Hej på er alla vi som sitter i samma båt.Jag lever just nu i en förmodligen avslutad relation med en man som jag träffade för 20 år sedan.Han hade redan då alkoholproblem och vi har trots det levt tillsammans och haft det bitvis riktigt bra.Dock började jag känna av en hel del stress och annat som gjorde att jag för ungefär två år sedan sa stopp.Om jag ska leva med dig så måste det isåfall vara nyktert.Du är fri att dricka men då blir det i ett liv utan mig.Klyftigt tyckte jag som då vände lite på steken,men det var ju precis samma ultimatum som att säga att dricker du igen så går jag.Han klarade det i 1.5 år men har nu två gånger under våren trillat dit.Sista gången sa jag att nä,det här går ju inte.Snabb som en reptil svarade han att Nej,det gör det inte.Vi bryter. Och på den vägen är det och här sitter jag nu i en situation som jag både bett om och fasat för.
Han har fortsatt dricka om än i måttliga former vad jag vet.Han har varit mer av en missbrukare än en ren alkoholist som behövt öka doserna och dricka flera kvällar/alla kvällar i veckan.Det har gått långa perioder med hyfsat normalt drickande och även helt torra perioder(alltid på min uppmaning)
Han har också en depression/utbrändhet diagnosticerad vilket förstås spär på behovet av att ta sig lite styrketårar.

Nu känner jag mig på nåt sätt lurad fast det var förstås så här det skulle sluta om jag vågat kika ordentligt på sanningen.Redan i början av vår relation så ställde jag flera ultimatum.Då svallade ju känslorna ordentligt från oss båda men trots det så var det ett enkelt val att välja bort mig.Så jag kom smygandes tillbaka då jag insåg att denna man vill jag ha trots(pga?) hans missbruk.

Det har nu gått två månader sen vårt uppbrott och jag har varit öppen med att säga att om han väljer att leva nykter och om han har mer att ge mig i relationen så kan jag tänka mig att försöka.En ganska öppen vinkel eller hur?
Samtidigt så är det ju precis som att börja om på ruta ett igen.Han har alla möjligheter att lyckas/misslyckas och jag får stå där med lång näsa om det går överstyr.
Mitt liv håller sakta på att ta form och jag håller på att hitta nya rutiner som är bara mina och jag kan förutse och planera mina dagar på ett nytt sätt.
Så delar av mig är ju på väg från relationen vilket jag på en del plan varit i flera år.Men andra delen av mig som ibland totaldominerar är vidöppen för minsta lilla vindpust på återförening.Finns det några goda råd därute för att jag ska klara att behålla den lilla styrka jag hunnit bygga upp och stå emot/eller själv föreslå :) eventuella försoningsplaner innan vi båda är redo?

Jodå
Har ju varit med förut så det är precis det jag är.
Men det blir inte roligare för det.
Jag minns från förra svängen att pinar man ut en sån här dag utan att agera på känslan så har man ofta en bra dag dagen efter.

Och så hör han av sig och lockar med typ lillfingernageln.
Och vem går all in och gör 90% av jobbet så han inte ska behöva blotta sig.
Jo jag naturligtvis.
Men..trevlig kväll som vänner och nu tillbaka på min trygga plats.

Haha ja du, bra fråga!
Ibland tycker jag det känns bättre för mig själv att vara medveten, men sen att erkänna det för någon annan då känns det pinsamt 😅
Vi är bara människor ❤️

Jag strävar vidare.
Mycket tungt vissa dagar och jag sitter och tänker ihop en massa bra saker som kommer att bli.
Om han bara...
Andra dagar,de flesta faktiskt så är jag med mig själv i nuet och försöker skapa nya och bra rutiner för mig.
Så jag är så tacksam för det 12-stegsarbete jag påbörjade för 20 år sedan.
Jag har genom åren halkat ner i diket ibland.
Men ganska snabbt sett det och lyckats ta mig upp på hästen igen.
Så de livstid som finns att hämta i 12 stegs jobbet är bland annat.
En sak i taget.
En dag i taget.
Det viktigaste först.
Jag brukar försöka stanna upp mig själv när det grötar ihop sig och påminna mig om just de tipsen.
Ha det bra därute sommarsverige.

@Kärringen jag trodde också att bara jag "lärt" mig de 12 degen så skulle jag cara klar.
Så enkelt är det ju inte.
Om och om igen så fastnar jag på första steget.
Jag har ingen rätt att försöka förändra en annan människa, bara mig själv
Passar inte galoscherna bör man gå vidare.
Lätt som en plätt..

Och nu är jag på en platå.
Där bara jag och min lilla hund finns.
Där mår jag bra och bygger nya cirklar.
Rutar in min dag och sätter in lämpligt antal ingredienser.
Några dagar har gått sen vår sista kontakt och värsta abstinensen har lagt sig till ro.
Jag antar att kontakt och vänskapligt möte kommer att ske idag.
Om jag är upp och nödvändigt i morgon måste jag försöka sätta gränser.
Mina egna,för att hålla mig kvar på platån och inte glida av.

@Ullabulla Nu har jag läst det mesta i din(a) tråd(ar), jag tycker om ditt sätt att skriva. Själv har jag fått väldigt svårt med att återge mina känslor och tankar i ord vilket känns både skrämmande och främmande. Ett år har gått sedan jag lämnade min man,efter ett halvt liv tillsammans, p g a hans mångåriga alkoholmissbruk.
Ett par månader senare sökte han hjälp och slutade dricka. I nästan sju månader. Sedan tog han ett beslut att han inte vill leva utan alkohol, men att han har det "under kontroll" och bara dricker folköl (helt galet).Vi har under hans nyktra period umgåtts en hel del som kära vänner och mot slutet tyckte jag att det började kännas så bra och jag vågade tro på att det kanske skulle gå vägen. Det tog mig väldigt hårt när jag insåg att det inte var så det skulle bli. Det känns som om livet är slut och jag förstår inte riktigt varför. Jag har skapat mig ett eget liv, trivs i min lilla lägenhet och umgås med barn, barnbarn och vänner, men jag känner mig plötsligt så ensam och bortvald, igen. Precis som att det först nu går upp för mig att jag inte är en del av en tvåsamhet längre. Vi umgås fortfarande, men det kan inte vara bra för mig, jag känner att det är på väg helt åt h-e. Vill han att jag kommer? Eller vill han dricka sin öl i lugn och ro (han dricker enbart i sin ensamhet, aldrig tillsammans med vänner, de tror att han är nykter än)? Jag känner så tydligt att jag inte är lika viktig längre. Han har sin snuttefilt igen och inget kan konkurrera med den. Han verkar glad och nöjd i sin livslögn och jag rasar samman utanför. Vad är det som händer? JAG lämnade, JAG skaffade mig ett självständigt liv. HAN föll fullkomligt samman, blottade strupen och la sig platt. Nu är det ombytta roller. Han verkar nöjd med att ses nån gång i veckan och jag drunknar i sorg. Varför? Jag fattar inte. Allt känns meningslöst och jag tror aldrig jag varit så kraftlös. Det är kanske först nu jag verkligen behöver hjälp.
Hur f-n gör jag nu? Skilsmässa, bodelning med allt vad det innebär, den älskade sommarstugan som har varit och är mitt andningshål (mest jag som är där) måste säljas, jag kommer att leva i en konflikt under lång tid innan allt är klart och jag är livrädd för konflikter. Antagligen därför jag befinner mig där jag är nu.
Var ska jag börja? Hjälp mig!

@Kevlarsjäl62 Åh, ditt inlägg gick rakt in i mig, du sätter ord på det märkliga som jag också känner.
Efter många riktigt tunga helvetesår har livet på ytan vänt för mig. Har brutit mig loss från min alkoholist, lyckats någorlunda med att själv bli nykter, köpt min drömlägenhet, har goda vänner, hyfsad ekonomi, många hobbies och bra relation med vuxna barn. Och inuti har jag rasat samman totalt. Tomt, meningslöst, kraftlöst. Nu när min tid äntligen kommit…
Jag har tyvärr ingen hjälp att komma med, parasiterar mest på din tråd.
Men du är i alla fall inte ensam, om det nu är en tröst.

Hej kevlarsjäl.
Ja visst är det hemskt.
Jag ramlade rakt ner i ett helveteshål när vi slutligen gick isär.
Jag skapade mig ett alterego.
Ullabulla,hon som skulle klara det här.
Den andra personen var bara en blöt fläck och jag ville inget hellre än att fortsätta vår snurriga dans.
Det var flera månaders smärta.
Ju mer rätt jag gjorde desto ondare hade jag.
Så mitt råd är att du skapar små delmål.
Kapar dagen i småbitar om du måste.
Men framför allt, håll gränsen mot ditt ex.
Jag försökte också umgås en dag i veckan efter några månaders brytning.
Men det gick inget vidare.
Jag blev tvungen att söka hjälp då jag hade tappat kontrollen över mig själv.

Jag vill tillägga.
Det var först efter uppbrottet jag förstod hur sjuk jag var.
Tidigare kunde jag skylla allt som var fel i mitt liv på mitt drickande ex.
Om det fortsätter vara hemskt jobbigt.
Kontakta alkoholhjälpen så kan du få mina kontaktuppgifter.
Jag kommer att kunna prata med dig ibland,men inte alltid.