Förstår inte varför jag har så svårt att släppa taget om ”ex” maken. Vi bor inte tillsammans. Inväntar att skilsmässan skall träda i kraft i sept. Hörs sporadiskt. Träffats vid 2 tillfällen och fått mig att hoppas på förändringar.
Verkade mer närvarande vid dessa tillfällen. Sögs in i komplimangerna, in i alla fina kärleksförklaringar. Samtal som vid dessa tillfällen aldrig ägde rum i missbruket. All prat om att medicinen hjälper mot suget. Hans förändring att märka hur bra han mår.

Men att Hans största fasa uttryckte han att jag skulle bryta kontakten helt. Hans oro över detta.
Har ju försökt flera gånger. Men ändå blockerats av, för alla jäkla tankar och skam känslor.

Och så kom den där berömda magkänslan. Efter ett samtal. Att han druckit. Alltid ifrågasatt men inte förmått denna gången. Att ännu en gång känna besvikelsen. Besvikelsen på mig att jag lurats in i hans skit igen.
Aldrig varit med om en berg-och-dalbana som denna…

Fick tips att skriva dagbok. Hjälpte väl sådär. Eller har jag bara själv valt att ignorera det.
Svårt att hitta styrkan trots jag har så mycket annat fint i livet.
Så vilsen och söker jämt svar på hur man kan gå tillväga. Eller är det bara så att viljan även här är bristfällig? Att jag inombords egentligen inte vill släppa taget? Men på samma gång vill?
Någon med samma erfarenhet?

Det är svårt. Man måste hitta sin inre styrka att VILJA sluta vara medberoende. Vill du det? Eller vill du innerst inne att han ska bli frisk och att ni ska hitta varandra igen? Det behöver inte vara realistiskt, men kan man inte släppa så är det ju ofta någon dröm man behöver ventilera ut...

@Åsa M
Jag vill ha lugn och ro inom mig. Slippa det här med och vara ”orolig”. Vill inte leva så som jag gjort. Aldrig. Så klart vill jag slippa detta. Och det är nog så, som du säger att jag förbrilt försöker hitta ett sätt att få han bli frisk. Trots det är en omöjlighet när han inte vill själv innerst inne. Det är väl därför man än är i denna härva.. hopp och förtvivlan om vartannat. Även om drömmen va ett liv tillsammans då vi valde att gifta oss.

Hej det låter precis som mitt ex, efter att jag sagt att jag ville separera och han slutligen accepterat det blev han som förbytt och säger att han ska sluta dricka osv. Vi har varit ifrån varandra under sommaren men träffades nu igen och måste bo några dagar under samma tak i och med att han ska flytta ut denna vecka. Han stack och söp igen och märkte hur påverkad jag blivit av hans tal om att han är förändrad, när allt egentligen fortsätter på samma sätt. Å ena sidan blev det en bekräftelse om att jag fattat rätt beslut, å andra sidan hade jag nånstans ändå trott att han hade ändrats. Egentligen är jag väl mest besviken på mig själv för att jag varit så naiv. Och för att jag fortfarande är så fast i honom. Jag borde väl vara tacksam för att han visade sitt sanna jag så att jag verkligen kan gå vidare. Men förstår verkligen din situation och hoppas du kan det också.

@majsan
Hej! Tack för svar. Visst är det märkligt hur vi sugs in. Men att av frånvaron vara så otroligt fria? Att beslutet vi fattat är så rätt.
Men så kommer den där komplimangen, samtalen som kan vara i timmar. Där någonstans inom en tänds ett hopp, ett hopp alldeles förgäves.
Jag säger som du, mest besviken på sig själv för att vara så otroligt naiv. Hur lätt det kan vara att bli manipulerad.

Jag bad min ex make häromdagen dra åt helvete. Från att samtala en hel dag via sms, till att ringa och säga att han kommer kämpa för mig, att jag måste förstå att det han gör i sin process är tillräckligt. Att han kan kanske inte göra mer ?!
Jo man kan om man VILL. Han har ju aldrig velat har jag insett. Utan det är bara ord han sa för att jag ska vara kvar.
Där detta samtal ledde till ett video samtal där han stolt visade upp hur han klunkade i sig sin trogna sprit. Där dog allt kan jag säga. Fullständigt.
Nu starkare än någonsin är han blockerad. Vill aldrig mer veta av honom. Och inte förrän nu, som jag äntligen känner mig fullt fri att gå vidare. Min förnekelse kanske släppte, mitt medberoende tog totalt slut.

Är otroligt tacksam för denna sidan som hjälpt mig under dessa månader.
Nu får du läsa en del, men jag bjuder på den :)

@wasgij visst är det lite förlösande när den där stunden inträffar... förnekelse tror jag absolut spelar in. För mig var det en enorm trötthet som bara exploderade, jag blev skitförbannad på fyllesvamlet en dag och skällde ut honom efter noter. Sen var jag inte akut medberoende längre... det har också hjälpt mig att hjälpa andra här. Jag ser mina mönster lättare och kan reflektera runt dem. Man blir liksom lite mindre isolerad i sin kris när man försöker hjälpa andra anhöriga gå igenom sina egna kriser, så känner jag i alla fall.

@Åsa M
Ja, så är det verkligen. Den känslan som du beskriver. Tror jag levt i någon förnekelse. Av att försöka kämpa mot något som aldrig går när han aldrig velat egentligen. Skälla ut efter noter fick en annan också göra åtskilliga gånger. Utan något resultat.
Jag delar verkligen din mening att dela sin kris med andra, att isoleringen blir mindre.

Jag är mest glad över att inte slukas tillbaka. Att inte känna ånger av att blockera och lämna honom bakom mig. Inse att jag faktiskt inte kan göra mer.

@wasgij
Hej. Jag kan tänka mig att för en beroende så finns inte förmågan till att ha en sund relation, samtidigt upplever jag att ( nu säger jag de) de måste ha "någon" för att så att säga inte drunkna i sig själva.

Som anhörig kan man ju stånga sig blodig, men det hjälper ju inte. Böna, be, skälla, nej, funkar inte! Man kan inte få någon annan att bli frisk hur gärna man än vill. Upp till den. Vet inte hur många gånger jag i mitt huvud haft mantrat och rabblat sinnesrobönen, att kunna acceptera det man inte vill förändra. Kommit på god väg, men daglig kamp med att inte slungas in i andra människors destruktiva snurr ... Det är en annan vuxen människa man har att göra med, en människa som man inte kan fatta beslut för.

KRAM. Sköt om dig.

@Tröttiz
Sinnesrobönen är så väldigt sann. Och snurrar hos mig emellanåt.
Det jag försöker printa in är att han är en vuxen människa som tar sina egna beslut. Jag kan inte ta dom åt honom.
Väljer han alkohol, är det hans val. Jag vill inte ingå i det. Där väljer jag att säga stopp. Även om det varit svårt, där känslorna tagit över har jag nu införstått att jag kan inte göra mer än allt jag gjort. Det är sinnesro för mig.
Sedan finns det stunder av ilska och ångest av att bli bortvald. Den försvinner säkert tids nog. Men något jag tampas med emellanåt.

@wasgij så tufft det är! Ville bara säga att du inte är bortvald. Din man väljer inte själv längre. Han är sjuk i alkoholism och styrs av alkoholen.

Så länge han inte kommer till insikt kring det är det tyvärr så det kommer fortsätta.

Du har all rätt att känna dig arg och sviken.

Men kanske kan det vara en liten hjälp att påminna sig det: du är inte bortvald, han väljer inte heller alkoholen. Alkoholen styr högst troligt hans liv och alla de val han gör just nu.

@has
Tragiskt när det blir så.
Men du har en poäng i det. Ska försöka samla mig i det.

Hur långt ner behöver vi komma för att förstå? Han höll på dö förra året. Inte gav det honom något. Mer än ”jag överlevde ju”..

Det är inte säkert att han når insikt alls. Man kan inte räkna med det. Det beror på hur sjukdomen utvecklas. Mitt ex tog två år på sig efter att vår relation tog slut för att ens be om ursäkt för sitt svineri. Så jag tror man tjänar på att vara lite, lite cynisk här.

@Åsa M
Även om vi inte va ett par så länge har jag ändå förstått hans val så klart. Och det är ett liv där alkohol inte uteblir.
Hans eviga förlåt till mig blev inte värda ett skit till slut.
Märks hur sjukdomen förstör honom.
Finns frustration på denna sidan då han har 4 fantastiska barn som försummas.
Och jag vet att det är inte mitt problem. Har god relation till barnens mamma så dom träffar jag emellanåt ändå.
Återigen han är som död för mig nu efter sitt lilla utlopp. Men klart man tänker ibland.