av Annann

Annann
lör, 2025-03-15 - 20:48

Till en början funderade jag inte i de här banorna, jag hade mer energi och kärleken var starkare än tvivlet. Jag var övertygad om att vi skulle ta oss igenom det här, att det fanns ett ljus i tunneln. Men med åren har jag accepterat att jag inte kommer kunna få min sambo att sluta dricka, jag har slutat försöka övertala honom, intala honom, be honom, hjälpa honom, jag har slutat hoppas. Jag hoppas inte längre att han ska sluta dricka, jag förstår att han inte kommer sluta. Han påstår att han försöker, han går i terapi, äter mediciner, har kontakt med både psykologi, socialen och företagshälsa. Men jag är skeptisk. Hade han verkligen velat sluta så hade han väll bara slutat, då hade han ju sluppit gå på möten, vård och mediciner.

Med den insikten så har också min ork lixom helt försvunnit, kärleken är lixom inte på samma sätt längre. Jag känner fortfarande lika stark kärlek för familjen, och för tanken på att vara en familj, men inte på honom. Han är högst medveten om att hans beroende tär otroligt mycket på både mig och barnen, att vi är trötta, ledsna, besvikna och att vi bara vill ha lugn och ro. Jag känner mig sviken.

Med den insikten så har känslan av att jag vill lämna växt. Men jag vet inte hur. Vi har barn ihop, han har barn sedan tidigare. Vad händer om jag flyttar ut? Vad händer med vårt barn? Med hans tidigare barn? De kommer ju som bli ensamma med en pappa som inte prioriterar dem, som på söndagar inte orkar gå upp och göra frukost innan lunchtid, som får raseriutbrott för minsta lilla, som somnar för natten redan under eftermiddagen och alltså inte kommer se till att de borstar tänderna på kvällen eller lägger sig i tid. Det känns inte optimalt, jag kan ju inte göra så mot dem. Känner mig väldigt låst i hans beroende. Försöker som hålla mig uppe, men mår nog inte så bra.

Antar att alla förhållanden har svackor, när känslor känns annorlunda och tankar på ett annat liv lixom smyger sig på, och att det gäller att ta sig igenom dem och hitta varandra på andra sidan igen. Men det känns svårare när där också finns ett missbruk.

Åsa M
sön, 2025-03-16 - 07:13

Helt rätt beslut att gå. Att socialtjänsten är inblandade är bra. En orosanmälan rörande hans förmåga att ta hand om barnen vore på sin plats. Det har du tänkt på, hoppas jag? Du kan göra det anonymt eller inte.

Jessica P
tis, 2025-03-25 - 14:41

@Annann hej,
känner igen mig i mycket du skriver. ja, i det mesta. man vill fortsätta ta ansvar för familjen trots allt. det är inte så enkelt att bara lämna, också alla förhoppningar, allt man ändå byggt upp. jag hittar själv inte ut måste jag erkänna. tänker att han kommer förmodligen fixa det, med barnen menar jag men ändå, att behöva ha den känslan, att allting kommer bli rörigt och påverka dem, det gör det hela nästintill omöjligt. vad göra- hur göra. att anmäla till soc hjälper föga har jag insett. det är bara jobbigt för alla inblandade. de gör nada. har varit i kontakt med dem i ett annat ärende.