av hemoth

hemoth
tors, 2024-12-12 - 11:13

Jag har konstaterat att medan jag har total respekt för de som drabbats värre av pandemin - långtidssjuka och givetvis de som förlorat vänner och anhöriga – så innebar pandemin en personlig katastrof för mig. Förändringen av rutiner och rutiner som bara försvann ser jag tydligt idag var katalysatorn som drev mig in i ett förändrat alkoholintag. Sedan är det egentligen klassisk mark: pressad och stressad i yrkeslivet, saker som inte fungerar hemma osv gör att en helt plötsligt dricker lite mer eller oftare för att få de där tillfälliga stunderna av lugn. Och fastän en förstår att det blir en ond spiral så fortsätter det. Inte spikrakt nedåt, men en svag sluttning nedåt över tid.

Jag är ansvarig för mitt alkoholintag. Det är mina val hela tiden. Ville bara klargöra det först. Men sen finns det annat som jag kan bli förbannad på att det är med i bilden och påverkar. Innan pandemin hade jag varit stammis på en pub/restaurang i flera år. Var där och åt då och då, min sambo och jag till och med förovade oss under en middag där. Har haft med sonen och ätit hamburgare flera gånger.

Det här stället satsar mycket på mat och öl. Men deras kanske största positiva drag är familjäriteten. Det är en familj som driver det, men de är också oerhört vänliga och familjära med sina stammisar. Och de har. många sådana. De överlevde pandemin. Jag skulle påstå att de klarade sig igenom bättre än väldigt många andra (även om de själva mest klagar över hur tufft det varit).

Men den stora anledningen till att de just nu är en av de mest framgångsrika restaurangerna i staden beror på deras aggressiva, nästan samvetslösa säljmetoder. De har satsat på ett stort utbud av öl och de har en väldigt aggressiv taktik att ständigt vara på folk och fråga om "en till" innan de druckit upp det de har. De ska inte finnas ett tomt glas någon gång enligt deras affärsfilosofi. För personer som har svårt med alkohol, som kanske balanserar på en gräns eller i en gråzon blir det väldigt drivande över. den gränsen. Och när jag någon gång uttalat lite oro om någon stammis som uppenbart ökat sitt intag till osunda nivåer så viftar de bort det. Vill inte prata om det. Och gömmer sig bakom "individens ansvar".

Så detta har bidragit även till att jag ökat mitt alkoholintag under pandemin och efter. Och i takt med att jag jobbar allt mer med att minska mitt alkoholintag så blir jag mer och mer arg och ledsen över hur det är. Jag närmar mig snabbt stunden då jag behöver sluta att gå dit. Men det är samtidigt svårt. Man har lärt känna dem så bra liksom en hel del stammisar. Men att helt enkelt sluta gå dit förstår jag också vore ett stort steg mot att dra ner och eventuellt sluta helt. För även om jag en gång klarade att säga nej varje gång de frågade om påfyllning, så är jag i situationen idag att jag säger nej väldigt sällan.

Jag blir också arg när jag tänker på att mina pengar går till att stödja vad jag tycker är ett säljbeteende över en etisk gräns. Det finns en äldre herre, strax över 70. Han är gammal universitetslektor eller. liknande. Han är en genuint fin människa, har alltid ett vänligt ord, lyssnar gärna och är full med kunskap och anekdoter han gärna delar med sig av. Dessutom lär han sig allas namn blixtsnabbt och använder det när han alltid anstränger sig för att fråga hur det är när man ses.

Problemet är att han har någon sjukdom som gör honom skakig. Han fick medicin ett tag men den gjorde denna vänliga man aggressiv så han slutade med den. Istället självmedicinerar han med alkohol. Han kommer in på restaurangen då och då och dricker ett antal glas av sin favoritgrogg. Nån gång har han kommit in rejält skakig men efter ett par snabba groggar har skakandet lugnat sig. Men över tid har jag sett hur hans hälsa försämrats. Efter fall och benbrott (och det hade inget med alkoholen att göra påstår han) så går han med rullator. Sist jag såg honom drack han lite mer än han brukar och någon timme efter han lämnat så kom någon stammis in och hade sett hur någon upptäckt en man ligga livlös på trottoaren något kvarter bort. Det var den här mannen. Detta väljer man att inte tala om bland de som har restaurangen. När jag kommenterat det har de sett besvärade ut, titta bort och gått undan.

Och jag tycker det är för jävligt. I samma kvarter finns en annan framgångsrik restaurang. Satsar också mycket på öl. Där är det sådan kontrast, de kommer och plockar tomma glas, men kommer ALDRIG och frågar om en ska ha en till. Det har aldrig hänt mig. Så det gör mig så ledsen och förbannad över att den här första restaurangen blomstrar på så tvivelaktig etik och moral.

Men samtidigt går jag ändå tillbaka och jag har börjat må dåligt över det. Jag känner det ett par dagar och lyckas hålla mig därifrån, men iom att jag har ganska långt till mina känslor och att det är sällan som en känsla stannar kvar i mig en längre period, så blir jag som "nollställd" och känner inte lika mycket motstånd mot att gå dit... och så slinker jag in igen när jag är på väg förbi. Det känns för jävligt när jag tänker på det.