör, 2024-06-01 - 21:48

@sårad ❤️ tack
@Ullabulla du har antagligen helt rätt!
Så hörde en ny vän av sig o vi drog på roadtripp bland magiska landskap så blev den här dagen toppen istället ❤️
Jag måste sluta isolera mig!

Kärringen
ons, 2024-06-05 - 15:12

Så lovar han något han inte kan hålla och jag faller igen, det är fan sjukt...jag går in med känslan tanken att detta kommer inte genomföras men lik förbannat blir jag jätte ledsen.
Jag måste på något vis bryta helt, jag måste förlita mig på att grannarna kollar kissekatt dom har ändå lovat.
Att det ska vara så förbannat svårt 😢

Sårad...
ons, 2024-06-05 - 15:24

Ja, längsta halvmetern är mellan hjärtat och hjärnan. Har också så många gånger förberett mej, tänkt klart men slutade alltid med att det gjorde ont i hjärtat när jag såg hur han försvann in i dimman, blev inte närvarande med mej. ’Som ett tomt skal som bara sårade mej’ Det är jättesvårt att släppa taget. Kram ❤️

Kärringen
lör, 2024-06-08 - 13:48

Att hitta folk som bär sig själva verkar svårt även om man är över 50 år, en på livsstegen har varit väldigt på så på att jag började må riktigt dåligt. Jag var tvungen prata med en av ledarna och det lutar ju åt att hon har någon psykisk sjukdom.
Detta blev både skönt och inte, jag är ju så osäker på mina egna gränser så jag kände mig elak. Men fick ju bekräftat att det inte var mina gränser det var fel på.

Jag är ju verkligen inte i hamn, jag gråter fortfarande flera gånger om dagen allt känns så bissart. Jag vill ju inte umgås med nån när jag är så här hellre gud va jag önska jag hade ett jobb! Ett jobb med massor med idioter så man kunde komma hem o bara njuta av sitt eget sällskap 😅

Vissa dagar är ju iaf mindre mörka......

Kärringen
sön, 2024-06-09 - 14:33

Är det så här livet ska vara nu? Gråta o gömma sig i helvetes lägenheten?
Jag känner mig bitter och avundsjuk.... livet känns på något vis inte menat för mig, jag fick ju liksom aldrig någon chans, det är den jäkla livsberättelsen som satt igång det här.

Jag vet att ansvaret ligger hos mig att försöka finna min väg , men det känns som jag som 2åring blivit satt mitt i Sahara o ser inga vägar varken hitåt eller dit.

Är det så att man måste sörja klart innan någon väg visar sig? Läste i ett annat forum att sorg visar sig olika från människa till människa och att den tar olika lång tid, men att plötsligt en dag är allt ljusare! Jag hoppas ❤️

Ullabulla
tis, 2024-06-11 - 15:03

I mitt fall då för 10 år sedan så var det så mycket gammalt som kom upp.
Dvs det var absolut inte bara relationen som gjorde ont.
Vi som är medberoende har ofta tröskat ner oss själva till botten.
På denna botten behövde iaf jag kravla runt ett bra tag.
Dvs om du vänder bort blicken från relationen och det sorgearbetet.
Var hamnar du då?
Vad borde du först ta tag i?
Det är ett hästjobb att kliva från medberoende och in i ett friskare sätt att vara.

Kärringen
tis, 2024-06-11 - 17:00

@Ullabulla det är ju där jag är, på botten eller mitt i Sahara öken.
Jag vet inte vad som jag tycker är roligt, eller vad jag gillar har nog levt för att se till att andra mår bra, djur,barn, vänner mm. Förut innan mitt förhållande, då gick man på krogen för att ha kul.... det tilltalar mig inte alls.

Är som sagt sorgsen o vilse 😔
Min fysik o hälsa får ligga på prio sen får vi se. Kram