av jjjttt97

jjjttt97
tis, 2024-08-06 - 21:40

Hej!

Mitt första inlägg här. Ber om ursäkt på förhand om det inte är här man skriver eller ja, om jag gör nåt fel, haha.

Jag är 27 år, kvinna, Stockholm.

Har under många år haft problemet att jag ofta dricker för mycket. Inte så att det skett ofta, jag har inte druckit varje dag, kanske 1-2 dagar i veckan, helgen eller när jag nu är ledig från jobb (resturangbranschen). jag har kunnat gått perioder utan alkohol, men när jag väl dricker så händer det ofta att det blir för mycket.

Jag har nu inte druckit på ungefär ett halvår, och visst har jag tagit tag i många gamla hobbies som att måla, pyssla hemma, diverse projekt. Men jag har blivit helt jävla isolerad.

Visst, man kan gå ut o ta en fika, men för mig personligen tycker jag inte det alls är i närheten lika kul som en festkväll med polarna på stan.

Visst, man kan ta en alkoholfri öl, men det är inte samma sak.

Visst, man kan säga att allt e lika kul ändå, men jag kan inte hjälpa att jag inte känner så. Jag försöker, verkligen.

Mitt mål är total nykterhet men motivationen tryter. Känner att jag inte kan dejta, för alla vill ta en öl. Så jag gör inte det.

Med mina kompisar (inte så många) är ofta alkohol involverat, så jag har slutat komma dit.

Med kollegor och jobb, kan jag inte gå på Aw.

I början var det skönt att få tid med mig själv, men jag börjar tappa motivationen.

Känner mig deprimerad. Och jag har läst att detta ofta infaller veckor efter man slutat dricka, men i mitt fall kom det som ett magplask nu 4-5 månader efter sista droppen.

Känner inte att jag har lust till nåt, allt känns hopplöst.

Mina föräldrar har ställt ultimatum på mig att inte dricka, men de har bara sett alla gångerna det inte gått bra, aldrig de bra. Jag vet inte.

Jag vacklar. Känner mig helt jävla ensam om dessa tankar med.

Snälla säg att jag inte är ensam. Hur har ni hanterat detta?

Mvh,
J

erivan
tis, 2024-08-06 - 22:05

Hej! Välkommen! Du är absolut inte ensam om dina tankar eller hur du känner. Jag har varit med på forumet 1 år till o från. Nu är jag med sen 4 dagar igen. Jag har precis som du inte druckit varje dag men 2-3 ggr oveckat och ofta alldeles för mycket. Det som gjort att jag inte kunnat hålla mig nykter tror jag är att det mesta man gör utanför jobbet inkluderar alkohol. Och eftersom man varit glad i att dricka så har jag bara såna vänner. Jag har varit rädd att bli utanför. Men jag vill verkligen bort från det nu och ska göra ett ärligt försök. Jag ska skaffa gymkort mm Sen tror jag verkligen på alla kloka här att man kan ha roligt utan alkohol. För det första minns man ju allt sen slipper man ha ångest o må dåligt.Men du är ju jätteduktig som klarat det så länge, Fösök motivera dig att stanna kvar i nykterheten. Jag tror ingen du dejtar tar illa upp om du är nykter, inget att ha i såna fall. Kram

Onkel F
tis, 2024-08-06 - 22:18

Hej! jag skulle vilja skriva ett långt svar, men då blir jag sittandes halva natten. Det jag kan säga helt kort är att inget ultimatum i världen kan få dig att ändra dig. Det måste komma från dig själv.

Jag tycker det är grisigt av dina föräldrar att ställa något slags ultimatum i stället för att försöka stötta dig.
Kontra deras ultimatum med att de aldrig kommer att få träffa dina eventuella barn / deras barnbarn om de inte stöttar dig. Det kommer att slå dem där det gör ont, väldigt ont!

Med det sagt är konfrontation inte det bästa förhållningssättet, men du är en vuxen kvinna och skall inte låta dig styras av dina föräldrar.

Kanske du skall försöka byta bekantskapskrets? Inte umgås med människor som dricker och som förväntar sig att du också skall göra det? Om du är ärlig mot dig själv, vad har ni gemensamt förutom alkoholen? Jag menar, om ni inte kan ha roligt utan den?

jjjttt97
tis, 2024-08-06 - 22:29

@erivan hej, tack för svar! Skönt att man inte är ensam.

Ja det är ju så, relaterar. Lika bra o se vilka ens ”riktiga” vänner är men smärtsamt hur som. I mitt fall har jag blivit ensam.

Och alltså absolut kan man ha trevligt o kul. Men det är ändå inte samma sak, jag kan inte låtsas tycka det. Tyvärr. Och nästan pinsamt att säga det, för jag tycker det trots allt det dåliga som kommer med det när det blir för mkt.

Och nej, men att behöva förklara varför man inte dricker. Att man inte dricker. För många är det en red flag, uppenbarligen.

Är less. Less på att folk säger åt mig vad jag ska göra. Just nu vill jag rymma långt bort utav bara helvete, haha :P

Hejar på dig iaf! Försöker ta mig igenom det här nu, en dag i taget i guess.

jjjttt97
tis, 2024-08-06 - 22:35

Onkel, tack för svar!

Ja ultimatum funkar sällan.. mer än ett tag.

Jag skulle nog aldrig klara av att ställa ett sånt ultimatum, haha!

Men ja. Känns som de har en bild av mig att jag är den misslyckade som alltid fuckar upp. Men ah.

Nej alltså jag har vänner som inte dricker och visst kan man hitta på saker, men liksom… hittar ingenting som ”hits the spot”, jag tycker som många andra det är kul att festa och det kan jag inte ljuga. Men det känns som att man inte ”får” säga det. Men alltså, om de va så tråkigt hade inte folk gjort det från första början.

Jävligt spretiga tankar o känslor, ber om ursäkt.

Jag önskar jag kunde få hjälp att hålla mig måttlig vid väl valda tillfällen istället. Men det hade mina föräldrar nog inte godkänt för de har bestämt sig att jag inte klarar det.

erivan
tis, 2024-08-06 - 22:49

@jjjttt97 Jag hejar på dig med. Du har helt rätt, om inte folk gillar att festa skulle inte forumet finnas. Det är väl konsekvenserna efteråt som är problemet, ofta alla fall i mitt fall. Var inne här o läs o skriv, det är många kloka härinne som har råd o tips.kram

Onkel F
tis, 2024-08-06 - 23:16

Återigen dina föräldrar! Det verkar som att de trycker ner dig snarare än att stötta dig! Skit i vad de har bestämt sig för, vad har du själv bestämt dig för? Det är DU som är den viktigaste personen i ditt liv! Om du hela tiden försöker vara andra till lags kommer de ständigt att komma med nya krav och förväntningar.

Kanske du skall prata med en läkare? Själv tar jag en minimal dos av Sertralin. Svagt antidepressivt och motverkat social fobi. Inget narkotikaklassat, men det får mig att fungera bättre som människa.

Det finns ingen anledning att be om ursäkt! Men fundera lite på om det verkligen är roligare när du är "lite pruttig" än när du är nykter.

Det finns ett slags online tuition, The Alkohol Experiment med Annie Grace. Ett slags 30-dagars kurs där du får lära dig att ifrågasätta din relation till alkohol. Prova den! Det tar ungefär 1 timme om dagen. Det kanske kan ge perspektiv.

jjjttt97
ons, 2024-08-07 - 07:14

Erivan, nej men precis. Du har helt rätt! Och det känns bra att jag skrev här. Faktiskt.

Onkel, mmmm jag vet. Nu till problemet, jag hyr en lägenhet som en av dom äger. Så de har lite en hållhake på mig på det viset. De skulle inte kasta ut mig, men är rädd att de skulle hota med det. Jag vet inte.

Låter bra med sertralinet där. Jag hade (har?) ju själv diagnosen social fobi. Så.

Tack för tips!! :)

Flarran
fre, 2024-08-23 - 01:16

Hejsan! @jjjttt97, Känner igen känslan av att varför ska man skriva när ingen tycks bry sig. Men att skriva av sig har ändå trots att man kanske inte har fått några närmare kompisar som dagligen hyllar ens försök att bli en bättre människa och fortsätta vägen fram som nykter och alkoholfri. Så har det väl kanske nån mening i att vara en liten och kanske rätt så obetydlig del på detta eminenta forum.

Men när allt kokar ned till det verkliga och reella så har ju alla har ju sitt och dessutom så är det väl inte för att få någon medalj i duktighet liksom som jag skriver så mycket knasigt tok som man väl gör och har gjort. Funderat ibland på varför jag ens skrev det allra första inlägget på min väl rätt knepiga sida. Men tror att det väl i grunden handlade om en en inbyggd överlevnadsinstinkt.

Detta att endera så tömmer jag bara snabbt en flaska med starksprit och gör slut på skiten liksom eller så gör jag ett försök att starta om så att säga. Nu blev det en massa värdelösa ord om en själv, men så är det väl med de flesta att man är sig själv närmast. Hur som helst så är man då nykter och alkoholfri sedan 10 månader som i princip väl ny-nykter skrivmissbrukare lite skämtsamt sagt.

Kämpa på kompis!

vår2022
fre, 2024-08-23 - 08:51

@jjjttt97 Hej! Vad är det du önskar få stöd i? Du skriver att du nu inte dricker, men att när du tidigare när du drack så blev det ofta för mycket. Att dina föräldrar ställer ultimatum om att du inte får dricka och har lägenheten som ett ”hot”. Att de bara sett när det gått illa i samband med alkohol. Att som nykter har du inte lust till något, att allt känns hopplöst. Du tycker som många andra att det är kul att festa, men det känns som att man inte ”får” säga det.

Jag kan förstå att dina föräldrar känner en oro för dig i samband med alkohol och när det inte gått så bra. Det låter dock tufft att du upplever att de har en bild av dig att du är den som misslyckas och alltid fuckar upp. Att känna den känslan tär. Då spelar det liksom ingen roll vad du gör, är nykter eller super. Nu vet jag inget om dina föräldrar, om ni kan ha ett bra samtal, men det skulle kunna vara en bra idé att prata med dem om hur du känner. Att du har den känslan att du är misslyckad och fuckar upp, att det inte ger dig möjlighet till att känna att du gör bra saker och att du lyckas med det. Att det skulle betyda mycket för dig och din självkänsla. Du är ju fantastisk som har varit nykter i 6 månader!

Jag är så mycket äldre än dig och har barn i din ålder. Jag kan känna igen mig som yngre i din ålder och att jag inte riktigt kunde hantera alkohol, det blev ofta för mycket och gick över styr. Det ledde in mig i ett alkoholberoende och så mycket skam och ångest när jag låg bakis dagen efter. Jag önskar att jag tagit tag i mitt alkoholbeteende som yngre och inte hamnat i ett beroende. Det sker långsamt och är progressivt. Jag förstår att det är tufft när de flesta och samhällets normer är att livet är kul om man festar. Men för vissa av oss så leder det till ett alkoholberoende och då är det allt annat än kul. Man sitter fast i ett ångetslikt fängelse tillsammans med alkoholdjävulen som skriker på en att ”allt blir bra bara du tar ett glas”. Det lättar för stunden när man kan fly och dämpa sin ångest med alkohol, men det blir sen bara värre och en ond cirkel. Jag har fått acceptera att jag har en sårbarhet för alkoholberoende vilket gör att jag inte kan dricka alkohol. Jag accepterade det först för inom kort tid, 3 år sedan. Jag har tagit mig ur alkoholträsket och idag mår jag bättre än jag någonsin gjort! Jag har mycket roligare utan alkohol😁

Det jag tänker skulle kunna hjälpa dig är hitta dig själv och vem du är. Att göra upp med bilden av dig själv som den som alltid misslyckas och fuckar upp. Att hitta och känna de där goda tankarna om dig själv om att du duger och är bra, få den bilden av dig själv. Att om dina föräldrar inte kan hjälpa till med det så behöver du stödja dig själv i att skapa den bilden av dig själv. Det kan vara svårt att göra det själv, men samtalsterapi är ett bra sätt för att kunna bolla tankar och känslor som finns inuti dig. Terapi kan också hjälpa dig med den sociala fobin som du skriver att du har och med din självkänsla. Jag tror att det är där du ska fokusera och att det kan vara hjälpsamt. Att vägen ut är genom vägen in i sig själv. Alkohol ger ingen som helst hjälp eller leder dig framåt, tvärtom så stjälper det bara. En fylla och konsekvenser av det ger inget som helst mervärde, i alla fall inte för mig.

Hoppas detta ger dig något, ha det gott!❤️

jjjttt97
sön, 2024-08-25 - 09:39

@vår2022 tack för orden!

Ja, alltså det är svårt att ge en bra bild då man har så mkt nyanser i livet mer än just alkoholen. Jag är bra på mycket, duktig på mitt jobb, charmig, clever och löser de flesta situationer. Passar in i de flesta sammanhang. Jag skriver, spelar piano, målar. Fixar o donar hemma. Tycker skönhet o mode är kul.

Och det har jag alltid gjort. Jag tycker också om att prova nya resturanger och barer, men nu ”kan” jag inte gå ut och mitt liv har blivit väldigt kraftigt begränsat. Jag saknar o ta en drink på en takbar med en vän, att ta den där ölen på spelningen. Jag saknar att vara FRI.

Mina föräldrar är väldigt överbeskyddande och definitiva i allt gällande det, vilket alltid gett motsatt effekt på mig. Jag har ett väldigt starkt behov av att få styra mitt liv själv, gällande små och stora beslut. Har förstått att alla har ett mindre eller större behov av det, normalt. Mitt är väldigt stort. Så att just nu bli tvingad att göra detta känns surt.
Tvång funkar inte på mig. Jag vill välja själv, jag vill ha kontrollen själv, inte bli bevakad som en brottsling. Och det jag menar med detta är inte att jag direkt hade sprungit ut till närmsta bar så fort jag ”fick”, för det hade jag inte. Jag har ett jobb och sköta, låtar att lära mig på pianot, katter att ta hand om, projekt hemma att beta av.

Jag funderar realistiskt. Jag vill gärna jobba med måttlighet istället. Men som tidigare nämnt, är mina föräldrar alltid väldigt definitiva. Att tvinga mig va nykter resten av mitt liv är inte någonting de kan göra, men det hade nog gärna varit så för dem. Så jag är bara frustrerad. Det gör mig arg inombords och irritationen mot dom växer, känner mig som en fågel i en bur, när jag inte får välja själv.

Jag har försökt prata med dom. Försökt förklara hur jag känner. Men blir nobbad direkt, de talar över mitt huvud och framställer mig igen som den dom ser mig som. Jag lyssnar när de pratar, låter de säga sitt. Men jag får inte samma sak tillbaks. Ett annat problem är att detta gör att jag viker mig. För det spelar ingen roll om jag säger nåt, de lyssnar inte. Så jag ”ger upp” fighten.

Jag har funderat på att flytta ifrån Stockholm på grund av detta, för att komma ifrån det här, tanken slog mig igår att bara ta ett flyg nånstans för att komma bort. Men så funkar inte verkligheten. Men samtidigt vill jag inte behöva göra det, flytta, för jag trivs här. Dock så HAR tanken funnits på o flytta tidigare, prova nåt nytt. Men jag klarar inte av o leva såhär, så tankarna har kommit närmre gällande det. :)

Vad gäller terapi har jag gått i det tidigare. Hjälpte enormt! Har bra koll på mig själv, vad som triggar och jag har inget större behov av det längre. Men håller med dig, att dyka in i sig själv är nyttigt, smärtsamt och befriande.

Det känns som jag sitter fast i ett läge jag inte kan ta mig ur. Jag är ofta glad, pga allt annat jag har i mitt liv. Sen kommer samtalen eller smsen från dom, och vips så blir jag ledsen och nedstämd igen.

Det känns som de inte känner mig, alls, egentligen.

Gråter när jag skriver detta, jag är så otroligt frustrerad.

Tack igen.

vår2022
sön, 2024-08-25 - 20:17

@jjjttt97 Hej! Det jag kan utläsa av vad du skriver så verkar dina föräldrar vara din stora frustration i livet. Att du sitter fast med dem, de talar över sitt huvud om dig men inte med dig, kör över dig. Föräldrar har ju makt då de är föräldrar och det kan bli en stor obalans där om de fortsätter att behandla en som ett litet barn hela livet. När barn växer upp och blir stora, vuxna behöver den balansen jämnas ut för att man ska kunna få känna egenmakt över sig själv och sitt liv. Det som jag upplever att du inte har i det du beskriver. Förstår att du blir frustrerad.

Det skulle kunna vara något att få stöd och hjälp i, att hitta verktyg för att skapa egenmakt. Det kan så klart vara en stor utmaning då det kanske pågått länge och att det finns ett slags mönster i det. Man blir vingklippt om man inte får styra och ta sina egna beslut i sitt egna liv.

Jag hoppas du hittar verktyg och vägar som leder dig framåt och egenmakt. Sköt om dig❤️

Lora
sön, 2024-08-25 - 23:43

Jag förstår dig. Har själv låtit andra definiera mig under lång tid. Känt mig styrd & förminskad. Detta fast även jag är en väldigt självständig person som normalt gillar och även tar mig an utmaningar.

Att låta andras definition få råda dränerar en på energi. Man vill bli förstådd men ingen lyssnar på riktigt. Att känna sig omyndigförklarad är hemskt. Det tar på självkänslan.

Jag tror det är viktigt att bemästra skammen och istället fokusera på att bygga självförtroende & självkänsla. Att lära sig sätta gränser.
Låt alla känslor få en plats vid bordet.

Försök förstå varför du backar trots att din hjärna vill lösgöra dig från dina föräldrar. Försök bena ut vad du är rädd för? Sätt gränser som du mår bra av och se till att definiera vad som är viktigt för dig på din väg framåt.

När andra signalerar starkt är det hyfsat vanligt att de egentligen projicerar över egna rädslor på en själv. Du behöver dock inte ta emot deras råd. Vad grundas deras rädsla på? Bär de på trauman som de projicerar på dig?

jjjttt97
mån, 2024-08-26 - 05:55

@Lora hej Lora och tack för din kommentar och jag beklagar att du också känt så - fruktansvärd känsla. En sak jag funderat på med, är att jag nästan guilttrippat mig själv när jag känt mig fångad ibland med ”var glad att någon bryr sig om dig som dom gör, alla har inte det.”, är det något du med känt? Du behöver inte svara om du inte vill, ren nyfikenhet från min sida.

Jag har väl börjat lite i myrsteg, inte svara direkt på samtal etc etc och att säga att ”nej, jag orkar faktiskt inte prata nu”. Såna saker. Vilket känns bra, men en del av mig får dåligt samvete.

Såhär är det - jag är adopterad. Och jag TROR att det kan finnas nån grundläggande vilja att göra mina föräldrar nöjda som är väldigt viktig, mer än andra barn kanske har i sig. ”De tog ju hit mig, ska jag göra dem besvikna?”. Nån slags inbyggd tacksamhetsskuld.
Även om jag logiskt sett vet att de inte skulle överge mig, är adoptionen ett trauma vilket lett till problem i relationer på andra plan med - jag har varit otroligt rädd att bli lämnat. Vilket ofta medfört att jag lämnat själv, för då har jag kontrollen över det hela. Ja du hör ju… anknytningen där, handlar det ju om. Har jobbat otroligt mycket med detta i terapin och på det stora hela har jag gjort stora framsteg, ser jag på mig själv innan terapin och efter är det som natt och dag! Men vad anbelangar att applicera det på föräldrar så är det svårare, känner jag.

Gällande vad de projicerar vet jag inte. De har alltid varit väldigt måna och rädda om mig, men ibland slår det över och blir fel. Som nu. Värt att nämna är att jag älskar mina föräldrar otroligt mycket, jag ÄR tacksam, men det blir bara fel när det blir såhär. Problemet blir ju lite att jag ju nog måste ta deras råd into consideration, är rädd att de ska hota med lägenheten igen om jag inte gör det. Så det är ju det…

Har försökt bena i detta och tänkt vad som är ett rimligt steg, men det som kommer upp i mitt huvud är att jag måste flytta. Visa dom att jag klarar mig själv. Och som det är nu fick jag förlängt på lägenheten med ett år nu, och jag trivs här. Och bostadssituationen i Stockholm är ju som den är.

Ursäkta för ett rörigt inlägg, vaknade just men ville ta mig tiden att svara.

Tack igen ❤️

vår2022
mån, 2024-08-26 - 06:47

@jjjttt97 Ibland kan föräldrars oro leda till att de blir alldeles för överbeskyddande. De har sett dig full och det gör dem skräckslagna. De skapar en kontroll över dig och ditt liv för att det inte ska gå snett. Att det är det enda rätta. Det tror verkligen att de gör rätt och tar fullt ansvar som föräldrar. Troligen är de lite omogna på så sätt att de tror att föräldrarskap går ut på att kontrollera och sätta sina egna gränser utifrån egna behov, oavsett ålder på barnet. Att de inte har flexibiliteten att följa barnets mognadsnivå och att man måste kunna få göra misstag och sedan göra om och göra rätt. Att ha tillit och ge fullt förtroende. Troligen har de själva sitt egna sätt att utöva föräldraskap med sig i bagaget från sin barndom. Kanske att man löd och gjorde som man blev tillsagd.

Kanske ska du skriva ett brev till dem om hur du känner. Att hot och kärlek inte hör ihop. Att du känner dig förminskad och att de inte lyssnar på dig. Att du blir ledsen och får en känsla av att de ska överge dig när de hotar dig. Att du älskar dem men att detta inte är rätt väg att gå, att du är vuxen och måste kunna få känna egenmakt för att kunna hantera ditt liv och prövningar som kommer med livet. Rusta dig för att kunna klara av ett liv och vara trygg. Att de gärna får vara en del av ditt liv och ett stöd men att du måste få ta dina egna beslut och även få göra dina misstag och rätta till dem. Att ha ömsesidig respekt och att det är det som kommer att hålla kärleken vid liv. Att du helt enkelt beskriver utförligt hur du känner och mår och kanske får du då göra din röst hörd. De kanske då kan ta in det på annat sätt och förstå dig bättre. Eller gå i familjeterapi med dem, ta stöd av en annan person utifrån som kan ge dig stöd och försöka nå dina föräldrar. De kan ha ett starkt försvar för sitt beteende, men du måste på något sätt börja gå din egna väg med egenmakt för att må bra.

Ha en fin dag! Du kommer att lösa detta!❤️

Lora
fre, 2024-08-30 - 22:35

@jjjttt97 @jjjttt97 wrote:"En sak jag funderat på med, är att jag nästan guilttrippat mig själv när jag känt mig fångad ibland med ”var glad att någon bryr sig om dig som dom gör, alla har inte det.”, är det något du med känt?"

Mitt stora problem har varit att jag direkt, helt ofärgat, tagit åt mig av allt utan att ha förmågan att läsa bakomliggande drivkrafter kring andras incitament att göra som de gör. Det är sällan där hela sanningen ligger dock. It takes two to tango.

Jag tar ett exempel. Jag förstår om du känner att du borde vara glad "för att de tagit dig till sig". Fast .. stämmer det? Om du kliver tillbaka... Varför lägger de över sin oro på dig? Har de själva trauman pga att de kanske inte fick barn och nu vill "säkra upp dig till 100%"? Finns det andra anledningar till överdriven oro som har 0 med dig att göra? Kan deras oro vara kontraproduktiv för er båda i detta fall fast ni båda älskar varandra och vill väl?

Jag kan verkligen känna med dig. Det måste vara ett trauma att ha varit med om det du varit med om. Kanske först nu du får möjlighet att möta dessa känslor och låta det lilla barnet berätta för dig fullt ut hur det kändes så ditt "lilla jag" och ditt "stora jag" kan hitta sätt att möta dina föräldrar på ett sätt så ni båda kan känna er ok. Att ni båda kan förlika er med trauman och komma vidare. Dina känslor kan ju omöjligt vara samma som dina föräldrars då ni kommer från olika sidor även om ni båda var involverade i samma process. Du kanske även tänker på dina föräldrar i hemlandet med alla känslor som kan ligga i det? Olika perspektiv och olika bakgrunder / drivkrafter som möts. Svårt

Jag har nog inte känt själv att jag ska känna mig tacksam inför vad som hände. Jag har inte känt att de gjordes med gott uppsåt. Snarare ville man fly eget ansvar och trycka över allt på mig. I början tog jag även på mig allt. Efterhand kan jag se att det var dumt. Jag hade mått bättre av att ta ett steg tillbaka tidigare och fundera över vad som tillhörde mig och vad som tillhörde min make.
Jag blev för överrumplad, hade inte lärt mig ännu att folk, min egen man, inte var tillräckligt mogen för att våga vända spegeln och inse att även han var del av problematiken. Istället bannade jag mig själv till 100%, trodde jag antagligen hade minnesluckor (vilket jag aldrig haft) och att det bara var för mig att abdikera. Det är lite den bilden jag får av hur man ser på beroende. Man är snabb på att trycka till. Skuldbelägga. Som att man i AA ska begrunda alla man gjort illa och be om ursäkt. Eller, så kanske det inte är men det är iaf min känsla av allt. Att man ses som man är lite efter snarare än att man har fått hjärnan kapad av en drog. Sedan tycker ju jag att även samhället bär skuld för alkoholdrickandet. Så som det marknadsförs, så som politikerna hanterar frågan, så som vi själva lägger allt i anonyma forum. Det är lite hyckleri. Man borde sätta "apan" på en mer rättvis plats.