av Ritha

Ritha
mån, 2025-01-13 - 22:19

Besitter en enorm sorg och smärta just nu. Ensamhet likaså men mest sorg över att han drabbats av sjukdomen eller den dumma genen för att hamna i alkoholmissbruk. Dålig ekonomi, psykisk ohälsa, npf-diagnos och inget arbete kantas av svårigheter att ta sig in livet. Snäll nykter och taskig onykter. Han började dricka i tidigare tonåren och mitt medberoende har funnits där hela tiden, drack problematiskt i drygt 8 år. Nykter två år och sedan igång igen och tog ett återfall i auagusti och var nykter till nu. Idag bestämde jag mig för att bryta mitt medboeroende. Ilskan över att jag räddar honom ekonomiskt och att det förstör för mig och min ekonomi.... Jag sa till honom att han denna gång måste söka vård själv och kände en enorm vrede som jag inte gjort tidigare. Jag skrev till honom att jag pratar med honom nykter. Förut har jag alltid sagt att jag kör honom till beroendeakuten och det gjorde jag denna gång men denna gång kommer jag inte vända in och ut på mig själv så länge han vägrar ta hjälp. Jag känner att jag har förlorat ett barn och att jag känner mycket skam och skuld. Jag dräneras av den dåliga energin, att höra om hans ekonomi, höra hans alltid negativa syn på livet, aldrig glad osv. Jag har mått så oerhört dåligt och försökt vara glad och positiv. Så fort han blir onykter bryter han ner mig genom att vara elak. Sa åt mig att jag var den vidrigaste han mött för att jag nekade honom pengar mm.
Ville bara skriva av mig smärtan jag bär. Känner att jag kommer nog braka ihop denna gång, efter alla år.

ragnarök
tis, 2025-01-14 - 06:43

@Ritha så oerhört tufft, och modigt av dig att sätta en gräns för dig själv, med de konsekvenser det innebär. Jag har inga direkta råd att ge, men jag har läst din text och den berör mig mycket. När jag började gå in här så gjorde jag självhjälpsprogrammet som finns under stöd. Det hjälpte mig en hel del i mina tankar. Varm omtanke om dig 🤗

gros19
tis, 2025-01-14 - 22:19

Något av det mest smärtsamma och tyvärr även skamfyllda, man kan uppleva är att ha ett barn med missbruksproblem. Man vill ju att ens barn ska ha ett bra liv och istället får man uppleva att dom raserar sina liv. Man vill inget hellre än hjälpa som förälder men man är maktlös. Så svårt stt acceptera men ändå en befrielse när man gör det. Samtidigt en oerhört stor sorg över allt som inte blev som man hoppades. Ta emot all hjälp du kan få. Hade en son med liknande problematik och att genomgå anhörigprogram, sorgebearbetning, alanon blev en befrielse för mig. Jag var också arg, fruktansvärt arg ibland men fick hjälp att bearbeta alla känslor. Ilska men även förfärlig oro jag ständigt kände.

Du gör gett rätt i att ta hand om dig själv, inte bara rätt utan man är skyldig att göra det. Du har ansvar för ditt liv och han för sitt liv. Vet att det är svårt att tänka så. Man måste sätta gränser om man inte ska gå under själv. När man son gjorde förändringar var när jag gjorde ingenting. Ta hand om dig du har säkert, precis som jag, gjort mycket, mycket mer än man ska behöva som förälder. Att sätta gränder hjälper också honom. Skam och skuld har jag inte längre - jag har gjort allt jag kan och mycket, mycket mer. Du är på rätt väg och jag önskar dig lycka till.

has
tors, 2025-01-16 - 10:29

@Ritha vilken svår situation! Tyvärr kan ju ingen hjälpa den som inte vill ha hjälp, men att släppa taget om ett barn förstår jag måste vara så mycket svårare💔

Ta den hjälp och det stöd du behöver för egen del, för även om det är svårt är det troligen det bästa du kan göra för att hjälpa honom.

Skickar omtanke & styrkekramar❣️

Joch
tors, 2025-01-16 - 13:41

@Ritha Jag förstår verkligen vad du går igenom. Min fru har en son med diverse diagnoser. ADD, GAD, psykossjukdom och troligen autism. Hela hans uppväxt har varit kantad av kaos och missbruk. Som förälder "ser" man inte ett missbruk i tid för man vill inte se det. Jag såg det långt innan min fru, när det var för uppenbart var det för sent. Man slits med sitt medberoende och oftast stjälper man mer en hjälper. Men hur ska man hjälpa någon som har begränsningar som hindrar personen att leva normalt? Man sitter i en gisslansituation. Jag vet att han aldrig kommer att komma upp helt på banan, kanske bli bättre, med livet blir inte normalt. Periodvis misströstar man, det viktiga är dock att inte ta på sig ansvaret för situationen. Man kan inte leva någon annans liv. ❤️