Hej alla!
Nyinflyttad idag från "att förändra sitt drickande". Helnykter sedan 1 jan i år, och så kommer det förbli!
Har valt att behålla mitt trådnamn "Det är aldrig försent". Det står för att utveckling i och av livet aldrig tar slut, man blir aldrig "klar". Men det är aldrig försent att hitta nytt, både inom och utom sig!
Ser fram emot att lära känna er härinne, som dem ni är i denna del av forumet!

@Sattva Håller med @Andrahalvlek det är inte alls ointressant. Jag tänker att vi alla här på forumet och i synnerhet i Det vidare livet skriver om våra liv vad som pågår i vardagen. Det händer saker i våra liv som är allt från glädjefyllda till mycket tunga så som livet är men utan alkohol i våra liv klarar vi av att hantera det mycket bättre. Tänker att det är viktigt för de som kämpar med att bli nyktra…att livet är inte lekande lätt utan alkohol men det finns inget som gör att vi vill använda alkoholen igen utan vi hanterar svåra saker på ett nyktert vis. Och det är värt allt🙏🏻❤️

Kramar 🥰

@Sattva Ja, vi påverkas verkligen av våra anknytningsmönster och det är en nyckel till att börja förstå sitt egna beteende som man växt upp i. Jag har också under årens lopp märkt hur lik jag varit min mamma i många olika avseenden och som jag inte då såg så tydligt. Olika terapiomgångar under åren har hjälpt mig att tydligare se det då det känts som störningar i mitt liv. Det jag för många år sedan var på spåren var mitt medberoende, eller anpassning som du skriver om. Som att medla och inte följa mina egna behov och anpassa dem mycket utifrån min mammas behov och mående. Mönster som följt med mig i relationer och där jag också ofta använt ilska på fel sätt när det tex handlat om besvikelse eller att jag inte känt mig sedd. Min mamma har gått mycket i försvar när jag försökt prata om saker och blivit offerkofta. För drygt 4 år sedan drog jag en gräns och flyttade inte på mig och först senaste året verkar hon backa och acceptera läget. Vi har kunnat mötas på bättre sätt och hon gör sitt bästa för att förstå. Hon bär på mycket skuld sedan barnsben och för att relationen knakat, att hon inte varit en bra mamma. Hon är en jättebra mamma på många olika sätt och om hon kan ta emot det som inte var så bra så kan man försonas och komma vidare på ett bättre sätt. Det är det svåra för det kan göra så ont, men det kan även lätta på den börda som hon ändå bär på, skulden. Då hjälper man även sitt barn till att släppa skulden man ärvt. Då kan skulden genom förlåtelse leda till försoning. Det är lätt men ändå så svårt.

Det viktigaste är ändå att man kan försonas och känna medkänsla med sig själv. Att man själv förstår hur anknytningsmönstret hänger ihop med ens egna beteende och tankar. Att man försöker bryta sig ur det mönstret och hitta sitt autentiska jag. Att man själv lyssnar på sina barn och orkar möta dem om de knackar på dörren. Att man ger dem bättre förutsättningar att hitta sitt autentisk jag och inte bära på någon ärvd skuld.

Det är verkligen intressant och givande att försöka hitta, förstå och reparera det som skaver för att livet på olika plan ska bli mer berikat. Sköt om dig❤️

@Varafrisk Tack! Jag har faktiskt aldrig tänkt att någon ny-nykter ens läser på "Det vidare livet", men så kan det ju vara. Eller på Senaste kommentarer då förstås!
Ja herregud, hade jag fortfarande druckit hade inte den här inre resan ens påbörjats. Det hade nog istället varit en resa åt helt motsatt håll!

@vår2022 Ja för mig var detta med anknytningsmönster en otroligt viktig pusselbit. Vad fint du beskriver utvecklingen med din mamma, vilken vinst för er båda!
Just detta att hitta sitt autentiska jag är så viktigt. Jag har sett mig som lätt att ha att göra med, anpassningsbar, vill allas bästa etc etc. Men har inte förstått att det även är på bekostnad av mig själv, när jag inte har haft mina egna behov klart för mig.
Detta är verkligen en spännande resa!

@Sattva Jag är inte så bra på att skriva hos nykomlingar men ibland gör jag det. Jag ser att några härifrån Det vidare livet skriver hos nykomlingar vilket är jättefint. Eftersom jag har skrivit så länge på forumet så innan jag blev nykter hade många som började skriva när jag började gått över till Det vidare livet eller försvunnit. Så därför läste jag på Det vidare livet eftersom många av vännerna fanns där. Jag tänker att när man är på AA/NA-möten finns det både nykomlingar och de som har varit nyktra en längre tid på ett och samma möte. Den blandningen känns fin, tycker jag. Hur som helst ...jag tror att vi är viktiga för varandra oavsett var vi befinner oss.

Tänker även på det här med anknytning....mina barn är ju adopterade...så vad man pratade om innan vi fick våra barn var anknytningen hur otroligt viktig den är. När vi fick vår son var vi sex veckor i hans födelseland och åtta veckor med vår dotter. Det var bara min man och jag som tog hand om dem och vi kunde dela på omsorgen. Minns hur vi la våra barn hud mot hud med oss. När vi kom till Sverige fick knappt någon annan ta i våra barn pga anknytningen. Många upplevde oss väldigt överbeskyddade men för oss var det så viktigt att barnen skulle känna att vi var deras anknytningspersoner. Eftersom detta finns så starkt inom mig så har jag så svårt för om en kollega kommer till jobbet med sitt nyfödda barn och barnet ska nästan gå laget runt för att alla ska få hålla barnet.

Kom att tänka på att min B-uppsats på utbildningen handlade om mammor med alkoholmissbruk och hur det påverkade anknytningen med deras barn. Tror att den uppsatsen ligger på vinden någonstans....

Önskar dig en fin söndag/vecka! Kramar:)

Fint att läsa om ditt liv och din utveckling @sattva. Jag minns ju så så tydligt hur du satte upp datum för a-stoppet.
Nu är det inte samma statiska beslut kring börja/sluta (iofs är väl relationen till din man ev väldigt konkret sådan)
Det är spännande att följa dig och jag upplever kanske inte att du behöver så mycket stöd av oss men tar gärna del av dina funderingar. Att skiljas är ett stort och svårt beslut men när beslutet är fattat så har man en ny Atlas att utgå från.
Det är spännande att du skriver om anknytning (pratat med nya terapeuten om detta) men också om anpassning.
Jag upplever dock dig som en väldigt tydlig, rak och autentisk person. Men det kanske inte alls står i motsatsförhållande.
Kram och vi hörs ”till helgen” 😍😍

Det är så intressant att läsa din tråd Sattva! Det har varit utveckling hela tiden sen du slutade dricka tycker jag. Svåra perioder, svåra beslut. Komplicerade relationer. Och jag tror att du är på god väg att bryta med allt som varit negativt. Man behöver ju inse och förstå alla olika delar i relationerna. Sen kan man inte tvinga någon annan att börja bearbeta, vilket är synd, men du har gjort vad du kunnat för din make, tänker jag.
Själv kämpar jag med att försöka låta bli att bli stressad över sommarens slut och allt jag inte ”hinner”. Mitt anknytningsmönster är också att lägga undan mina egna behov och försöka fylla andras. Och då andras outtalade behov. Har varit större delen av sommaren med min mamma och hon är ändå ganska okomplicerad att umgås med (om jag jämför med vad ni skriver). När min syster ansluter blir det mer tjafs för de har inte rett ut alla oförrätter från uppväxten… Och jag längtar efter egen tid och att koppla av ordentligt, men det är svårt på nåt sätt. Jaja, ska åka iväg snart och det blir bra. Men jag vill hålla fast i sommar och semester.
Ha det fint Sattva och fortsätt att skriva. Jag tror att det du skriver är så himla viktigt och ger tankar till läsare. Och vi behöver alla bryta negativa mönster. Jag hittar nycklar i den typen av inlägg för att analysera och komma vidare. Ha det toppenfint!

@Sattva Så intressant riktning du är påväg mot, jag vill gärna ha tips på vilka böcker du hittar och vart man hittar den buddist kursen. Jag har läst ”Tänk som en munk” den var såpass bra att jag läste om den efter några månader.

Jag ska läsa på lite om ”ett triggat anknytningsmönster” undrar hur jag har det där, jag älskar att ha semester med familjen men jag blir även oerhört stressad av att undra vad dom vill göra, jag funderar knappt på vad jag själv vill göra eller tänker att dom går först, jag kan ta mina intressen efter semestern, jag förstår att jag behöver bli starkare i min egen vilja och att kunna göra saker utan familjen utan att få dåligt samvete men jag tror det är en vana som sitter så rotat i mig att semestern är tiden med familjen? Barnen börjar bli stora ett av dom vuxna och de andra på gränsen in i vuxenlivet så dom behöver mig inte på samma sätt, det blir en avvänjningsprocess att lära sig leva vuxenlivet utan ansvar för att aktivera barnen. Jag och maken gör väldigt mycket ihop. Vi är nog bästa vänner samtidigt som vi har en fin kärleksrelation men det betyder ju inte att jag ska känna att vi behöver umgås 24/7 i fyra veckor under semestern.
Oj nu kapade jag din tråd om mina tankar och jag har inte ens läst färdigt resten som jag ska göra. Väldigt intressant och givande❤️

”Att stå emot impulserna att kolla om någon är arg fast man vet att man inte gjort något fel” det behöver jag också öva på❤️

Alltså, det slår rakt i hjärtat med det du skriver om din mamma som inte kunnat/kan annorlunda. Inte kan ta emot kritiken utan går i försvar. Jag känner igen det mitt i prick! Jag är besviken på min uppväxt, kan bli ledsen över hur den var men kan också tänka att den kommer hjälpa mig att hjälpa andra, att det är meningen att jag ska ta lärdom av allt jag upplevt för att kunna hjälpa andra. Att det är meningen att vi ska kunna klippa mönstret med anknytningsproblematiken och göra något bra av erfarenheterna❤️

Tack alla som har skrivit! Det ärväl slm Se klart säger, att jag inte behöver så mycket stöd. Men jag mår ändå bra o blir glad åt att veta att ni läser o följer❤️. I den förra versionen av alkoholhjälpen fanbs ju en "hjärta-knapp", som man kunde använda. Himla bra för att visa att man sett o tagit in det någon läst. Även om man inte skriver nåt.

Ok, flyttlasset gick i torsdags. Maken hämtar hunden imorgon. Det kommer bli ofantligt tomt utan honom (hunden alltså). Ja, tomt också såklart utan maken på många sätt, men ärligt talat, hittills bara skönt. Vi kan alla andas lite lättare härhemma. Jag åker till honom några dagar under min semester. Sedan hälsar jag på kanske nån gång i månaden under hösten. Ser hur det känns. Det är ju 40 mil enkel väg. Jag jobbar heltid. Har även redan inbokade yogagrejer under hösten. Och, han sa när allt var som jobbigast för några månader sedan "Jag kommer aldrig sätta min fot här igen när jag flyttat". Alltså här hemma där jag bor. Jag antar att sa det i affekt. Men det är faktiskt så det får bli. Man inte häva ur sig vad som helst utan att stå för konsekvenserna. Och han flyttar ju för att det är ohållbart att han o dottern är under samma tak. Och ärligt talat. Jag vill ha goda energier härhemma. Och det bidrar inte han med.

Tack snälla alla för era inlägg!❤️
Jag känner verkligen att jag är påväg mot något nytt, något bättre. Frihet på djupet.❤️💕🌸

@Sattva Så underbart det låter, verkligen början på något nytt och mer innerligt och harmoniskt. Jag vill verkligen också börja få in mycket mer yoga i mitt liv och det målet ligger framför mig. Jag behöver få min knäoperation och läka först bara, får öva på meditation under tiden.
Du inspirerar mig❤️Kram

@Sattva Håller med om att ❤️ var en bra grej fast som du gör att du tittar in hos flera ibland med ett par ord ibland någon mening är jättefint då vet man också vem som tittat in (ruskigt lång mening).

Även om ditt beslut känns rätt m att maken flyttar så är det klart att det blir tomt framför allt med hunden. Hundar visar ju alltid kärlek.

Ser fram emot när du tittar in på lördagar och skriver. Det är så intressant att läsa hur det går för dig.

Ha en fin vecka! Kram 🥰

Har semester nu ett par veckor. Är just nu sedan i torsdags hos maken i hans nya lägenhet. Stannar några dagar, sedan hem en vända o så på yogafördjupning sista semesterveckan.

Jag bara känner in mer eller mindre dessa dagar hos maken. Första kvällen kände jag mig som en främling. Nu har jag landat lite. Har med mig verktygen från min kurs i anknytningsmönster, och det är så himla intressant vilken skillnad den kunskapen och verktygen gör för mig. Lägger märke till när anknytningssystemet triggas, hejdar mina impulser, lyssnar istället inåt. Tar hand om mig på riktigt. Det är så skönt att inte dras iväg i känslorna. För jag får många tillfällen att öva...
Önskar er alla en fin lördag!🌸🌸🌸

Wow, intressant låter det. Bra på sätt och vis att få ett så konkret tillfälle att öva och att det är tidsbegränsat. Så kan du utvärdera och analysera sen.
Ha det fint!

Det låter spännande @sattva och hur det än är så lär man sig ju otroligt mycket av att se sina egna delar/triggers och annat i en relation. På vilket sätt man är både delaktig och möjliggörande.
Ska bli spännande att höra mer! Kram 🌸

Så var det lördag igen! Har semester fortfarande, och även nästa vecka. Varit hemma några dagar från besöket hos maken. Åker iväg imorgon igen, på en veckas yogafördjupning. Att resa o bo på annan plats tar en del energi, men själva fördjupningen ger otroligt mycket! Det är omgång tre av fyra. Sista i november.

Jag är så tacksam över den onlinekursen jag går. Jag är i helt rätt läge att ta till mig den. Och verktygen fungerar. För personer som har detta naturligt, är det nog självklarheter, men inte för mig.
Kände mig otroligt orolig, utsatt, otrygg härom dagen. I min nya situation som ensamstående o med en ekonomi som inte är så stark. Gick med hög inre stress hela dagen, såg bara faror överallt. Saker som behöver fixas i hemmet,men jag inte vet hur. Ogenomtänkta saker barnen gör där jag ser möjliga höga kostnader som följd (blöta handdukar, glömmer stänga frysen helt etc etc). Jag var så uppe i varv o rädslostyrd hela dagen. Fick inte ner varvtalet. Så kom kvällen o jag ligger i sängen för att sova. Katastrofkänslor. Kände mig så ensam. Tidigare har maken varit den jag liksom förlitat mig på. Han är inte aktuell för sånt här längre, varken praktiskt eller ekonomiskt. Kändes som jag liksom famlade efter någon trygg person i minnet, men hittade ingen. Men, så ramlade insikten ner; "Jag har all trygghet jag behöver inom mig. Jag klarar det här". Det var så starkt. Jag upprepade det för mig som ett mantra om o om igen. Och det blev helt lugnt i bröstet, i kroppen. Jag somnade. Vaknade o var helt lugn. Fortsatt med mitt mantra när jag behöver sedan dess. Är i mitt vuxenjag. Lugn, tillitsfull. Katastroftankarna var mitt barnjag.
Mycket sånt här jobbar jag med i onlinekursen. Och jag är så glad att jag fick fatt på verktyget när det verkligen behövdes.
Det kapitel i kursen jag nu är på handlar om skam. Så lärorikt. Och att man lägger mycket energi på att slippa känna skam. Att det ofta görs om till andra känslor, och hanteras med omedvetna strategier. Skamtålighet är något man behöver träna sig i. Kunna vara kvar i skamkänslan. Härleda den. Avdramatisera den. Och, att den bara är en känsla. Den definierar inte vem man är.

Idag lite småfix härhemma, sedan hem till min mamma. Hon har jättestort behov av att prata om sitt liv. Det blir att höra samma lååånga historier flera gånger. Men hon behöver det.
🌸🌸🌸

@Sattva Vilken härlig känsla för dig att landa i att du har all trygghet du behöver inom dig❤️
Är online kursen lite lik Buddhas lära? Jag försöker ta till mig den genom böcker som ”Buddha på ren svenska”
”Tänk som en munk” ”Munken som sålde sin Ferrari” och ”Vem gråter vid din grav”
Kram❤️

@Himmelellerhelvette Denna onlinekursen är att förstå o hantera anknytningsmönster. Så den baseras på de psykologiska teorierna bakom anknytningsmönster. Kort kan man väl säga att det handlar om den tidiga uppväxten, och vad man då lärde sig av sina närmsta anknytningspersoner om hur världen är beskaffad. Påverkar ens relationer jättemycket.

@Sattva Har en kompis som är yogainstruktör. Banne mig om jag inte ska anmäla mig till en nybörjarkurs. Förstår att yogan går på djupet på ett annat sätt än styrketräningen. Dessa är betydelsefulla var för sig, men rent själsligt tänker jag att yogan gör oerhörd nytta.

Tack för inspiration. Kram 🩷

Kom hem från min yogafördjupning igår kväll. Själva fördjupningen har varit jättebra. Det var omgång 3 av 4. Sista tillfället i november.
Största utmaningen denna gången har varit boendet. Jag och en annan deltagare hyrde en lägenhet ihop. Det visade sig bli en enorm utmaning för mig. Hon visar en sida av sin person på själva utbildningen. Där har hon stort hjärta, hög tolerans o acceptans för allas olikheter etc etc. Men "hemma" en helt annan. Hon vill ha sovrummet, så jag tar sängen i det kombinerade kök o vardagsrummet. Fine, jag går upp tidigare än hon så det blir ju bra.
Första morgonen kommer hon upp o klagar över att hon vaknat av att jag spolar vatten i kökskranen. "Ja det låter ju, men jag kan inte göra så mycket åt det" säger jag.
Så börjar det dra ihop sig att gå tillsammans till yogastället. Jag går snabbt in på toa, max 2 min. När jag kommer ut är hon ett åskmoln "Ja du smet ju in på toa, det ingick inte i mina beräkningar" säger hon. "Du kunde ha frågat mig innan om jag behöver något därifrån (tandkräm)".
Såhär fortsätter veckan. Jag är för snabb, jag är för positiv, jag är ditten jag är datten. Hon var riktigt toxisk för mig. Jag hanterade det med att undvika henne. Gick inte in i polemik, ingen ide. Gick ensam tidigare till yogastället, undvek sällskap hem. Försökte bara vara trevlig.
Tills näst sista morgonen, då jag försökte vara positiv o frågade henne om hon var pepp på dagen. Märkte direkt att nåt var fel, och mycket riktigt, ordet "pepp" fick henne att känna att hon måste vara "så på".
Där slog jag igen butiken gentemot henne. Insåg att jag inte kan förhålla mig till henne. Jag sa bara att jag bara försökte vara positiv o att det inte låg någon värdering i ordet "pepp". Att jag inte menade något illa o att hon har missuppfattat vem jag är.
Sedan försökte jag inte mer. Då var det bara två dagar kvar.
Jag fattar ju att problemet ligger hos henne o att det inte är ok eller normalt att bete sig som hon gjorde. Kanske jag skulle ha sagt ifrån på riktigt, och tidigt. Men jag orkade verkligen inget drama. Det lär inte vara varken första eller sista gången någon gör som jag, skapar distans till henne. Hon har uppenbarligen ingen insikt själv om sitt beteende. Varje dag på yogastället pratade hon om kärlek etc etc. Så hur hon kunde kombinera detta med att på olika sätt varje dag förmedla motsatsen till mig fattar jag inte. Phu.

Men jag fick så mycket fint från de övriga. Vi ger ju varandra konstruktiv feedback, det ingår. Då fick jag så mycket positivt om min energi, att den smittar o ger glädje. Att mitt engagemang är härligt etc. Så jag tar med mig det. Jag släpper det andra. Och nu har jag fått satt det på pränt också!

@Sattva Men, oj vad jobbigt med en sådan ”boendekompis”! Fick du ro att sova på nätterna? Jag kan tycka att det är jobbigt att hantera det när en person visar upp två så olika personligheter. Hur blev det för dig?

Ha en fin söndag! Kram🥰