1 år har gått sedan man startade här. Otrolig hjälp.
En skilsmässa som gick igenom förra året. Tagit mig 1 år att bearbeta året innan med kaos. Lögner. Förnedring. Men också i allt det en otrolig stark kärlek till denna människa.
Många lovord har brutits.
Kontakten bryts med jämna mellanrum. Men i de tomrummet kommer känslorna tillbaka. En saknad. Som jag har svårt att slita mig ifrån.
Även om det självklara är att vara utan honom.
Men hur i hela världen ska man acceptera. Att det är över. Även om ett hopp finns kvar. Trots allt.
Hur tankar går på att hålla det hemligt, träffas ibland. För att följa ytterligare en resa för nykterhet som ändå går i kras?
Eller finns där att kunna sätta gränser? Utan att få lögner eller är det helt utom hopp?
Ju mer jag skriver, ju mer tragiskt låter det. Egentligen. Men kärleken oändlig för denna man!
Tankar eller erfarenheter någon?

Hur tänker du kring din egen resa för att bli frisk från medberoende? Hur ska den se ut? Vad är ditt mål?
För mig var det enda som hjälpte att säga nej till all kontakt och ta tydligt avstånd. Allt drama försvann och jag saknar det INTE. Mitt ex saknar fortfarande sjukdomsinsikt och hans resa mot katastrof fortsätter. Jag vill inte se det eller vara en del av det. Det är inte kärlek utan rent gift.
Tänk på DIG först.

@Åsa M
Året utan honom har varit det beslut bästa så klart. Trots sporadisk kontakt som enbart inneburit hans kärleksförklaringar till mig.
Är det medberoendet som kickar igång? Giftet att vara där?
Vill inte vara en del i det, även om han kört sig i botten av att bli av med körkort, är i vårdnadstvist om barnen, skall göra samhällstjänst m.m.
Tänker jag som det är nu, så är det horribelt att jag ens håller på såhär..
Om det inte är kärlek, så är det medberoendet då?

Om allt är bättre utan honom, som du säger, då tycker jag helt klart det låter som att ditt medberoende är problemet för dig. En alkoholist är vansinnigt manipulativ, och du kommer inte komma ur hans klor om du inte tar dig an ditt eget medberoende. Det låter inte friskt med ständiga kärleksförklaringar heller, särskilt i det läget där ni är. Tycker du det känns normalt? Det låter inte så.

@Åsa M
Hur ska man ta tag i det. Samtal? Önskar det vore så enkelt att släppa taget. Vilket det egentligen bör vara. Och jag vet inom mig att detta är ohälsosamt. Men nånstans inom mig att det kanske finns hopp, att jag kan vara den som får han "frisk".
Och tänker jag efter så utstrålar han bara egoism. Sina kärleksförklaringar, inget annat.
Blir arg på mig själv varje gång. Likaväl som att släppa honom, så har jag lila lätt att starta igång på hans konversationer... ett ständigt pådrag av förtvivlan och hans liv i botten jag vill rädda.

@wasgij varit där o kanske fortfarande är där fast väldigt lite kontakt.
För mig har det tagit låååång tid att inse att denna man definitivt inte är någon evig kärlek! Låt det ta tid, skriv av dig, ramla tillbaka , värk ut honom ur systemet.
Leta grupper, samtalsterapi allt du eventuellt kan behöva för att bli starkare.
Vissa av oss behöver lång tid, vissa lite kortare men det är ingen tävling...Gör det som känns bäst idag, i morgon kanske saker ser annorlunda ut!

Styrke kramar

@Kärringen tack snälla för dina ord. Som du säger, vissa dagar är mer självklara än andra. Men har kommit till insikt att det får ta tid att bearbeta. Detta året var en läkning av mig, och dottern. Nu kommer väl resten. Puh. Hade hoppats på en snabb lösning. Men det är bara att ta det. Kram

@wasgij jag tror samtalsstöd är det bästa, men testa vad som funkar bäst för dig. Vi är alla olika!
Och kom ihåg att den som kan få honom frisk, om det ens är möjligt, är han själv. Du kan *inte* påverka det över huvud taget. Lägg inte den bördan på dig själv. Det låter som att du har tillräckligt redan!

@Åsa M
Alla sätt är bra. Så klart. Tar emot tips, med glädje.
Han har ofta sagt att hade det inte varit för mig hade han aldrig provat alla gånger som han gjort?!
Senast idag skrev att han är inget utan mig, bla bla.
Jag vet så klart att detta bara är ord som bara borrar sig hos mig och för honom ingen mening.
Vet också att man kan inte hjälpa någon som inte vill få hjälp.
Försökte intala detta till min mamma många år när pappa levde med missbruk.
Hon säger också att jag blir den här omhändertagande för att jag inte kunde rädda pappa... Och att det är ett oppstitut att ta hand om ex maken i detta fallet..
Ibland vet man inte hur man ska tänka även om jag vet hur manipulativ han är.. att orden är bara där för att tron om att påverka mig skall finnas kvar.. samtidigt ger jag väl hopp genom att svara när han hör av sig.
Det är allt annat än lätt iaf..

Det är svårt när man fortfarande har kontakt. Mitt ex stökade på fyllan i flera år efter att vår relation tog slut. För varje gång blev jag mer stressad och arg. Lämna mig ifred! Men det klarade han inte. På fyllan älskade han mig ju och hatade sig själv, alla var dumma, osv osv. Jag orkade inte lyssna till slut, och sa till honom att gör du detta EN gång till så blockerar jag dig. Han gjorde det förstås en gång till, och då blockerade jag. Lugnet är underbart. Så fundera på var din gräns är och var den går, och var beredd att dra upp den och framför allt hålla den. Man läker aldrig om man hela tiden petar på såret. 🤗