av Kameleont

Kevlarsjäl62
tis, 2024-07-09 - 19:41

@Kameleont Allt behöver inte vara slutgiltigt slut. Jag träffar min man när vi båda känner att det passar. Det var det jag menade med att jag bara tar "de goda dagarna". Det finns fortfarande ett slags vi. Jag vet inte hur framtiden ser ut, men jag vet att jag kan bara påverka min egen inte hans

Kameleont
mån, 2024-07-15 - 23:27

@Kevlarsjäl62
Goa du! ❤️
Är så fint att du tänker på mig o vill hjälpa mig. Du hjälper mig mer än du tror! Dina ord o din omtanke når fram, jag hör vad du säger.
Jag är lite orolig över min hälsa faktiskt. Stressen är nog mer påfrestande än jag insett. Stor stress o press på jobbet, det ser jag vad det gör. Men är mer smygande, hur den ständiga vaksamheten, alltid jour, på hemmaplan påverkar mig.

Men, som du även sa, är jag nog inte där ännu. Vet ju inte om jag kommer dit, till att lämna. Har ju fortfarande ett läge med hemmaboende barn, även om unga vuxna/tonåringar, o ser inte möjligheten att lämna.
Det är i så fall min man som ska lämna o jag kan inte se det hända. Skulle han aldrig göra frivilligt.

Men skapa distans skulle jag absolut må bra av. Jag är en person som trivs o behöver mycket tid för mig själv. Är social o har ett socialt arbete där jag ger mycket av mig själv. Men för att få energi behöver jag vara själv.
Känner ofta känslan av 'lämna mig ifred'!
Så jag har tagit ett steg tillbaka i relationen. Gör egna planer, utan att räkna med min man. Jag gör egentligen som han gör, men utan alkohol, o med öppenhet för resten av familjen att hänga på.
Det skapar en distans o på ett vis är den sorglig men samtidigt öppnas tid o energi att lägga på mig själv.
Han märker ju detta o jag ser en förändring i hans beteende. Han saknar min omsorg o värme tror jag. Försöker 'nå' mig. Han har dåligt samvete för att han inte räcker till men saknar insikt/total förnekelse till varför han inte räcker till.
Varför är han så trött? Varför går han upp i vikt? Varför har han ont i huvudet? Varför sover han så dåligt?
Förklaringarna är många men att han druckit kommer aldrig upp.

Med vårt trevande efter att prata mer öppet (ftån mitt håll i alla fall) tror jag vi kan komma ditåt på denna slingriga omväg.
För fortfarande är det ju alkoholen som står i vägen för förändring!

Jag uppskattar så din känsla för det jag behöver höra o att du bryr dig!

Tänker mycket på dig i din situation. Hur du har kämpat o kämpar. En sådan kärleksfull o klok förälder du är. Tänk vad fint att få till en fin relation med sina vuxna barn. Det är min absoluta största önskan!

Det lät så harmoniskt med dig o din hund på balkongen. Ett eget space.
Djur o natur ger kärlek o energi utan att kräva något tillbaka.
Fantastiskt!

Kram min vän!

Kameleont
mån, 2024-07-15 - 23:39

@Åsa M
Tack för kloka tankar.
Så sant... Logiskt att 'en bra dag' tydliggör hur illa det samtidigt är. Kontrasten blir sorgligt tydlig.
Det går upp o ner, en påfrestande berg o dalbana.
Är väl därför det kan hålla på så länge, att man orkar fortsätta dag efter dag. Lite plus varje gång en bra stund kommer.
Men ju kortare eller färre de bra stunderna är o ju längre o fler de dåliga är, så hamnar man ju totalt på minus i slutändan.
Måste bromsa nu.

has
sön, 2024-07-21 - 15:19

Jag känner igen det du beskriver @Kameleont! Att man gläds över de få nyktra dagarna (och också då kan få känslan av att det kanske inte är så farligt ändå).

Och så ser man plötsligt sig själv lite utifrån och inser att det är totalt vansinne att tycka det är toppen när ens livspartner klarar en dag eller två utan att dricka.

Och så känner man sig själv lika galen som den som dricker.

Har inga goda råd att ge, var och en behöver ju som tidigare skrivits hitta sin egen väg.

Men skickar styrkekramar och en önskan om att du tar hand om dig❣️

Kameleont
sön, 2024-07-21 - 18:46

@has Tack, jag tar emot styrkekramarna ❤️

Du beskriver det så bra.
Är mycket som blir snedvridet.

Det är så knepigt att ingen annan ser det jag ser. Får mig att ifrågasätta min upplevelse av att det är snett. Men de lever ju inte mitt liv med min man. Och eg vet jag ju med förståndet o med den fakta jag har så ÄR det snett. Det är inte normalt att vara berusad i princip varje dag utan att låtsas om det.

Reagerade här om dagen på att min man gav mig en pik när jag tog ett glas vin. Sjukt snett.
Under semestern unnar jag mig nåt glas mer än vanligt. Har ett hälsosamt förhållande till alkohol. Dricker måttligt skulle jag säga, men mindre o mindre nu sedan mannens problem tagit över. Inte alls samma känsla. Jag föreslår ju aldrig längre att vi ska ta något 'glas' ihop. Och en nykter vuxen vill jag ha i huset oftast.

Jag hade iaf tagit ett glas vin till kvällsmaten o fyllde på lite grann. Han hade druckit X antal stora öl o sa lite sarkastiskt ungefär 'jaha, det blir jag som får köra imorgon'
Jag fann mig inte riktigt men påpekade att han antagligen druckit mer. Varpå han svarade 'jag har inte druckit något med 14% iaf'.
Antal burkar spelar tydligen inte roll. Jag kände hur löjlig hela diskussionen blev o la ner.
Och att han ens påpekade något var så lågt.
Kanske en lite fånig grej att berätta, men skönt att få ur sig lite snedvridna saker.

Känner det som om jag inte vill dricka alls med honom, för det ger honom saker att kasta tillbaka på mig vid ev dryckes-vane-diskusson framöver.

Allt jag dricker gör jag öppet o det handlar om ett glas vin på fredag kväll eller nåt till maten under helgen. På fest kan jag dricka mer men har aldrig gillat att bli bakis o stoppar oftast i tid för det.

Han dricker allt i smyg utom till helgerna. Då tar han fram några burkar till maten tex. Och bara jag vet att de burkarna är nr fem, sex eller kanske sju, åtta ibland.

Det känns så orättvist!
Sen kan jag undra över mitt egna förhållningssätt mot mina glas vin. Ska jag inte bara kunna skippa dem då?
Men är just detta med känslan av orättvisa. Han funderar aldrig över att det kan vara bra med en nykter ansvarstagande vuxen hemma tex.

Äh, nu känner jag mig barnslig.
För o emot, fram o tillbaka.
Trött på alla tankar.

Ändå tacksam för reflektioner!

Haft en skön dag i solen med barnen idag, o även mannen (var han nykter-nej).
Fokuserar på det goda just nu.
☀️

has
sön, 2024-07-21 - 21:28

Jag hör mig själv i det du skriver @Kameleont! Eftersom jag nästan aldrig dricker något själv så drog min man istället upp jämförelsen med att jag drack läsk och åt choklad.

Det var så dumt! Och ändå tappade jag nästan kontakten med min verklighet - att det självklart inte går att jämföra alkohol med dryck och godis då man inte blir berusad av det.

Min man har nu varit nykter i ett halvår. Han ser nu själv (och kan kommentera hur det var och be om ursäkt för det) hur otroligt sjukt allt blev. Han fattar inte själv idag hur han kunde göra/säga allt han gjort. Han hade helt tappat kontrollen, alkoholen styrde honom med järnhand!

Jag lyssnade på boken Beroendepersonligheten när jag började förstå att min man på riktigt hade blivit alkoholist. Det hjälpte mig lite i att inte sugas in i alla hans helt orimliga förklaringar och försvar. Eftersom typ alla förklaringar fanns beskrivna i boken.

Alkoholism och missbruk är en så lurig sjukdom, allt vi som finns runtomkring kan göra är att försöka hålla fast i att vara den friska, spara på energin till viktiga saker och inte dras med i de helt sjuka resonemangen.

Jag vet att det är så tufft att vara i den situationen du är i och jag känner verkligen med dig❤️

Kameleont
mån, 2024-07-22 - 01:13

@has Tack ❤️
Du inspirerar mig!
Din styrka, handlingskraft o ödmjukhet är beundransvärd.
Läst lite mer bakåt i dina trådar nu o är tacksam för att du delat med dig. Finns mycket att ta till sig, särskilt då jag känner igen mig i mycket av det du beskriver. Vet att jag läst de inläggen mer i realtid men kan relatera mer nu kanske.

Stora svårigheten för mig är att han o jag inte pratar öppet om hans problem, om min mans drickande. Jag är så rädd, tror jag, för den dåliga stämningen o de vassa hårda blickarna. Är skrämmande att bara tänka på hur stämningen i rummet (troligen) fryser om jag på allvar tar upp alkohol/beroende.
Ett par bra samtal har vi haft under senaste året ca. Han påstod då att han höll med om att han nog drack lite för mycket men att han inte hade några problem med att sluta/dra ner.
Jaha...
Sen har allt fortsatt, han dricker mer o mer o smyger med det ännu mer.

Han är som nöjdast o gladast o goast lite småberusad. Lätt att hantera sas. Men snacket blir inget värt, han vill eg inte höra vad jag har att säga o goset har motsatt effekt på mig. Blir bara kladdigt. Less på fyllesvamlet, som jag numera hört massa gånger. Samma samtal.
Sen dricks mer under kvällen o han blir små-dum o ibland mer irriterad. Oförutsägbar. Aldrig så jag är rädd för något ska ske, men märker hur jag anpassar mig o håller god min för att inte irritera mera. Inte säga fel. Vill inte starta en meningslös diskussion.

Jag tycker ju att jag måste säga något! Att jag måste adressera problemet. Ställa honom mot väggen med vad jag vet. Att jag fattar. (Hur kan han inte förstå att jag inser vad som eg pågår?! Hur dum tror han jag är?)
Men jag törs inte ändå!!
Men om jag inget säger kommer inget förändras, inte till det bättre iaf.

Det har gett lite hopp att få del av er resa samtidigt, att förändring är möjlig, o jag gläds åt din mans långa nykterhet.
Fortsatt lycka till!
Men nyckeln är insikt av den med problemet.

Tack för boktips också!

Fortsätt ta hand om dig!
Kram!

has
mån, 2024-07-22 - 23:47

Jag förstår din rädsla så väl❤️

Jag trodde vi kunde prata om problemet till en början, jag trodde till och med att en förändring skedde efter de samtalen.

Men i efterhand har mannen berättat att han kanske minskade sitt drickande första gången, därefter enbart blev bättre på att smyga.

Han har berättat att han kunde vakna på morgonen och tänka: aldrig mer! Sen nånstans under dagen ändrades det till: nu blir det gott med en öl!

Ändå hade insikten till problematiken inte landat, trots att det mönstret upprepades igen och igen.

Så var inte så hård mot dig själv för att inte lyfta problematiken. I alla fall inte utifrån att din partner ska komma till insikt.

Däremot kanske det skulle hjälpa dig att komma vidare i processen? För mig kändes det viktigt att jag hade försökt nå fram. Att jag visste att jag varit tydlig och rak.

Trots att jag kände att jag varit det kom jag inte vidare förrän någon utomstående var glasklar med att min man inte riskdrack, utan faktiskt var alkoholist.

Det känns som att jag gick runt i en egen förnekelsebubbla, på samma sätt som han.

Jag la troligtvis också ner samma mängd energi på att försöka förstå hur allvarlig hans problematik var, som han la på att planera sitt drickande (och döljande av detsamma).

Istället för att känna efter hur det blev för mig (oavsett grad av problematik), och vad jag behövde göra för att må bra.

Jag hade jobbat massor med mitt medberoende innan jag träffade min man. Jag var så besviken på mig själv för att jag återigen satt mig i en så destruktiv situation.

I efterhand kan jag se att det troligtvis var just för att jag hade jobbat så mycket med mitt medberoende som jag tidigt såg ett mönster som jag inte tyckte var friskt, lyfte det och lämnade när saker försämrades (sista halvåret var ofta riktigt dåligt eftersom makens humör blev väldigt ostabilt. Han blev mer och mer lättirriterad och till sist pratade jag knappt med honom om något som var viktigt över huvudtaget - eftersom inte heller jag ville skapa dålig stämning).

När man är mitt i det kan man känna sig som den ensammaste människan på jorden. Men vi är (tyvärr) många medsystrar och bröder som vandrat samma väg❤️

Det kan bli bättre! Förhoppningsvis för er tillsammans, men absolut för dig och era barn.

Ett litet första steg kanske kan vara att börja fokusera mer på dig, vad du känner, vad du behöver. Istället för att dras med i den där sjuka dansen.

Alkoholism är en sjukdom, det går inte att ha sunda diskussioner med någon som är sjuk i ett aktivt beroende (jag kan ha fel, men det har blivit min erfarenhet. Gudarna ska veta att jag försökt!).

När jag ser tillbaka är det det jag önskar att jag hade förstått tidigare. Att jag hade lagt mer energi på att förstå mig själv i stället för att försöka förstå honom och försöka få honom att förstå mig.

Den där destruktiva dansen skickade mig rakt in i väggen med, vad det känns som just nu i alla fall, en väldigt lång sjukskrivning och väg tillbaka till orken och hälsan igen.

Du är verkligen inte ensam i att hålla igen och släta över för att inte gunga båten. Jag tror alla som levt nära någon som missbrukar känner igen det så väl❤️

Kameleont
tors, 2024-07-25 - 09:27

Munkaveln åkte av o jag sa något.

Det var efter att jag lagt märke till några taskiga kommentarer o en dålig attityd mot barnen. Inte säker på att det beror på alkoholen (bara) men inte okej oavsett.
Kände att det spelar ingen roll hur jobbigt jag tycker det är att konfrontera min man - i detta läge är jag skyldig att stå upp för barnen. Vara den sunda vuxna.
(våra barn är stora, övre tonår)

Det var jobbigt o landade inte så väl, inte till en början.
Han var iallafall nykter.
Han blev ledsen men var oförstående o gick i försvar. Fick vara ifred en stund o när jag åter tog upp samtalet var offerkoftan tung över hans axlar.
Otroligt oattraktivt.
Väckte min ilska o istället för tröst, som han nog förväntat sig sa jag rakt ut bla:
'Det är inte synd om dig i detta!'
Han hajade till.
Lämnade honom ifred igen.
Senare en okej stämning o vi pratar normalt med varandra. Var ju tysta leken ett tag, han ville inte prata med offerkoftan på.
Säker på att han kommer tänka till o inte fortsätta med taskiga kommentarer, han är ju inte elak som person. Men att vara stor nog för en ursäkt eller prata om det mer förväntar jag mig inte just nu. Vet inte om han inser, minns eller ens håller med. Så inget stort genombrott.
Han har nog med sitt självelände.

Detta gör ingen förändring i det stora problemet - alkohol- så klart, men det kändes bra i mig.
Det var viktigt på riktigt. Det var jag bara skyldig att göra!

Liten händelse i det stora hela men en bra o skön lärdom för mig.
Det var skönt att säga ifrån!

Kameleont
mån, 2024-09-02 - 00:29

Han dricker vidare i sin egoistiska tillvaro.
Jag står bredvid o föraktar honom - utan att egentligen göra något åt det. Så föraktet går vidare o landar tillbaka i mig själv.
Jag föraktar min egen svaghet o det äter upp mig o tar all min energi.
Som en ond cirkel snurrar det sjuka vidare, parallellt med vårt 'vanliga' liv.
Känns totalt overkligt.
Hur långt kan det gå egentligen?
Är detta mitt liv?

Det är som om jag väntar på något. Att någonting ska hända som leder till en förändring. Bryta mönstret vi är fast i. Och samtidigt är jag rädd för vad som faktiskt kan hända.

Förakt, ilska, rädsla o ändå kärlek däremellan. Tvära kast. Hänger inte med mina egna känslor.
Orkar inte.

Åsa M
tis, 2024-09-03 - 21:11

Det är medberoende i ett nötskal. För mig krävdes det att jag behövde bli triggad och jävligt förbannad för att ta mig ur det. Hoppas du hittar din triggar snart också, så där kan du inte ha det. Livet är kort och energin behövs till annat!

Kevlarsjäl62
tors, 2024-09-05 - 23:29

@Kameleont Kära vän, jag känner igen varje skiftning i dina förvirrade, förtvivlade känslor. Men det finns ett efter, jag känner att jag återerövrar mig själv igen, en liten bit i taget. Jag står utan stöd och hans missbruk "kommer inte åt mig" längre, inte på riktigt. Jag har ju valt att fortsätta hålla kontakten, men på mina villkor. Vi får väl se hur länge det fungerar. Jag kommer hur som helst att klara mig, det vet jag nu. Jag känner en försiktig känsla av frihet och då är vi ändå väldigt involverade i varandra ekonomiskt t ex. Det får ta tid, men jag går mot ett liv med mig själv och för mig själv. Jag kommer inte att vända om. Det här är MITT liv. Vill så gärna ge dig styrka, men jag vet också att du måste komma till en punkt där det bara finns ETT val. Hoppas det är snart ❤️

Kameleont
sön, 2024-09-08 - 08:54

@Kevlarsjäl62
Fina goa vän, det är så fint att höra att du går mot ljusare tider o att du mår bättre o bättre med o i dig själv. ❤️

Känner en tomhet just här o nu.
Vet inte vad som kommer bli framöver o jag är rädd för det jag inte kan styra.

Barnen är det primära o allt som betyder något eg. De står ju nästan på egna ben redan, men de förtjänar bättre. Jag vill ge dem mer!
Men jag kan inte ge dem en klok o frisk pappa med sunda klara tankar som sätter dem o familjen först.
Om jag ändå kunde...
Jag gör vad jag kan, som mamma, men känner mig otillräcklig. Och samtidigt känner jag en enorm tyngd av hur viktig jag är för dem o vår familj. Ansvaret är så stort så stort o det vilar enbart på mig.

Även på jobbet ligger ansvaret på mig. 'Ledningen' kan räknas bort, de gör inte sitt jobb, o kvar är vi duktiga som får det att funka o snurra vidare.
Situationen är eg ohållbar där med.

Drunknar i allt ansvar.
Men håller mig flytande fortfarande och det är tack vare kärleken till barnen o den jag får tillbaka.
Fast jag är så väldigt trött...

Tack för att du ger mig styrka med dina ord o din erfarenhet ❤️