Hej

Jag är ny här och har insett att min relation till alkohol inte är hälsosam.
Jag har förnekat att jag har problem och säger varje gång att jag ska skärpa till mig, att nästa gång blir det inte så illa.

Jag dricker inte på vardagar, dricker inte heller varje helg, mitt problem är att när jag väl dricker så dricker jag snabbt och för mycket, jag tappar kontrollen och utsätter mig själv för farliga situationer samt att jag sårar min man så otroligt mycket.
Jag har varit otrogen ett flertal gånger och jag har en sån skam som trycker över bröstet. Jag skulle aldrig göra något sådant när jag är nykter. Jag ver att jag inte kan skylla enbart på alkoholen, jag står för vad jag har gjort men den senaste gången bröt ner mig totalt och jag ville inte existera längre. Jag har alkoholister i släkten och jag har i botten ångest, depression och självskadebeteende.
Om man dricker varje gång att man får minnesluckor, när man inte vet sin gräns utan bara fortsätter..är det ett beroende? Rörigt inlägg men min hjärna är kaos just nu.

Hejsan! LaFleur, Har läst ditt inägg och känner igen tankegångarna om hurvida drickade av alkohol kanske var onyttigt och kanske att man hade ett beroende, fast man ju inom sig nånstans ändå visste svaret på frågan hela tiden. Detta trots att hjärnan väl inte var så speciellt klar och direkt väl inte alltid heller var helt med på banan när man ofta vinglade omkring i den suddiga, disiga och dimmiga alkoholdimman och ständigt väl bara hade siktet intställt på fortsatt berusning och väl i stort sett inget annat alltså. Mitt enkla men i sanning rätt svåra tips att följa är att helt ge sjutton i att dricka nedbrytande onyttigheter och dricka vanligt vatten i stället. Detta låter så som spiknykter i stunden så himla enkelt och självklart, men är en rätt svår konst att bemästra stundtals, vilket man då känner till alltså.

Kämpa på kompis!

@LaFleur Också ny här och känner igen mig i det du skriver. Jag är sällan ”sugen” på alkohol på vardagar och ibland dricker jag måttligt på tex hemmamiddagar men har så många gånger tappat kontrollen helt! Med alla de nackdelar det inneburit för mig har jag bestämt mig att vara alkoholfri 1 år och sen utvärdera. Kanske kan jag dricka måttligt fortsättningsvis eller så kan jag inte det. Men i dagsläget skulle jag helt klart kört på att vara alkoholfri när man precis som du får väldigt stora konsekvenser av det.

Min erfarenhet är att har man väl utvecklat sjukdomen kroniskt alkoholberoende (eller alkoholism) så kan man inte bli en normal måttlighetskonsument. Normala människor behöver inte hålla upp ett år. De kan hantera sin konsumtion. Vi kan det inte.

Jo, och så tänker väl de flesta med ett beroende om sig själva. Men trots allt är det nog inte så, inte enligt alkoholläkarna idag, som de på Riddargatan 1 i Stockholm, även om de såklart förstår fördelen med att helt spola alko. Jag är dock böjd att hålla med dig för mig själv, för börjar jag dribbla med alko igen så befinner jag mig på tunn is. Men man talar om att ~10% av folk med alkoberoende faktiskt kan lära sig att hantera alko.

Är alldeles övertygad om att det generellt är så, men förstår ändå vitsen med att som AA definiera alkoberoende som ett kroniskt tillstånd. På det sättet kvittar det väl om runt en av tio som lyckats bli nykterister faktiskt skulle kunna ta en hutt då och då.