Jag har haft alkoholproblem något år. Mitt största problem tror jag är att även partnern är törstig. Vi har försökt att vara nyktra några veckor och leva hälsosamt. Oftast har det lyckats. Nu den senaste tiden har det spårat ur med alkoholen. Vi har skött jobbet båda 2 men druckit så gott som var och varannan kväll. Det är ofta jag varit rädd att polisen ska stoppa mig på morgonen på väg till jobbet. Jag har varit rädd att jobbarkompisar ska känna lukten av fylla. Det har även synts i ansiktet, svullnad, trötthet, bakfylle-ögon. . Jag tycker jag har fått lite krämpor som förmodligen varit alkoholrelaterade. Kramper och domningar, högt bltr. yrsel. Jag har barn äldre och yngre. Ett av barnen har jag diskuterat mycket med om alkohol, alkoholism osv. Hon har frågat mig när jag ska söka hjälp? Jag har svarat lite vagt och försökt att komma undan med olika svar. Min bakgrund är som många andras alkoholism i släkten. En pappa som var väldigt charmig och glad, men beroende av alkohol. Jag minns tillbaka på barndomen som ändå var fin och trygg mestadels p g a en stark och trygg mamma. En mamma som ställde upp på oss ungar till 100%. En mamma som aldrig drack när vi var barn. Mamma gav oss självkänsla genom att ge beröm och styrka. Hon gav mig kraft för att ge mig ut i livet med nyfikna ögon. Ändå trillade jag dit. Jag har varit medveten om faran och även sagt till mina syskon att jag kan bli alkoholist, jag vill inte men ibland blir det inte som man vill. Flera av mina syskon har problem med A. 2 har slutat helt, en med hjälp av bl a AA. Min nya chef som har jobbat med missbruk har pratat med mig, efter att ha fått ett mail av min dotter. Dottern skrev att jag behöver hjälp med mitt alkoholproblem. När chefen sa detta kändes det som om någon dragit ner byxorna på mig... Chefen var förstående inte alls fördömande. Det märktes att hon var van att hantera detta. Efter samtalet drack jag 2 planerade pubkvällar. Sedan dess har jag varit nykter snart 4 veckor!! Det känns fantastiskt, men jag vet att faran lurar bakom hörnet. Känslorna går lite upp och ner. Ibland har jag känt mig euforisk, andra gånger har jag tänkt på separation och andra jobbiga saker. Vet ej hur det blir med mig och sambon som nu försöker hålla sig nykter, efter påtryckningar från barnen. Vi är så olika när det gäller A. Jag har för första gången i mitt liv tänkt att leva helt nykter!! Jag har aldrig förr tagit orden i min mun. Nu efter mycket tänkande, läsande om A, hört berättelser om A och hur barn påverkas av förälders missbruk, känns det som det enda rätta för mig.Jag tänker även på andra som har lyckats sluta med A som varit långt ner i träsket. Dessa starka människor, då vill jag också vara stark!! Kram på er:)

Ikväll börjar jag jobba igen. I 4 veckor har jag gjort allt möjligt. Men även slöat framför olika serier med glass och annat gott. Jag och mannen jag träffat, går tillbaka till vänstadiet. Han har en massa grejor hos sig, och då menar jag många års samlande på diverse motorer, redskap, tomma dunkar etc. Ja samlare kan han nog vara. Jag visste från början att han hade mycket grejor, men att han skulle sälja av och slänga. Nu när vi träffats ett halvår så blir jag mer och mer osäker på hans vilja att göra sig av med saker. Jag har från första början varit osäker på hans sätt att hantera samlandet. Jag har hjälpt honom att röja inne, och det har gått bra. Han har flera uthus med ännu mer skrot. Han har backat tillbaka, och skjuter upp lämning och försäljning av grejor. Han har heller aldrig sökt hjälp för detta, vilket vi har diskuterat att han bör göra. Hans mående har svajat, och detta är ju också ett beroende, samlandet. Själv är jag relativt sparsmakad med saker. Vill helst ha ordning. Det blir väldigt svårt med plats om man samlar på sig, och till vilken nytta? Hittills så har jag inte behållt vänskap med någon jag dejtat. Vi får se om detta funkar. Jag miste ju min enda killkompis när jag slutade dricka, för att han tyckte jag överdrev x- mannens drickande. Han var den enda som tyckte det, och nu tror jag att han har ändrat åsikt. Vi är inte ovänner, men träffas inte så ofta. Ibland undrar jag om det ens finns människor utan beroenden, och som är stabila? Jag har ingenting emot att leva själv, tvärtom, hellre det än att ha ett halvkass förhållande. Jag är nöjd med att lämna sådant jag inte trivs i. Idag har jag själv röjt i ett förråd som jag har tänkt på länge. Väldigt skönt när jag slängt gammal bråte. Hoppas ni har haft en skön sommar, och tar tillvara på livet, utan alkohol. Det gör jag. 🥰

@miss lyckad Jag tror mina barns pappa har diagnos samlarsyndrom också. Det blir värre för varje år, han pratar om att sälja men skjuter upp det. Jag får panik ibland när jag är där. Han blir dessutom inte klar med ett enda projekt. Suck.

Synd att det inte blev mer allvar mellan er. Men jag håller med - hellre självsam än att tvingas hantera olika typer av relationsproblem. Jag trivs bra själv, med lillprinsen som sällskap.

Kram 🐘