av Annelie 60

Skriver en ny tråd i ny avdelning för de gamla vill jag inte kännas vid, gud vilket svammel!

Igår var första helnyktra dagen på 1,5 vecka. Sedan början på dec -11 när vi var i Tyskland och bunkrade upp har mitt drickande eskalerat mer och mer. Från en flaska vin + ev något glas whiskey 3 dagar i veckan till 4-5 dagar i veckan. Nu har jag varit ledig i 11 dagar och då har det varit något varje kväll, helt öppet eller i smyg. Nu får det vara nog!

Jag har bestämt att ta en helvit månad till att börja med. Om jag klarar det... men jag tror det ska gå. I natt sov jag faktiskt förhållandevis bra och vaknade utsövd halv 9. Annars brukar jag inte kunna somna förrän framåt småtimmarna efter en våt helg. Hoppas så att det ska rätta till sig med sömnen för jag har inte sovit en hel natt på flera år.

Hela dagen igår försökte jag peppa mig själv, "jag är så duktig som gör det här, tänk så mycket pengar jag ska tjäna, så skönt att slippa skammen och smusslandet, jag är stolt över mig själv" Har läst någonstans att den mentala biten betyder så oerhört mycket för om man ska lyckas. Det handlade visserligen om att lyckas i tävlingar men kan säkert även omsättas i att förändra dåliga vanor. Ibland började tvivlet gnaga lite för att få uppmärksamhet men jag tryckte bestämt in det i sitt hål igen.

Jag funderade mycket igår, på allt och ingenting. Jag har alltid varit så feg, aldrig vågat utsätta mig för ogillande, förutom när jag varit onykter. Men då tänkte jag som så, om jag nu är så duktig att jag klarar det här med att sluta supa, nog ska jag väl våga stå för vad jag tycker. Försöka skita i om inte alla älskar mig, va sjutton spelar det för roll. Så idag har jag faktiskt vågat mig på att ge mig in i en infekterad debatt och säga min mening. Det föll inte i god jord hos några men det skiter jag i, jag är bara så lycklig över att jag vågade.

Sen har jag anmält mig till en tävling om en månad. Visst är jag nervös men jag ska försöka upprepa mitt mantra om och om igen "spelar ingen roll om jag kommer sist eller gör bort mig, någon ska ju göra det med" Huvudsaken är att jag har kul och om jag kan bjuda på ett skratt så är det väl bara bra.

Jag vet inte hur länge den här euforiska känslan av stolthet och glädje håller i sig. Snart kanske den pyser ut som luften ur en ballong. Vad gör jag då? (Nu försöker jag intensivt mota in tvivlet i sitt hål igen) Ni som varit här, hur upplevde ni första tiden, kändes det som ett nytt liv på fler sätt även för er?

Dag 1, den SKA följas av många.

Annelie

Annelie 60
mån, 2012-04-30 - 12:30

Men jag är inte stark. Inte nu. Och var ska jag hitta styrkan om jag inte får söka den i flaskan? Gudarna ska veta att jag haft många monologer med mig själv idag. Idag borde jag väl ändå få trösta mig och dämpa oron? Men ändå vill jag inte. Det är tungt nu. Vet inte hur det blir i kväll.

kalla
mån, 2012-04-30 - 12:41

Höll på att skriva att jag förstår dig som mamma med oro för sitt barn och sedan dina egna problem. Men Annelie både du och jag vet att allt blir så mycket värre när man försöker döva det, för uppvaknandet måste ju komma. Så styrka till dig och skriv i kväll om du vill, jag tittar in med jämna mellan rum. Kalla

Stigsdotter
mån, 2012-04-30 - 13:05

...den slipper man nog aldrig ifrån. Jag minns när jag åkte med gymnasieklassen till Kina och min mammas oro över att hon inte fick tag på mig via telefon (fanns ingen mejl på den tiden ;-) när hon här i Sverige läst om avrättningar på något torg i Peking och hur orolig hon var över att vi skulle cykla rätt in i något farligt. Jag förstod inte varför hon var så orolig, jag hade ingen aning om att detta skett och såg ingen risk med någonting överhuvudtaget.

Idag när jag själv har två döttrar kan jag bara beundra henne för att hon överhuvudtaget lyckades släppa mig ut genom dörren :-)

Försök att smaka på din oro istället för att försöka svälja den och vilja dämpa den. Den finns där och det är OK. Du FÅR vara orolig, det är OK. Vore konstigt annars. Det hör till. Att dricka kommer inte att dämpa oron det kommer bara att lägga andra jobbiga känslor ovanpå detta.

Försök känna att du är stolt över din fina modiga son som ställer upp för människor som har det jobbigt på så många sätt som vi inte ens kan förstå. Han har gjort ett fantastiskt val utan att sätta sin egen rädsla först. Nu gör du ditt val så att din son slipper oroa sig för dig därborta!

Många styrkekramar från mig!

Annelie 60
mån, 2012-04-30 - 19:09

Jag klarade det inte. Om det bara inte varit tomt i huset när jag kom hem. Det blev för mycket. Alla tårar jag fällt på jobbet så fort jag blivit ensam. Min lille pojk, jag minns när han låg nyfödd i mina armar för första gången, så lycklig jag var. Herregud, om det finns en gud, skydda honom för jag skulle inte klara att det händer honom något.
Och oron för att jag har hudcancer. Jag har fått uppleva att tre av mina kolleger gått bort i hudcancer. Alla var unga. En var en ung mamma med två små pojkar i förskoleåldern. Det är så orättvist!
All oro, det blev för mycket. Nu ska jag logga ut för jag är inte nykter. Men jag är fortfarande ledsen, jag gråter hela tiden. Hoppas ni får uppleva en nykter valborg för det är ni värda, ni som kämpar så.

Dompa
tis, 2012-05-01 - 08:02

Att du sitter hemma ensam med alkoholen...vinet? Att du har så ont och är så ledsen och ensam. Jag har skrivit det förr; Men i mina ögon är det inte HELA världen om man är lite slirig på ett alkoholforum. Mycket värre att sitta helt solo med flaskan. Men där går ju åsikterna isär, en del blir provocerade av att man dricker på forum. Men det är en sak att vara småfull och ledsen, en annan att vara dyngrak och dryg/spydig/elak.
I ditt fall tycker jag nog du skötte dig snyggt. Hoppas du kan förlåta dig själv idag för att du föll igår. Det är bara att ta nya tag. Det låter kanske lite hurtfriskt...men vad är alternativet? Var stolt över dig själv, du har uppfostrat en fantastisk kille som tar ansvar...så helt fördärvlig kan du ju inte vara :-). Styrkekram/R

Annelie 60
tis, 2012-05-01 - 08:46

Inte vin, ren vodka = snabb effekt. Fördelen var att jag hann inte dricka så mycket innan jag stöp i säng så den fysiska baksmällan är hanterbar idag. Värre då med den psykiska. Fortfarande ledsen och gråtmild men nu lika mycket beroende på att jag inte fixade det igår. Jaja, tillbaka till ruta 1, alltså dag 1.

Jag måste lära mig, som kloka Stigsdotter skrev, att smaka på oron. Så här kan jag inte ha det hela tiden fram till jul. Kanske blir det lättare när han väl åkt och jag börjar få rapporter därifrån. Det finns också en anhörigförening, man kan prata både över telefon och nätet. Jag är inte ensam, ett av befälen sa så träffande att det är som en känslomässig bergochdalbana när de våra är borta. Det finns så många fler som har det som mig.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att ni har fått vakna pigga och klara i knoppen idag. Det är ett underbart soligt vårväder ute och jag ska pallra mig och mitt bakfyllebleka fejs dit ut.

Kram till er alla!

kalla
tis, 2012-05-01 - 09:09

Känner igen mig i dig, starkt, snabbt och bort och man hat flytt livet en stund. Men du är stark, du skriver här och vi är här och nu tar vi nya tag. Så kramar till dig och njut av våren en stund och hämta krafter //Kalla

Nynykter
tis, 2012-05-01 - 09:11

Nej Anneli, inte ruta ett! Du har gjort en lång och fantastisk resa sedan den där förskräckande påskhelgen, eller hur? Alla de nyktra dagarna finns kvar. Jag tänker på pianomannens liknelse om att bli nykter är som att lära sig cykla. Man druttar omkull i början, men sen en dag kan man cykla. Upp igen, Anneli!
En härlig nykter dag i solen önskar jag dig!
Kram från nynykter

Stigsdotter
tis, 2012-05-01 - 21:39

...ring anhörigföreningen när du behöver och skriv här hos oss. Kan du hälla ut det som finns hemma?

Varma kramar!

Annelie 60
tis, 2012-05-01 - 23:36

Det var ju detta jag ville komma ifrån. Trött, men inte trött-trött utan trött-seg, migrän och lätt illamående. Och så skammen då. Men lite mindre orolig idag faktiskt. Det har naturligtvis inget alls att göra med att jag var bakis (fast jag i svaga ögonblick försökte intala mig det) utan mer för att jag börjar se lite mer nyanserat på det nu. Det var min första anhörigträff i helgen, jag har envist vägrat att ta till mig information, skjutit det framför mig hela tiden. Det jag inte vet har jag inte ont av. Nu smällde insikten till mig som en råsop i magen och jag var väl lite i chocktillstånd igår.

Tack för att ni försöker stötta mig, ni ska veta att det betyder så otroligt mycket! Och nej Stigsdotter, jag kan inte hälla ut det eftersom det är sonens ;-)Det blir till att köpa en ny flaska och fylla på det som saknas. Men vi har pratat ihop oss jag och mannen och bestämt att vi sätter alla flaskor i en låda med hänglås. Det är så tragiskt på något sätt, att jag måste ha frestelserna bakom lås och bom för att jag inte klarar att låta bli dem. Nästan skrattretande ;-)

Nu stegar jag på igen och jag hoppas ni är med på färden.

Dompa
ons, 2012-05-02 - 05:56

Jag tycker att det är bra med hänglåset och lådan. Härligt att du har din man med dig. Kanske behöver du inte ens köpa tillbaka sonens sprit. Jag menar vad ska du göra med det som blir över i den nya vodkaflaskan när du har fyllt på hans? Är det samma son som ska vara borta så länge? Kanske kommer han inte ihåg hur mycket vodka han hade när han kommer tillbaka? Kanske är han så fylld av alla nya nya intryck jag inbillar mig att han kommer att få...att en vodkaflaska spelar noll? Skönt iaf. att du är tillbaka på banan. Och skönt att det verkar finnas ett sånt stöd för anhöriga till militärer. Skriv där och skriv här hos oss. Önskar dig en fin dag. Och som Nynykter skrev...inte fan är du på ruta ett! Kram/R

Annelie 60
ons, 2012-05-02 - 21:58

Sitter på jobbet med en kass mobil, så svårt att skriva så jag läser mest. Jag mår bättre nu och tanken på att dricka är långt bort, jaja, kan väl bero på att jag faktiskt jobbar men jag tror jag ska fixa det här. Det ska vi allihop göra, eller hur!

kalla
ons, 2012-05-02 - 22:06

En för alla, alla för en eller vad är det riddarna säger vi har ju samma mål och samma fiende- Klart vi vinner!

Annelie 60
tors, 2012-05-03 - 23:53

Åkte och köpte massor av penséer (så härligt att kunna köra bil på förmiddagen) som jag sen planterade om i lerkrukor och placerade ut överallt. Jobbade en stund i trädgården i solskenet, klippte rosor så nu ser det ut som om jag slagits med sju vilda katter. Åkte iväg på kvällen och tränade hundarna, det gick faktiskt riktigt bra.

Oron för sonen har jag fortfarande men nu är den hanterbar. Vet inte om jag, som innan, bara förtränger känslorna eller om jag börjar se mer nyktert (i dubbel bemärkelse) på riskerna. Skit samma, jag mår i alla fall okej. Hoppas ni också mår så bra ni kan efter omständigheterna.

Många kramar!

Dompa
lör, 2012-05-05 - 06:28

Jag tror att den värsta chocken kanske har lagt sig. Du visste ju att din son skulle iväg...men att verkligen säga hejdå...på ett tag...det är tufft. Mera tufft kommer att följa. Nyhetsrapporteringar från oroshärden. Det är då du ska hänga på anhörigsidan...inte över vodkaflaskan.

Fint det låter med allt planterande. Vågar inte ens tänka på hur min trädgård ser ut. Ingen har brytt sig. Jag har aldrig fixat mkt. Min fru planterade allt...i år har det inte blivit så...men kanske kan jag rädda lite när jag kommer hem. Är ju sjukskriven en månad till efter utskrivning.

Jag hejar på dig. /R

PiL
lör, 2012-05-05 - 09:11

Kan bara säga att själv mäktade jag inte med några dryga två veckor i början av min "forumkarriär", så där ligger du före åtminstone mig :-)

Själv har jag bättre erfarenhet av hudcancer (om man kan nämna bättre i samma mening som cancer..), morsan har haft det, syrran likaså, båda den tyngsta varianten (malignt melanom) och båda har överlevt. Nu har vi förvisso god koll på födelsemärken men prognosen är hyfsat god, det sprider sig i regel inte jättesnabbt.

Vad Freud skulle sagt om följande vågar jag knappt tänka på ;-o men min fd flickvän har också haft åkomman, dock i den mildare varianten, "bara" hudcancer. Men det var säkerligen efter att ha frotterats med Familjen Blek där Malignt melanom är ungefär lika naturligt som att gå på toa ;-) som gjorde att hon i tidigt skede kollade upp det aktuella födelsemärket.

Har du fått svar ännu?

Ha en bra dag.